"Utan Putins goda vilja är vårt hav snart dött

Die Heringe der Ostsee sind magerer, als die der Nordsee.

På 70-talet lärde vi oss tysk grammatik utantill. Vi tyckte att det var lika idiotiskt världsfrånvänt som läraren ansåg det vara livsviktigt: Man klarar inte detta livet utan genitivets böjning i plural.

Aldrig trodde jag att jag 50 år senare skulle sitta i en panel inför nästan 300 gäster och höra mig själv rabbla den där gamla grammatikramsan. Om hur sillarna i Östersjön är magrare än de i Nordsjön. Men här sitter jag. På fullaste allvar – och snackar sill.

Jag är svensken. Jag är alltid svensken. Ibland är jag författarinnan och ibland journalisten, någon gång alibi-kvinna, men alltid svensken, eller svenskan som tyskarna säger.

Panelsamtalet handlar om Östersjön efter Rysslands invasion av Ukraina. Östersjön – havet runt vilket vi sedan Berlinmurens och Sovjetunionens fall samarbetat. Alla nio grannarna. Vänligt sinnade. Mot gemensamma mål.

Det har funnits mängder av projekt och utbyten: kulturella, miljöorienterade och förstås handelsdrivna. 150 miljoner ton gods har korsat Östersjön varje år.

Det är en obegriplig siffra. Den lär motsvara fem miljoner lastbilar med släp.

Östersjön är ett litet hav som länge varit döende. Vi som bor där kan vårt hav. Begriper oss på det bräckta vattnet och den tjocka isen. Vikar och gatt, inlopp och finmaskig skärgård.

Skandinaviska pengar har i många år stoppat ryssarna från att skita ner.

Ingen vill bo intill en död sjö så alla har bjudit till. Skandinaviska pengar har i många år stoppat ryssarna från att skita ner. Vi har så att säga hjälpt till att bygga reningsverk och utbildat kring samsyn om försurning, utsläpp och miljövård. Vi fick till och med till ett stopp av överfiske, torsktrålning.

Alla dessa goda initiativ. All denna vilja. Alla dessa skattepengar.

Hur hanterar vi nu det faktum att vi har ett gemensamt hav – med Putin?

Till skillnad från alla andra oceaner, som i genomsnitt mäter 3 000 meters djup, är Östersjön bara 60 meter. Där nere löper kilometer med kabel och annan infrastruktur. Oskyddad och sårbar.

Man behöver inte spränga stora hål för att i många fall ha sabbat hela flödet. Ett ruttet äpple förstör som bekant hela korgen.

Hur mycket skit tål vi i våra skärgårdar innan vi ger oss?

Eller ska man kanske kalla det två ruttna äpplen? Kaliningrad och Sankt Petersburg kan släppa ut vad som helst när som helst i vårt gemensamma vatten.

Varför skulle de inte det, vi sanktionerar ju mot dem?

I gamla Königsberg står i alla fall robotarna nu. De tar två minuter på sig för att nå Berlin. Till Stockholm torde det gå ännu fortare…

Hur mycket skit tål vi i våra skärgårdar innan vi ger oss?

Panelen har inga bra svar på hur vi ska få korgen att sluta ruttna. Sillen att sluta dö. Putin att bli snäll.

Vi ombeds i stället att vara positiva. Någon föreslår ett flytande bibliotek – för att vi bättre ska förstå varandra. Jag vill börja gråta. Kultur i all ära, men tyskar, framför allt folk över 50 som står till vänster, har svårt att införliva den ryska fiendebilden.

Jag orkar inte alltid vara den som bidrar till den dåliga stämningen.

Det var ju ändå ryssen som befriade dem från Hitler, så farlig kan han väl ändå inta vara.

Jag orkar inte alltid vara den som bidrar till den dåliga stämningen, utan berättar i stället att när vi fiskade abborre på bryggan för 15 år sedan, så kunde vi dra upp 20 stycken på mindre än en timma. Med metmask.

I somras gick vi inte ens ner och provade. Abborren är slut. Liksom sillen.

Och utan Putins goda vilja kommer vi snart leva intill ett dött hav. Kriget i Ukraina är mycket närmare än de flesta orkar förstå."