Självbildsrevisionen måste nu accelereras.

"Anton Magnusson står redo med geväret. Han väntar på älgen. Men som så ofta de senaste åren får han vända hem tomhänt. Nu varnar jägarna för att älgstammen håller på att skjutas sönder.

Turisternas besvikelse: ”Var fan är älgarna?”

Droppar faller tungt från tallens kronor. En hackspett nöter näbben hårt mot murket trä. Det smäcker och smackar från bubblor som brister i regnmättad mossa.

Anton Magnussons bössa däremot förblir tyst.

Den 18-årige mannen tittar ner i en liten skärm där en hundsymbol rör sig över en svartvit karta.

Gråhunden Asko känner skogarna som ingen annan. Han lystrar, vädrar, far över nedfallna stammar, plöjer med nosen genom klöver och gräs, blickar ut över myrar och hedar, tränger sig in mellan vide och rönn.

– Har han tagit upp något nu? mumlar Anton Magnusson när figuren på skärmen ökar farten.

I de här trakterna har Antons far, farfars far och dennes far både jagat och brukat skogen sedan 1850-talet.

Det är den första helgen i september. Älgjakten i norra Sverige har precis haft premiär. 48 320 älgar ska skjutas fram till den 31 januari nästa år. 66 486 i hela Sverige.

Men i Lappselsliden, åtta mil väster om Skellefteå slutar varje pass på samma vis.

Det sprakar i komradion. Jakten har avbrutits. Hunden kopplats. Bössorna tiger still.

Det senaste året har allt fler jägare slagit larm: Den svenska älgstammen är i fritt fall. Under älgjaktens första vecka i norra halvan av Sverige har det inte ens skjutits 10 000 älgar, en tredjedel färre än de två föregående säsongerna, enligt Länsstyrelsernas samlade statistik.

Och när jakten nu inleds även i södra halvan den 8 oktober har allt fler valt att ställa in.

Där anses älgstammen just nu så svag att vissa är oroliga för att den ska ”skjutas sönder”, som en del jägare uttrycker det.

Älgen kan rödlistas redan 2025.

Det finns en till synes enkel lösning på den här historien: sluta skjut.

Jakt är trots allt den enskilt största döds­orsaken bland Sveriges älgar. Sedan 2012 har nästan 900 000 tjurar, kalvar och kor gått just detta öde till mötes. Det har lett till att stammen under samma tid krympt med mer än en tredjedel, på vissa håll till och med 50 procent, enligt Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Det är också så länge som Sverige har haft sitt nuvarande älgförvaltningssystem.

Det antogs av riksdagen och ska balansera stammen på landets största klövvilt utifrån en rad olika intressen, som skador på skog, trafiksäkerhet, biologisk mångfald, turism och friluftsliv.

Det enda rimliga sättet att sköta det arbetet är med avtryckarfingret.

Landets länsstyrelser är de som fattar det formella beslutet om hur många som ska skjutas varje år. Men den verkliga makten över älgens framtid i Sverige har två grupper som just nu ser ut att glida allt längre ifrån varandra.

Jägare och markägare.

I ett hundratal olika älgförvaltningsgrupper landet över ska de varje år komma överens om avskjutningsplaner och populationsmål för de älgskötselområden – själva jakt­markerna – som ingår i deras region. Grupperna består av tre representanter för jägarna och tre för markägarna. Det är på deras underlag som länsstyrelserna fattar beslut.

Och om de inte skulle komma överens har markägarna utslagsröst.

De utgörs inte bara av de drygt 300 000 personer i landet som äger skog – det genomsnittliga innehavet ligger på 30 hektar – utan också av en av Sveriges största näringar: skogsindustrin.

Och från dem heter det fortsatt: skjut mer älg.

– Det här är ett katastrofområde, säger Michael Burström, chef för skog och mark på Holmen i Västerbotten.

Det är han som är ytterst ansvarig för förvaltningen av det börsnoterade skogsbolagets cirka 500 000 hektar skogsmark i regionen.

En regnig eftermiddag i slutet av augusti har han kört oss till en tallskog strax norr om Umeå. Eller det som borde vara en tallskog. Den sandiga skogsvägen ovanför Vindelälvens frodiga dalgångar leder i stället genom ett hedliknande landskap bevuxet med lavar och mossa. De korta tallarna här är visserligen gröna upptill. Men på den nedre delen av stammarna spretar stympade grenar utan barr blint ut i luften.

Så ser det ut två, tre meter upp på varje tall: Älgens beteshöjd. Det är som ett grått skikt så långt ögat når.

När bärriset täcks av snö eller när de gröna, friska bladen från rönn, asp, sälg och andra lövträd ännu inte slagit ut är tall älgens viktigaste föda. Jämte gran, som älgen inte äter, är det också skogsnäringens viktigaste träslag.

I drygt 30 år, efter den senaste avverkningen, har Holmen förgäves försökt att få den här skogen på 150 hektar att växa.

Utan att kunna överlista älgen.

– Vi har mellan 300 och 400 hektar i Västerbotten som ser ut så här. Det utgör bara 0,08 procent av hela vårt bestånd, men är ändå rätt stora arealer, säger Michael Burström.

Som känsligast är tallen när den är mellan en till fyra meter hög. Det är då älgen ännu kan komma åt att beta av den saftigt ljusgröna toppen. Det är inget som tallen dör av. Toppen ersätts i stället av ett sidoskott som tar över uppgiften att bilda trädets framtida stam. Men för industrin är det en stam som inte håller måttet när det är dags för avverkning åtta decennier senare.

– Man tappar den första rotstocken av stammen, den delen som är som grövst och har högst värde. I stället är det som en stor svart klump med fiber som spretar åt olika håll. Den kastas inte bort på något sätt, utan kan användas till massaved eller brännved. Men den har halverat sitt värde, säger Michael Burström.

Skogsstyrelsen gör varje år inventeringar av den här typen av skador. Myndighetens mål är att de inte ska drabba mer än fem procent av tallarna i ungskog. Det målet är långt ifrån att uppnås. 2022 låg skadenivån på elva procent.

Älgbetesinventeringen, eller bara Äbin som den också kallas, har sedan den infördes 2015 blivit ett av de viktigaste riktmärkena för hur mycket älg Sverige tål. I samman­fattningen av den senaste rapporten över skogsskador i Sverige kommer betesskador från älg först. Därefter följer skador från granbarkborre, törskate, rotticka och snytbagge.

Idel svampar, insekter och sjukdomar. Och så skogens konung.

Men jakten då?

Det var det första Roger Magnusson tänkte när först Christoffer diagnostiserades med en svår hörselskada och därefter även Anton. Nu har de båda sönerna, 18 och 20 år gamla, cochleaimplantat och har tack vare det avancerade hjälpmedlet som opereras in i hörselsnäckan, kunnat ärva sin pappas stora intresse för jakt.

I framtiden ska de också få ärva skogen som familjen äger i Lappselsliden.

Jakt är momentet då skottet avlossas. Men också alla de historier som uppstår runt omkring. Och Roger Magnusson kan berätta dem i hundratal. Medan andra 15-åringar tog mopeden till dansstället på bygden, åkte Roger till ett hygge där han satt i skymningen och spanade efter älg.

– En gång såg jag 23 stycken samtidigt, säger han när vi samlas i stugan kvällen innan säsongens första jaktdag.

Roger Magnusson och hans sambo Lotten Johansson bor till vardags i ett hus utanför Skellefteå. Roger jobbar som ingenjör på Skellefteå kraft och Lotten som fritidspedagog åt kommunen.

Men det är i Lappselsliden som skogen finns, älgen och berättelserna.

Det som en gång var ett soldattorp ligger på en hög höjd med milsvid utsikt. Marken omges i alla väderstreck av i huvudsak bolagsskog, som i det här fallet tillhör Holmen.

I söder, där gränsen utgörs av vattendragen Stor-Lappselet och Dödmantjärnen, breder nyöppnade kalhyggen ut sig. I norr syns fortfarande djupa fåror mellan träden från 1970-talets hårda hyggesplöjning, en markberedningsmetod som nu är förbjuden.

De enskilda markägarnas misstänksamhet mot skogsindustrin sitter djupt i vissa delar av Västerbotten.

Här talas det fortfarande om baggböleriet, som metoden kom att kallas då storbolagen vid förra sekelskiftet tillskansade sig skog från traktens bönder genom att lura dem till att skriva på ofördelaktiga kontrakt.

En över hundraårig oförrätt som ännu inte har glömts.

Även Lappselsliden föll offer för metoden en gång, men kunde köpas tillbaka av Rogers farfar.

Nu har älgen tagit plats i ett spänningsfält av stora ekonomiska intressen och en ökad betydelse för mjuka värden.

Skogsbolagen ser bara skadorna på skogen. Men för mig är älgen mer än bara ett skadedjur.

För enskilda skogsägare spelar rekreation och jakt, eller bara känslan av att äga skog, en större roll än avkastning och god långsiktig investering, enligt Swedbanks senaste skogsbarometer.

Själv använder Roger Magnusson skogen varsamt, med små hyggen och blädning, en äldre metod där enskilda träd plockas ut efterhand. Tålamodet med storskogsbruket har tagit slut och relationen surnat.

Det tidigare utbytet av tjänster och gentjänster, som vägunderhåll och dikesröjning, har upphört.

Holmens beslut att slå ihop ett stort antal omgivande älgskötselområden och låta flera olika jaktlag skjuta från en gemensam pott på över 600 älgar blev droppen.

Tanken var att även Lappselsliden skulle ingå där. Men Roger Magnusson vägrade.

Hans jaktlag, som består av hans och hans syster Mariann Löfgrens familj, har kvar en traditionell tilldelning på det som är deras gemensamma mark.

Den här säsongen ska de skjuta fyra älgar.

– Skogsbolagen ser bara skadorna på skogen. Men för mig är älgen mer än bara ett skadedjur. Jag ser ett annat värde i älgen och jakten som handlar om så mycket mer, om gemenskap, att träffas familjer emellan, säger Roger Magnusson.

Faktum är att det inte går att se ett särskilt tydligt samband mellan betesskadornas omfattning och antalet älgar. En av dem som kommit fram till det är Fredrik Widemo, docent i zooekologi vid SLU med särskild inriktning på samförvaltning av vilt och skog.

– Vi har sänkt älgstammen kraftigt utan att skadorna minskat i samma takt. Det är klart att det finns ett samband, men det är så pass svagt att vi aldrig kommer att nå skademålet bara genom att skjuta mer älg. I så fall måste vi närmast utrota den, säger han.

Systemet är riggat för att få ner skogsskador. Och det beror på att skogsnäringen är nationalekonomiskt viktig för Sverige.

Tillsammans med tolv andra forskare har Fredrik Widemo medverkat i ett stort forskningsprojekt om hur klövvilt påverkar olika aspekter av samhället. Deras resultat publicerades i våras i rapporten ”Adaptiv sam- och flerartsförvaltning av klövvilt”, beställd av Naturvårdsverket.

En av rapporternas slutsatser är att dagens älgförvaltningssystem är för trubbigt för att hantera det komplexa samspelet mellan olika viltstammar och deras påverkan på skog och mark.

Att systemet dessutom sätter markägarnas intresse framför andra gör att skogsnäringens bedömningar får en övervikt, menar Fredrik Widemo.

– Om samhället hade tyckt att andra intressen kring älgstammen hade varit lika viktiga hade man inte satt tre markägarrepresentanter i förvaltnings­grupperna och gett dem utslagsröst. Systemet är riggat för att få ner skogsskador. Och det beror på att skogs­näringen är nationalekonomiskt viktig för Sverige, säger Fredrik Widemo.

Nej, det finns inga belägg för att Karl XI hade planer på ett älgkavalleri. Men älgens historia i Sverige är kunglig ändå.

För att förhindra att oron från den franska revolutionen 1789 skulle spridas till Sverige släppte Gustav III kronans och adelns privilegium på jakt av högvilt. Den hårda allmogejakten som följde höll på att bli slutet för inte bara älgstammen, utan även kronhjort och rådjur i Sverige.

Först 1939 kunde Svenska Jägareförbundet tillsammans med en ny jaktlag förhindra att stammarna utrotades.

Det är från den här tiden som begreppet viltvård kommer.

Men älgstammen, som tvingades konkurrera om fodret i skogen med böndernas boskap, hade svårt att återhämta sig.

Men när de konstgödslade betesvallarna tog över blev det allt ovanligare att stöta på kor, får, hästar och getter i skogen. Trots att de bidrog starkt till den biologiska mångfalden.

– Det finns ett antal studier som visar på motsvarande tendenser för klövviltets bete. Men det är utmanande att studera effekterna på hela den biologiska mångfalden, säger Fredrik Widemo.

Med boskapen ute ur bilden kunde skogsindustrin ställa om till dagens allt mer omdiskuterade trakthyggesbruk, som metoden med stora kalhyggen också kallas.

Man köpte en biljett, åkte buss och kollade på älgar. Och så var det klart. Vilken jävla business.

För älgen innebar det plötsligt en buffé av blåbärsris och ungskog. Minst lika stor betydelse hade en minskad avskjutningen av älgkor, som i stället för att hamna olika frysboxar runt om i landet kunde föda fler kalvar.

Sammantaget ledde det till att stammen växte explosionsartat fram till 1980-talet.

Det var nu som Sverige blev ett älgland, med turister från Danmark och Tyskland på älgsafari i de svenska skogarna.

– Man köpte en biljett, åkte buss och kollade på älgar. Och så var det klart. Vilken jävla business, säger Daniel Johansson, som driver älgparken Älgens hus i Bjurholm i Västerbotten.

Men nu är festen slut och buffén avdukad.

Det är inte bara hårdare jakt som har fått ner antalet älgar. Den så kallade gran­ifieringen – metoden att ersätta tallskog med gran för att öka avkastningen – har minskat tillgången på foder. Vilket också lett till ett ökat tryck på den tall som finns kvar. En större rovdjursstam och ökad konkurrens från växande stammar av kronhjort, dovhjort och rådjur har trängt undan deras större och betydligt känsligare släkting ytterligare.

Far man till Sverige är det för att titta på älg.

Och så det senaste hotet: Klimatet.

I södra Sverige rapporteras det nu inte bara om färre älgar, utan också om mindre älgar.

Orsaken antas vara höjda temperaturer.

– Vi ser negativa trender på älgarnas vikt och hur många kalvar som produceras, säger Fredrik Widemo.

På Älgens hus, där älgtjuren Ralf trots allt väger imponerande 850 kilo, vittnar Daniel Johansson i stället om besvikna turister.

– De har åkt runt en hel vecka och inte sett en enda älg. Vi är ju i Sverige, säger de. Var fan är älgarna? De är kvar på 1980-talet. Far man till Sverige är det för att titta på älg.

Genom åren har Roger Magnusson lärt sig att härma älgens läten. Ibland går han ut i skogen för att se om han kan locka fram de skygga djuren. Inte som en del av jakten. Det hade varit oetiskt, anser han. Utan bara för att kunna få en skymt av dem och uppskatta hur många de är.

Resultatet har på senare tid blivit allt mer nedslående.

Nu står vi i stället i en lada mellan två jaktpass och tittar på olika tal nedkrafsade på en träbalk. Det är slaktvikten av tidigare säsongers älgar som delats mellan medlemmarna i jaktlaget, efter att de styckats här i ladan.

Roger Magnusson pekar på en av uppställningarna.

– Den där har nog till och med jag skjutit en gång.

Den första fällde han när han var 15.

– 13 taggar hade han, säger Roger Magnusson.

Sedan dess har det varje säsong blivit minst en älg; 148 stycken totalt genom åren.

Men jakt är också momentet då skottet inte avlossas.

Under säsongens första pass i Lappselsliden driver en av hundarna fram en älgko mitt framför näsan på 18-årige Anton Magnusson.

Men han kan inte avgöra om hon är ensam. Helst vill han inte skjuta kor över huvud taget. Och om det finns en kalv i närheten måste hon hur som helst sparas.

– Det gör ju inte oss något om en älg får gå vidare, säger Anton senare.

Detta är en dynamik som är inbyggd i det rådande älgförvaltningssystemet: Markägarna har utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna, men det är jägaren som i slutändan väljer att skjuta eller ej. Det är inte otillåtet för ett jaktlag att skjuta under sin tilldelning.

Om det första laget inte skjuter tillräckligt många djur kan markägaren sätta in ett till.

Skogsbolagen har påtalat det som en snedvridning; ett gäng entusiaster på cirka 300 000 personer ges genom sin hobby inflytande över industriella intressen på flera miljarder. I Sverige följer jakträtten markägandet, och många av jaktlagen jagar på bolagsmark.

Nu beräknas visserligen älgjakten vara värd upp till tre miljarder kronor per år. Det finns också de som vill jämställa den med skogs- och lantbruket och kalla det viltbruk.

Ändå försöker industrin bli av med jaktlagens hållhake genom att slå ihop älgskötselområden på bolagsmark och låta jägarna skjuta från en gemensam pott i stället för att ge varje lag en individuell tilldelning.

Som i fallet runt Roger Magnussons skog i Lappselsliden.

– Det är en strategi som man har anammat i stor utsträckning. Det har lett till högre avskjutning. En annan strategi är att skogsbolagen förbehåller sig rätten att sätta in fler jaktlag på samma mark. Om det första laget inte skjuter tillräckligt många djur kan markägaren sätta in ett till, säger Fredrik Widemo.

Det är en varningsflagga för att arten har minskat kraftigt. Vi kan inte fortsätta skjuta lika mycket älg.

Michael Burström på Holmen menar dock att större älgskötselområden har fler fördelar än nackdelar.

– Om det finns älgar kvar i älgskötselområdets gemensamma avskjutningsplan vill vi att de jaktlag som vill och har möjlighet att jaga mer ska få möjlighet till det, säger han.

När Fredrik Widemo undersökte attityder till älgstammens storlek 2013 tyckte jägarna att stammen var lagom. Gruppen markägare ansåg dock att den var för stor. Tio år senare är båda grupperna missnöjda.

Men älgen då?

Enligt Fredrik Widemo pekar allt på att den kommer att rödlistas nästa gång Artdatabanken gör sin revision 2025.

– Det betyder inte att den är utrotningshotad. Vi kommer fortfarande ha 200 000 älgar i Sverige efter den här säsongen. Men det är en varningsflagga för att arten har minskat kraftigt. Vi kan inte fortsätta skjuta lika mycket älg, säger han.

Ett hårt slag för många jägare. Men kanske ännu hårdare för industrin.

Trots det senaste decenniets hårda jakt står älgen fortfarande för de största skadorna på skogen. 7,2 miljarder kronor årligen kostar skadorna, enligt Skogsstyrelsen. Deras redovisning har visserligen ifrågasatts av Jägareförbundet, som menar att myndigheten har räknat fel på flera miljarder.

Ändå kan det bli som på Holmens grå tallplantering norr om Umeå.

– Det är en fabrik som stått still i 30 år, säger Michael Burström.

Nu ska fabriken rivas.

Samebyn, som har renbete på marken, har precis gett sitt klartecken. En och en halv miljon kommer det att kosta att röja, markbereda och plantera nya tallplantor. Om sju av tio får växa utan svåra betesskador är Michael Burström nöjd.

– Men det hänger på att älgstammen hålls nere, säger han.

Av Roger Magnussons skog vill Läns­styrelsen däremot göra naturreservat. Det skulle stoppa all användning av skogen. Och begränsa jakten avsevärt. För Roger Magnusson skulle det innebära en form av expropriering.

– Det här är ju ett arv, flera generationers arv. Jag vill att det ska fortsätta gå i arv. Det är därför som jag brukar skogen på det sätt som jag har gjort. Jag har tänkt i generationer.

Sönerna Anton och Christoffer kan inte föreställa sig hur det skulle vara att förlora jakten.

– Den betyder allt. Det är det vi har vuxit upp med, säger Christoffer Magnusson.

Skogsfräken breder ut sig som ett flimmer över marken. Christoffer tittar ner på hundsymbolen på skärmen. Egentligen har han börjat tappa intresset för älgjakt. Då är småvilt, fågel och inte minst björn mer händelserikt. Men det här är ett av jaktområdets bästa älgpass. Om inte annat vittnar en djup försänkning i marken om att vi inte är de första som står här och väntar.

Fångstgroparna här är många hundra år gamla och användes på flera håll fram till 1864, då den grymma metoden förbjöds. Genom åren har groparna blivit till allt flackare urgröpningar, övervuxna av bärris och mossa. Nu är de utmärkta som fornminnen på länsstyrelsens kartor.

Det sprakar i komradion. Hunden har jagat ut en hare framför Roger Magnusson, som står vid en väg längre bort.

Pappans röst bärs fram av radiovågorna genom skogen:

– Någonstans måste det ju finnas älg..."