" Två gånger minns jag speciellt från min tid i Uppdrag Granskning där jag verkligen var betänksam och också uttryckte min kritik internt mot vad vi publicerade. Det gällde nya avslöjanden 2004 om Estonias förlisning och om apatiska barn från 2006.

För bara några år sedan tvingades SVT tillsätta en utomstående granskare av programmet om de apatiska barnen. Granskningen som gjordes kom med mycket hård kritik.

I båda fallen var det skickligt berättat och dramaturgiskt väl genomfört, men man undanhöll medvetet viktig information från tittarna.

Jag kallade programmet om Estonia för ett ”bländverk”. Till förvillelse likt seriös undersökande journalistik. Men etiskt helt förkastligt eftersom det inte bara var ensidigt utan man slår sönder skallen på folk med oseriös och infam klippning som kan vara mycket svår, för att inte säga nästan omöjlig, att upptäcka.

Nu är Estonias förlisning återigen aktuell på grund av Bosse Lindquists nya dokumentär ”Myterna om Estonia” och en ny dramaserie på TV4.

Jag har tidigare hårt kritiserat Henrik Evertssons dokumentärserie från 2020, ”Estonia. Fyndet som ändrar allt”, bland annat i samband att han fick Stora Journalistpriset i kategorin bästa granskning.

Juryn hade blivit så imponerad av de nya skadorna på Estonia som upptäcktes när filmteamet var under vattnet och filmade att de köpte det ogrundade påstående att fyndet förändrade allt.

Orsaken var att teamet uteslöt den absolut troligaste förklaringen till skadorna. Nämligen att när Estonia sjönk till botten uppstod hålen när fartyget slog mot berggrunden. Det öppnade också för en drös konspirationsteorier och foliehattar som kom med den ena konstigare förklaringen efter den andra. Framför allt för teorin att Estonia skulle ha sprängts, förmodligen av en placerad bomb eller av en förbipasserande utländsk ubåt.

Haverikommissionen slår nu efter noggrann undersökning fast att skadorna är från berget på botten.

Bara en som Bosse Lindquist intervjuar är självkritisk, det är Patrik Hadenius. De flesta vill inte ens medverka

I Bosse Lindquists dokumentär avslöjas detta. Han vill naturligtvis intervjua Henrik Evertsson och teamet men de vill inte. De skickar i stället ett skriftligt svar där de till och med bekräftar att en felaktig grafisk bild de visade i serien var vilseledande.

”Detta är ett mycket beklagligt och faktiskt fel som har skett” och ”Resultatet blir således missvisande”.

Sensationellt naturligtvis. Och vad säger då juryn för Stora Journalistpriset? Bara en som Bosse Lindquist intervjuar är självkritisk, det är Patrik Hadenius. De flesta vill inte ens medverka. Hadenius ångrar sig och tar nu avstånd från från sitt tidigare beslut om att ge priset, för bästa granskning till Evertsson och hans team.

Att ordföranden i Stora Journalistpriset, Jonas Bonnier, inte begriper att han och juryn blivit lurade och manipulerade gör ju inte saken bättre. Han säger sig vara nöjd med deras tidigare beslut. Nöjd.

DN:s mångåriga och utomordentliga tv-recensent Johan Croneman skriver mycket nedsättande om den nya dokumentären om Estonia av Bosse Lindquist:

”Deras förhoppning att alla från och med nu ska tiga kring Estonia kommer givetvis inte att uppfyllas. Och det är väl kanske filmens tydligaste journalistiska budskap: Sitt ner. Tyst i klassen. Håll käft” (DN 10/10).

Helt obegriplig slutsats, enligt mig. Croneman höjde Evertssons serie om Estonia till skyarna. Och ville ha en ny kommission. Men deras slutsatser nu är tydligen inte populära.

Jag föreslår att det i samband med att Stora journalistpriset delas ut i höst genomförs ett seminarium av Bonniers. Temat bör vara: Hur kunde vi gå på den totala blåsningen? Jan Guillou och jag kan vara åklagare. Detta är nog den enda fråga någonsin vi två varit helt eniga om.

Försvarare kan förslagsvis vara några av de sjutton som satt i juryn och delade ut priset som bästa granskning till Evertssons serie. Eller Johan Croneman. Domare: publiken.

Kanske journalistkåren hade kunnat dra viktiga lärdomar av det som hänt, men inte fick hända. Det vill säga, att konspirationsteorier och foliehattar oemotsagda får utrymme och högtidligt prisas.

Stora Journalistpriset har mist sin relevans, dignitet och betydelse. Men kanske det kan repareras? Estonia-fyndet som ändrar allt var alltså fejk news, eller?"