"Anders Thornberg måste redovisa hur polisen ställer om för att hantera nödläget och förhindra att det eskalerar ytterligare – för både regeringen och medborgarna.

Det här är ett krig, inte en kris

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Är det här Sverige? Bilderna på de söndertrasade husfasaderna i Uppsala och Linköping får hjärnan att associera till inbördeskrigets Syrien eller ryska raketattacker mot Kiev. Rökdiset, högarna av splitter, det gapande hålet in i vad som nyss var ett sovrum i ett helt vanligt bostadskvarter. På en klädstång hänger galgar med tröjor och klänningar.

Och de skakiga filmbilderna från Fruängen på en tonårspojke som avrättas med ett skott i huvudet, tagna och delade av gärningsmännen själva utanför en idrottsplats där barn samtidigt spelar fotboll, för tankarna till El Salvador eller favelorna i Rio de Janeiro.

Ja, det här är tyvärr Sverige. Men nej, det här får och ska inte vara Sverige.

Men ja, det här är tyvärr Sverige. Men nej, det här får och ska inte vara Sverige.

”Säg som det är, vi befinner oss i ett krigsliknande tillstånd”, skrev journalisten Janne Josefsson i en DN-krönika som då kunde uppfattas som en aning tillspetsad.

Och ”då”, det var för bara tre veckor sedan.

Nu fångar Josefssons rubrik sannolikt vad de flesta känner, och alldeles för många konkret upplever, efter de senaste dagarnas groteska vålds- och dödsspiral. Att nyhetsbilderna ger associationer till krigsskådeplatser speglar att det faktiskt är på en sådan vi kan sägas befinna oss i. Våldskrisen börjar få drag av inbördeskrig, med civila offer och människor på flykt.

Därför ställs frågan, och måste ställas, vad politiken, staten och rättssystemet kan göra i detta undantagstillstånd. Och vad som gör skillnad här och nu, inte efter 36 månaders utredningstid, remissrundor, partiförhandlingar, utskottsbehandling och lagrådsprövning. ”Jag skulle föredra en auktoritär polisstat före det vi har nu”, skriver en förtvivlad Stockholmsförälder som nu har bestämt sig för att flytta för familjens skull, på sociala medier.

Hennes formulering fångar vilken grad av handlingskraft många förväntar sig i detta läge. Medborgarna är på väg in i ett mentalt krigstillstånd.

Men det frustrerande svaret är att svensk demokrati inte har särskilt mycket mer att sätta emot, än vad den redan har gjort eller är på väg att göra. Sverige har inga rättsliga möjligheter att ge staten undantagsbefogenheter, med mindre än att det först görs ändringar i grundlagen. Det pågår också ett arbete i regeringskansliet för att genomföra lag- och regeländringar i högre takt, till exempel genom att i högre grad tillsätta interna snabbutredningar istället för de traditionella SOU:erna.

Frågan är också vad vi skulle använda undantagsbefogenheterna till, om möjligheten fanns. Internera tusentals människor med misstänkta gängkopplingar? Checkpoints mellan stadsdelarna i alla större städer? Patrullerande militärpolis? Åtgärder som förvisso skulle utstråla handlingskraft, vilket inte är obetydligt ur medborgarnas perspektiv, men vars effektivitet är högst tvivelaktig med tanke på gängkrigets utbredning och karaktär.

Faktum är att idrottsplatsen i Fruängen, enligt medieuppgifter, hade haft ökad närvaro av både väktare och polis sedan en tid på grund av tidigare incidenter på området. Förra veckan skickade Stockholms stads idrottsförvaltning även ut information om problemen till samtliga föreningar som arrangerar aktiviteter på idrottsplatsen.

Ändå kunde en känd gängkriminell befinna sig, hittas och mördas precis utanför omklädningsrummen. Det dödliga våldet är ett sekundverk.

Är det någon extraordinär åtgärd justitieminister Gunnar Strömmer bör överväga i detta läge, är det snarare att införa undantagstillstånd i polisens organisation.

Det är ett sedan länge välkänt faktum att polisen har notoriskt svårt att utreda och lösa brott, och få fram utredningar av tillräcklig kvalitet för att brottslingar ska kunna dömas.

Det är också välbekant att den omorganisation av polisen som genomfördes 2015 inte har levt upp till sitt syfte. Visionen var att polisen skulle ”komma närmare medborgarna”. I verkligheten ledde den till en omfattande centralisering, med allt fler poliser bakom skrivbord och på värdegrundsutbildningar istället för i yttre tjänst. I Statskontorets starkt kritiska utvärdering av omorganisationen konstaterades att ”förmågan att ingripa mot brott inte har stärkts och utredningsverksamhetens resultat har fortsatt att försämras”.

Trots det har polisledningen valt, och fått politikens godkännande för, att fortsätta implementeringen av den nya organisationen. Och även om det är omöjligt att veta hur gängvåldet hade utvecklats med ett annat arbetssätt, är det krigstillstånd vi hamnat i bevis nog för att det nuvarande inte fungerar som det ska.

Gunnar Strömmer måste rimligen förvänta sig, och kräva, att polisen nu tydligt redovisar hur organisationen ställer om för att hantera nödläget och förhindra att det eskalerar ytterligare.

Strömmer måste också ställa sig frågan om rikspolischefen Anders Thornberg är rätt person att leda den omställningen.

Strömmer måste också ställa sig frågan om rikspolischefen Anders Thornberg är rätt person att leda den omställningen. Som högste chef har han uppenbart misslyckats att få sin organisation att trycka tillbaka och förutsäga gängvåldet. Dessutom inger det inte precis förtroende att Thornberg på senare tid gjort sig mer eller mindre oanträffbar för medierna. ”Vi och många andra medier har sökt honom dagligen under väldigt lång tid”, berättade exempelvis programledarna för TV4:s Nyhetsmorgon i torsdagens sändning.

Mediernas uppgift är att ställa de många och motiverade frågor om polisens arbete som medborgarna nu har. Att polisens högste chef då gör sig otillgänglig är under all kritik. I krig kliver de verkliga ledarna fram och ställer sig i frontlinjen."