Brittiska Palestinamandatet

2023-10-11

Nu kan fler inse grunderna och förstå vilka syften som har verkat ledande...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Palestinamandatet

Palestinamandatet, eller egentligen Brittiska Palestinamandatet, var det område av det forna Osmanska riket som Storbritannien förvaltade på uppdrag av Nationernas förbund (NF) mellan 1920 och 1948 i enlighet med ett s.k. NF-mandat. Mandatet omfattade det som idag är Israel, Jordanien och Palestinska territorierna. Redan 1921 bröts den östra delen av territoriet loss av britterna som lät bilda lydstaten Emiratet Transjordanien som 1946 blev ett självständigt kungarike. Resten av mandatområdet bestod dock under direkt brittisk kontroll. År 1948 upphörde mandatet helt - samma dag som Staten Israels självständighet utropades i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 181 om delning av Palestina. Detta ledde till att Arabförbundets stater förklarade Israel krig (1948 års arabisk-israeliska krig).

Tillkomst

Storbritannien erövrade området 1917 med stöd av arabiska nationalister och började de facto styra mandatet redan 1920 i enlighet med artikel 22 i Nationernas förbunds stadgar från 10 januari 1920 och efter en överenskommelse vid San Remokonferensen 25 april 1920 mellan Första världskrigets fyra allierade huvudmakter (Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan). Formellt tilldelades Storbritannien NF-mandatet först med 24 juli 1922 och det trädde formellt i kraft först 26 september 1923. Med NF:s medgivande delade Storbritannien upp mandatet i två administrativa delar 16 september 1922: Palestina, under direkt brittiskt styre, samt det autonoma Transjordanien, styrt av den hashimitiska släkten. Detta var i enlighet med det så kallade McMahon-Husain-avtalet (se nedan) från 1915. Transjordanien var undantaget från mandatets text om skapandet av ett nationellt hem för judar.