Ja det handlar om verbal Judo för att inbilla människor att det faktiskt kan fungera på lång - eller numera ens kort - sikt.

"Swedbank höjde just bolåneräntan till nästan 6 procent. Det är lika osexigt som skrämmande att inleda en text med den meningen. Svenskarna är rejält överbelånade efter nollränteårens fest som gjorde medelklassen rik på bankernas pengar. Dagens Nyheters Andrev Walden frågade sig vid årets början – lagom till att bindningstiden för bolånet skulle gå ut – ”Vems liv var det jag levde i tio år?”. Legitim fråga.

Medelklassen utgör en enorm identitetspolitisk projektionsyta för hela det politiska spektrumet. Politiker tenderar att å ena sidan vurma för ”den hårt arbetande medelklassen” när de ska göra ett jobbskatteavdrag – för att i nästa stund fnysa över ”statligt subventionerade drejkurser för medelklassen” när de skär ned bidragen till studieförbunden. Verklighetens och overklighetens folk samtidigt – beroende på vem och när du frågar.

Ekonomihistorikern Lovisa Broströms nyutkomna bok ”Medelklassen. 200 år i samhällets mitt” gör ett försök att definiera den klass där inte bara Andrev Walden levt livet. Hon beskriver hur medelklassen i Sverige, tillsammans med arbetarna, till stor del utgör segmentet löntagare. Tjänstemän, hemmahörande inom storföretag eller offentlig sektor. Det har inneburit att man delat ekonomiska intressen med arbetarna.

Man har organiserat sig, kämpat samma arbetsrättsliga strider för löner, rätt till semester och pension. Tagit del av allmännyttan. Helt enkelt i hög grad varit en del av det kollektiv vi kallar samhället. Med resultatet att ett mycket brett lager svenskar under lång tid accepterat den svenska modellen och skattetrycket då man gemensamt fått skörda frukterna.

Löneskillnaderna har historiskt varit små. Rörligheten mellan grupperna stor. Vilket också inneburit att idén om vad som kan förväntas vara ett drägligt liv kunnat hållas på en rimlig nivå. Bostad, fritid, bil, jobb, familj, pension.

Stockholms bostadsmarknad hade på bara några timmar börjat förvandla mig till moderat.

Medelklassen blomstrade i det socialdemokratiska 1900-talet. Broström skriver att 27 procent av svenskarna år 1943 såg sig som någon sorts medelklass – 2008 var siffran i stället 69 procent.

Men Broström pekar också på en förändring. När det gemensamma sakta men säkert monteras ned efter 1980-talets politiska omsvängning och svångremspolitik har också solidariteten nedåt krympt. Parallellt med att industriarbetaryrkena krymper i andel i automatiseringens tidsålder går många av de traditionella medelklassyrkena mot en eskalerande digital prekarisering – alltså jobb på frilansbasis där trygghetssystem och arbetsrätt blir upp till dig själv.

Om man inte upplever sig ha något att vinna på skatter i form av jobb, sjukvård, pension, ja den välfärd vi i åtminstone tre decennier fått höra att vi inte längre riktigt har råd med – då blir slutsatsen lätt att själv är bäste dräng.

Eleven blir till kund på marknadsskolan. Höga betyg ger dig ett försprång i livets kundresa och trumfar därför bildning. Genom sociala mediers framgångskyrka göds idén om det individuella förverkligandet till belgian blue-nivåer. En lyxkonsumerande villhövande klass – som samtidigt tvingats överbelåna sig för att klara rena basförhållanden som sitt boende.

Då trumfar bostadskarriären allmännyttan.

Broström pekar på problemen med att vänstern fastnat i kritik av medelklassens fritidssysslor, som hån av padelhallar, DN:s kulturresor eller dragna korsband på skidsemestern, snarare än dess reella ekonomiska makt.

Som grupp är kanske medelklassen större än någonsin. Men som politiskt subjekt är den snarare reducerad till en massa av oorganiserade övergivna individer utan större klasstolthet – med en känsla av att ha blivit blåsta när boräntan stiger och inflationen ökar. Resultat? En eskalerande ekonomisk oro i magen främst riktad som vrede mot dem som har det ännu sämre och ett par jobbskatteavdrag som plåster på såren.

Medelklassbegreppet är, även efter att jag läst boken, något diffust. Och skämten om klassens ängslighet kul. Men Broströms poäng att det är värt att ta dess reella ekonomiska oro på allvar är befogad.

För femton år sedan när jag med stark ”vad har jag gjort”-ångest stod i farstun till min första nyköpta bostadsrätt – 25 kvadratmeter för en lånad miljon jag absolut inte hade – sa någon på radion att bostadsbristen bland ungdomar ökade. Min första tanke, innan jag kom på mig själv, var ”skönt, då sjunker i alla fall inte värdet på lägenheten”. Jag frös till.

Stockholms bostadsmarknad hade på bara några timmar börjat förvandla mig till moderat."