"Jag har många laster. En av dem är att scrolla hästannonser. Framför allt annonser av hobbyryttare som vill bli av med hästar de inte har tid med.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En rysk sociolog sade en gång till mig att illusionen är det mest hållbara hos människan. Det beror på att vi själva vill hålla fast vid den. Och jag kan inte fördöma det – på något plan är det djupt mänskligt och begripligt att vi inte vill se allt dumt eller ömkligt vi gör. Det är därför självbedrägeri är den effektivaste formen av fiffel och båg.

Hästvärlden är full av detta självbedrägeri. Det beror på vissa bestående omständigheter, framför allt att hästen är ett stort och krävande djur som ofta lever i tjugo år eller mer. Inte sällan vill folk göra sig av med sina hästar när deras livssituation ändras.

Det är också vanligt att oerfarna människor köper billiga pållar utan att fundera över varför de kostar så litet. Sedan står de där med en före detta travare som inte går att rida men äter upp tusentals kronor varje månad i stallhyra, foder och hovslagar- och veterinärkostnader.

Resultatet är ofta försäljnings- eller uthyrningsannonser med formuleringar som:

”Mammas gullegryn söker ett nytt hem.”

”Säljer med tungt hjärta.”

”Säljer inte till vem som helst.”

Nästan alltid är det hästen som söker ett nytt hem. Inte ägaren.

I flera år har jag följt hästannonser i både Sverige och Finland, och det är otroligt fascinerande hur lika formuleringarna är. De betyder egentligen: Jag har förlorat tid och intresse för hästen, men jag vill inte tänka på mig själv som en sådan person.

Det hela påminner väldigt mycket om debatten kring skärmtid för barn. Både i DN och SvD läser jag ofta texter där skribenten argumenterar att det inte finns några ”raka besked” när det gäller skärmtid och att forskningsunderlaget är osäkert.

Jag vet inte hur mycket forskningsunderlag som krävs för att en skandinavisk förälder ska förstå det enkla sambandet att ju mer tid ditt barn tillbringar framför skärmen, desto mindre tid tillbringar vederbörande med att röra på sig, leka eller läsa. Det är enkel matematik som inte kräver någon forskning, och den enda som bär ansvaret för att ditt barn rör på sig, leker och läser är du själv. Men precis som de här hästägarna inte vill erkänna att de tröttnat vill svenska småbarnsföräldrar inte medge att de inte orkar ta fajten med sina barn.

De vill inte känna skuld. Men skuld är en del av att vara människa. Den som saknar förmågan att känna skuld är en psykopat. Om vi föräldrar inte förmådde känna skuld skulle våra barn bli vanvårdade. Om hästägare inte kände skuld skulle deras pållar leva ett betydligt sämre hästliv.

Därför borde ordet ”skuldbelägga” inte vara den dödssynd den blivit i dag. Att skuldbelägga är normalt, något vi hela tiden gör. Vi har förväntningar både på varandra och på oss själva, och ofta lever vi inte upp till dem. Det är mänskligt.

Men man behöver inte försvara sina misslyckanden med att de kanske inte alls är misslyckanden eftersom forskningsunderlag saknas. Man kan bara se dem för vad de är: Ens egen oförmåga som inte gör en till en dålig människa, men som man kanske borde jobba lite på.

Själv vet jag att jag inte har tid med en egen häst, det är därför jag inte skaffar någon. Men jag förstår mycket väl dem som förverkligar sin dröm, kämpar med hästen och till sist inser att de inte orkar.

Det är ingen dödssynd. Skriv bara inte att det är hästen som söker ett nytt hem."