Nu börjar man ju nästan undra med vilket syfte som denna informationsmässiga värdeladdning förmedlas...
"Skampålen avskaffades år 1855 i Sverige. Men redan dessförinnan hade den i stort sett tagits ur bruk, eftersom den ansågs förlegad. För oss moderna människor är denna medeltida bestraffningsmetod närmast... ja, skamlig.
Fast tycker vi verkligen det?
På ett sätt går det ju att förstå poängen med att låta felande människor schavottera offentligt. Hotet om vanära kan fungera som påtryckning för att bibehålla de normer och värderingar som ett samhälle anser vara riktiga. Skam kan bidra till en social kontroll som håller oacceptabelt beteende borta.
Om skampålen till exempel kunde få slut på de skjutningar som plågar Sverige, skulle vi då överväga ett återinförande? Och i så fall: till vilket pris?
Flera tänkare har genom historien pekat på den offentliga förödmjukelsen som en fungerande metod att styra mänskligt beteende i önskvärd riktning. Den brittiske filosofen Jeremy Bentham ansåg att skammen har en viktig roll att spela inom straffrätt och hans mer sentida franske kollega Michel Foucault menade att offentlig bestraffning kan vara ett verktyg för social kontroll och maktutövning (utan att därför förespråka metoden).
Den bärande tanken med skampålen är att transparens – det faktum att alla kan se – framkallar skamkänslor, vilket ska stävja regelbrott. Bentham hade utopiska idéer om ett panoptikon (ett allseende öga): cirkelformade fängelser, där fångarna stod under ständig övervakning från ett torn i cirkelns mitt. Drygt hundra år senare presenterade George Orwell något liknande, fast på makronivå – och inte som utopi, utan dystopi. I hans roman ”1984” är hela samhället ett fängelse, övervakat av Partiets obligatoriska teleskärmar.
Sociala medier har tränat oss i transparens.
Sociala medier har tränat oss i transparens. Även om många begränsar sig till att lägga upp semesterbilder på Instagram eller Facebook, så finns det också de som hudlöst blottlägger mer av sitt privatliv: att man är pank, dödligt sjuk, deprimerad eller sörjer en livskamrat. För att inte nämna de youtubers och influerare som har gjort karriär på att vända ut och in på sig själva inför allmän beskådan.
Verkligheten har nästan kommit ikapp Dave Eggers bara tio år gamla dystopi ”The circle”, där nätentusiasters drömmar om total öppenhet förvandlas till ett skräckscenario: romanfigurerna direktsänder sina liv med uppkopplade kameror samtidigt som ett allsmäktig techbolag driver på med orwellska slagord som ”Secrets are lies” och ”Sharing is caring”.
Var och en får så att säga skapa sin egen skampåle.
På sistone har vi sett flera exempel på moderna schavotter.
Det är paradoxalt att den egna skammen för vissa i dag är medialt ”content” värt att visa upp, men för andra fortfarande just så förnedrande som en gång den medeltida stupstocken. Metoo-rörelsen och sajten Dumpens uthängningar av förmenta pedofiler har de senaste åren bidragit till en stundtals het debatt om digitala skampålar, men de är inte på långa vägar de enda exemplen på moderna schavotter – vissa uppbackade av myndigheter eller medier. Några exempel:
• En så kallad Swish-lista med namn på misstänkta knarkköpare i Sundsvall sprids på internet efter att polisen släppt förundersökningen i ett narkotikamål.
• En video på en kvinna som beter sig mycket otrevligt mot ett par tonårskillar lades ut på Tiktok och har beskådats av hundratusentals – vid det här laget möjligen fler än en miljon. Till det bidrog troligen nyhetsrapporteringen om fallet.
• Blickar man utomlands finns ett intressant exempel från Ungern, där skattemyndigheterna offentliggjort listor på personer som inte betalat sin skatt. Nyligen slog Europadomstolen fast att listan var olaglig.
• I Tyskland har den katolska kyrkan drabbats av en skandal efter avslöjandet om en lista över de anställda i Kölns ärkestift som porrsurfat på jobbdatorer. Kvällstidningen Bild-Zeitung publicerade raskt namn och bild på ”porr-prästen” (men har efter domstolsbeslut avpublicerat artikeln).
Rätt åt dem, dessa knarkare och tafsare, tänker kanske en och annan.
Rätt åt dem, dessa knarkare, tafsare, mobbare, sexualförbrytare, skattefifflare och porrsurfare, tänker kanske en och annan. Men är det inte snarare så att i åtminstone vissa av ovanstående fall framstår själva uthängningen som en värre förbrytelse än det som de uthängda anklagas för? Och hur går det med rättssäkerheten när en lynchjustis som hellre fäller än friar tar över rättskipningen?
Den som försvarar bruket av moderna skampålar bör nog själv vara så fri från synder och hemligheter att hen kan tänka sig att direktsända sitt kliniskt oklanderliga liv på det sätt som romanfigurerna gör i ”The circle”.