" Ska man vara rädd för att vara svensk nu?

När debatten om koranbränningarna går som högst tar jag ner min lilla svenska flagga från balkongen. Den har hängt där i snart 15 år.

Jag tänker lite förstrött att jag inte vill väcka den björn som sover. Jag rationaliserar en rädsla som jag inte riktigt vill kännas vid. Why ask for it? Det är bara dumt att riskera något, tänker jag.

Det hänger annars all möjlig ”varudeklaration” från balkongerna i Berlin. Någon vill ge Snowden ett rum, andra stoltserar med att de har ockuperat huset.

I Nollendorf hänger prideflaggan från var och varannan taknock, och turkarna slår in sina bilar med flaggor när de firar bröllop. Till och med tyskarna tar fram sin flagga när det är fotbollstider.

Varför skulle inte jag vara med på det? Svenskar har (haft?) ett väldigt gott rykte.

Men kanske inte alltid så gott som många tror hemma i Sverige.

Vår så kallade neutralitet var till exempel inte bara en plym i hatten, för de flesta på kontinenten betraktas den lika ofta som ryggradslös. I Spanien har man till och med ett ord för det, ”att göra en svensk” betyder att gardera sig tills man fegar ur. Att vara med i Nato ”lite grann” sågs av vissa som ett sätt att snylta på skyddet.

Detta tänker man i allmänhet inte på när man bor i Sverige. Bara en svensk politiker kan förklara sig med att ”vi har varit naiva”. Som om naivitet handlade om ett slags försonande oskuld.

Sverige tror fortfarande att Sverige har världens bästa vård, skola och krusbär.

Överallt annars är den naive okunnig och därför potentiellt farlig. Och ibland så självgod att man blir full i skratt.

Det spelar ingen roll hur många internationella listor som produceras där Sverige inte längre når en topplacering. Sverige tror fortfarande att Sverige har världens bästa vård, skola och krusbär.

Och som turist har man kunnat glida omkring som en skön fredlig typ, och smycka sig med jämställdhet, Ikea, Abba och lagstiftning mot sexköp.

Fördomar är förrädiska. Å ena sidan är det djupt diskriminerande att inte bli bedömd efter personlig insats. Å andra sidan är fördomen något att rida på, en plym i hatten när man går ut i manegen.

Det senare har jag ägnat mig åt i många år.

Man såg inte mig. Man såg en svensk(a). En Pippi eller en Silvia eller för all del en Lisbeth Salander – lite beroende på generation.

De svenska ungdomar som slår sönder hotellrum i Alperna, super halvt ihjäl sig på Rhodos eller de vuxna som sitter på fina företagsmiddagar och inte har några andra kulturella referenser än golf, skyddas av projektioner från betraktaren och påhängs godhetsglorior från Olof Palme, Raul Wallenberg och Dag Hammarskjöld.

Nu finns det andra krafter med andra projektioner.

Det är dags att ligga lite lågt nu. Det handlar om självbevarelsedrift. Allt har ett pris. Vår yttrandefrihet visar sig vara dyr.

Mina judiska vänner har inte den sjuarmade ljusstaken i fönstret längre.

Efter det fasansfulla attentatet i Bryssel är jag lättad över att jag tog ner den svenska flaggan från balkongen. Nu står den lite skamset på golvet intill elementet.

Trots att det enda jag har att skämmas för är att jag så länge smyckat mig med lånta fjädrar.

Det är inte längre bekvämt att bära dem."