" Han skulle egentligen som alla andra män i släkten bli präst, men redan de första studieåren i Lund falnade intresset. I stället blev det Uppsala och juridik. Där träffade han likasinnade och som medlem i sällskapet Vitterhetens vänner var Clas Livijn med och introducerade romantiken i Sverige.

1808 anställdes Clas som auditör vid Skaraborgs regemente och gick ut i det stora kriget mot Napoleon. Om det kan man läsa i ”Bref från fälttågen i Tyskland och Norge, 1813 och 1814”.

Clas var en duglig byråkrat (han skulle sluta sina dagar som generaldirektör för Kriminalvården), men i breven till vännerna skymtar knappt det dagliga slitet. Vid sidan av en del fina iakttagelser av natur och miljö, domineras hans skrivande av ett ständigt gnällande.

Clas ser nämligen mycket under åren i fält, men det är mycket lite som duger. Kalla nätter och klen förplägnad står han ut med. Resten är värre. Utlandet är helt enkelt inte som han tänkt sig.

Han går på teater och konstaterar att samma stycken spelas bättre i Stockholm. Han besöker anrika universitet och bibliotek, men de är inget mot Uppsalas. Folket ska man inte tala om. Höga och låga gör honom alla lika besviken. Mest förbannad blir han över främmande helgedomar, särskilt om de är katolska.

Dessutom är allt förbannat dyrt.

Att 200 år senare läsa Clas brev är hemtamt. För han var mycket svensk, svensk på ett sätt som känns igen väl så här ett halvdussin generationer senare.

Det märks inte minst när Clas slutligen kommer hem. Det dröjer nämligen inte länge efter landstigningen innan han stöter på det första usla värdshuset, och genast börjar drömma nostalgiskt om servicen i Tyskland.

En typisk svensk alltså. Borta illa. Men hemma värst."