"Betyg: 1 av 6

”Med Mats Strandbergs unika bok som förlaga och en fenomenal ensemble har den här filmen alla förutsättningar att bli en framtida klassiker. En väldigt blodig, underhållande och gripande historia om den offentliga sektorns osjungna antihjältar.”

Ett pressmeddelande från produktionsbolaget i början av året lät ana att regissören Patrik Eklund hade något stort på gång. Fattades bara. Med en profilerad populärförfattare, med SF Studios i samarbete med Netflix, och med en diger samling skådespelare.

Standardmässigt blodig är visserligen den färdiga filmen, men sällan underhållande och aldrig gripande. Dessutom blir den offentliga sektorns antihjältar förvånansvärt osjungna – de blir typer utan kött och blod och utan fungerande humor, trots att det här rör sig om en film som går från komedi till slasher. Frågan är hur man ska motivera varför någon ska sitta igenom spektaklet.

Mot fonden av en kommunalgrå svensk mylla vankas det konferens och teambuilding i samband med att det första spadtaget ska tas för ett nytt köpcentrum i Kolarängen, 25 000 kvadratmeter kommers som ska öppna inom kort.

Utflykten till en stugby ska förena nytta med ännu mer nöje. Förstås ska företaget rubriceras som ”kompetensutveckling”, chefen måste kunna motivera det avdragsgilla. Så långt satiren i en berättelse där andemeningen av skämten med marginal passerat bäst före-datum och där management-lingot framförs utan vidare fantasi.

I faggorna lurar hämningslösa figurer.

Marken för bygget ser inte heller mycket ut för världen, men vilar på proletära anor som inte är oviktiga. Upplägget osar katt: falska kontrakt, falska upphandlingar, projektledare med falskt leende. I faggorna lurar även mer hämningslösa figurer som kränkts på vägen.

Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot har några hyfsat roliga scener inledningsvis, där den senare backar den förstnämnda i en bromance med obalans. Det säger något väsentligt om karaktärsteckningen här. Maria Sids optimistiska chef förblir lika konturlös som Eva Melanders sinnesslöa suput.

Katia Winter ändrar inte uttryck under hela filmen. Att Winter och Lundgren verkar hämtade från olika planeter underlättar inte när en central konflikt ska spinnas just kring dem. Noll kemi ger noll spänning, när de dyra råden, vart det lider, blir dyra.

Över lag är det en mindre bedrövelse att se så många begåvade skådespelare tvingas skämma ut sig under dessa omständigheter, blodiga och blodfattiga på samma gång. Hade man levt isolerad utan uppkoppling under en längre tid skulle man lätt kunna undra: hur hamnade vi i detta?

Nu vet vi emellertid bättre, alltså om hur det nya dramalandskapet fungerar. De etablerade spelarna kommer inte, än på ett tag i alla fall, upphöra att jaga kortsiktiga vinster, genom snabbt producerad content.

För skådespelarna återstår att skölja av sig skammen och, även om prospekten är få, söka efter något värdigare."