"Flygvärdinnan i mittgången försöker le. Men en blodåder i pannan pulserar vid den fina fogen mellan skallbenen.
SAS-planet är en halvtimme försenat.
I sätet framför ryter en morgonhärsken man att SAS är dyrare och sämre än lågprisbolagen. ”Man får inte ens kaffe längre! Vad är det som händer?”
Låt oss gå tillbaka: På 1930-talet var en lokal busstur ett exotiskt äventyr. Men svenskt näringslivs toppnamn Marcus ”Dodde” Wallenberg och statsministern Per Albin Hansson hade en gemensam plan: ett svenskt flygbolag som kunde korsa Atlanten, garantera statsmaktens diplomatiska förbindelser och bära svenska flaggan. Enligt Wallenberg var staten och kapitalets flygbolag nödvändigt för att ”ett land ska vara suveränt i den tekniska tidsåldern”.
Norge och Danmark behövdes för lönsamheten och tre år senare föddes SAS – Scandinavian Airlines Systems.
Skandinaviens mest gnistrande diamant.
Christian Dior designade uniformerna för flygvärdinnorna, med åtråvärda ledigveckor på exotiska platser. SAS-kaptenernas löner flödade och danske stjärndesignern Arne Jacobsen ritade hypermoderna SAS-hotell världen över – när han inte inredde brutalt dyra säljkontor på bästa adresserna i världsmetropolerna.
SAS skapade begreppet skandinavisk design.
Svenska Bromma fick juvelen i kronan – huvudkontoret, ritat av stjärnarkitekten Paul Hedqvist. Så kom SAS-festens clou. Det var 80-tal. Vd:n SAS-Janne Carlzon med rockstjärnestatus lät bygga ett nytt gigantiskt huvudkontor i Solna med 55 000 kvadratmeter kontorsyta.
Ord som budgettak tycktes inte finnas.
Flygbolagen var ju nationalsymboler, fritt svävande i det blå ovanför våra små kommunalgrå liv. Det gick bra så länge andra länders regeringar också skyddade sina nationalsymboler: tänk bara på Air France, British Airways eller Alitalia.
Sedan kom 11 september, klimatdebatt och flygskam. Men dessförinnan avreglering, global konkurrens och lågprisbolag. SAS vred sig i dödskramper. Svenska skattemiljarder sköts in intravenöst. År efter år.
I ett svart hål.
Nu lämnar svenska staten ägandet i SAS.
Av staten och kapitalet återstår – blott kapitalet.
Tillbaka till det försenade SAS-planet: Den morgonhärskne mannen ryter uppfordrande: ”Vad är det egentligen som händer?” Han tycks verkligen mena frågan. Flygvärdinnans blodåder i pannan ser ut att spricka."
Breven var försvunna i ett sekel. Innan en tung näverkont landade på mitt hallgolv.
Hjärtslag. Pirr i bröstet.
Doft av mättat hö och vanilj. Tjocka brevsidor med träfibrer och ord i snirklig skrivstil.
Känner du till Masoniteskivor? Det gamla bolaget Masonite AB låg i Västerbotten där jag växte upp. Breven utgjorde flitig korrespondens mellan bolagets chef i Västerbotten och ägaren i Stockholm, grosshandlaren Carl Wikström.
Nyligen satt jag med Wikströms släkting. Vi stavade oss igenom den svårtydda handstilen från 1913. Och blev golvade. Herregud, vilket språk, vilken pregnans.
Ett brev kunde inledas med:
Jägmästaren
Herr V Fr. Ernberg.
B.B. (Bäste Broder red:s anm)
”Erkännande mottagandet af ärade skrifvelsen af den 6 d:s, sänder jag...”
Efter en radda tjänsteärenden formulerades avslutningen. Alltid likadant:
Med vördsamma hälsningar till Eder hustru, förblir jag
Högaktnings- och Vänskapsfullt
Carl Wikström
Vi pratar om två medelålders jobbkompisar, som ringde varandra dagligen och umgicks utanför jobbet.
Breven är som dagens jobbmejl, men uttryckta som pregnant poesi som knottrar underarmarna. Brevskrivarna behärskade kommatering och hövlighetsformer i konjunktiv på ett sätt som får tyska språket att framstå som lojt.
Men herrarna hade fått universitetens dåtida duvningar i svenska, kanske någon invänder.
Lugn.
I sommar läste jag också tusentals föreningsprotokoll från 1930-talets småbyar i Ångermanland. Febriga tjugoåriga kronotorpare och skogsarbetare som erövrade demokratin i myllrande nykterhetsloger, parti- och fackföreningar och Konsumbutiker.
Som 1936 i upptaktsmötet i Skogs- och Flottningsarbetareförbundet avdelning 759 Myckelgensjö: ”Upptog mötet till behandling hur stor avgift som lokalavdelningen...”
De erövrade demokratin på habil kanslisvenska utlärd av småskolärarinnan Astrid Gulliksson vid Holmsjö-Degersjö ambulerande mindre sexåriga folkskola. Ett språk som kunde svinga dem till maktens högsta räjonger.
En gemensam bildning, ägd av alla.
Blunda under trettio sekunder och tänk på dagens skola, jobbmejl och, om du vågar, Facebookgrupper.