"Hur många gånger har jag läst exakt detta:

Turkiet är ”inte redo” att ratificera Sverige som medlem i Nato. Igen. Eftersom terroristerna på Stockholms gator måste bort först. Igen. Såna som Sverige kallar demonstranter som använder sig av mötesfrihet och yttrandefrihet, alltså grundlagen och det där.

Men vänta, de hade ju lovat oktober? Det fanns en överenskommelse.

Jaja, avtal hit och avtal dit. Turkiet är inte redo, bara. Kanske snart. Kanske aldrig. Svårt att veta när humöret skiftar och känslorna svallar, vilket det åter gjorde denna vecka.

Sen har vi Ungern, som just också fick ny luft.

De sade iskallt redan från början att de ställer sig bakom Turkiet så länge de vägrar släppa in Sverige. Men nu har de själva tänkt ännu ett varv.

Det ständiga demokrati-tjatet om Ungern måste upphöra, om landet som utländska diplomater ibland kallar för ”EU:s lilla högerextremistiska buse”. Att avskaffa rättigheter och friheter vill ungerska politiker faktiskt kunna ägna sig åt helt ifred. Och inte för att Ulf Kristersson verkar ha sagt ett pip, men i Budapest har de grävt fram ett gammalt tv-inslag från svensk public service om hur demokratiskt Ungern egentligen är.

Hur var det nu – varför kan inte en svensk regering bara ringa tv-huset och stoppa sånt?

Nåväl, Ungern kan hursomhelst tänka sig lite mer ”respekt” från svensk sida, så en liten förödmjukelse-visit i Budapest (enligt Ankara-modellen) vore faktiskt på sin plats, har de låtit meddela. För att vara helt överens om att svenska diplomater tittar i taket på framtida EU-möten när Ungern kommer upp, förstås.

Är det hicka, hinder, eller totalstopp denna gång? Eller ska vi använda ord som fördröjning, försinkning, och förhalning för att behålla optimismen inför dessa kränkta regeringar – som själva är fulla av känslospråk.

Sverige och Nato är ju inte gifta än, trots att den självsäkre amerikanske kusinen redan köpt biljetter till bröllopet. Men kan nuläget ens med den bästa föreställningsförmåga anses likna en lång, utdragen förlovning? Eller går vi bara omkring och dagdrömmer om ett hypotetiskt framtida förhållande?

I detta nedslående läge brukar det till slut bli nödvändigt för den ena intresserade parten att ta sig samman och gå vidare i livet. För visst, Mr Darcy kan fortfarande dyka upp en dag. Men hur länge ska vi tassa runt i öppna landskap och fantisera om det, med ett frånvarande leende på läpparna?

Den som i stället bistert konstaterar att vi är ensamma – tillfälligt eller för alltid – lyckas snabbare lyfta blicken och se sig om bland andra alternativ. För Sverige är inte med i Nato, och har heller inte något vidare eget försvar. Fortfarande.

Så när blir det dags även för Sverige att fylla på de egna förråden?

Och istället för att försöka lista ut vem som eventuellt skulle vara ens ”typ” eller förtvivla över bristen på kandidater, kanske man faktiskt bör överväga att börja närma sig det mest uppenbara: att faktiskt bestämma sig för vem man själv är.

För om det är något som Nato-processen har visat Sverige så är det ju hur svårt det är att behålla båda gammal och ny identitet. Och det gäller ju mer än den svenska synen på yttrandefrihet.

När andra europeiska länder – som är med i Nato – gör bedömningen att det nu gäller att ha lite ordning på det egna försvaret, så vill Sverige fortfarande vara det gamla Sverige som ger bort bäst och mest storstilat.

Rubriker som ”Svenska vapen har nått kultstatus i krigets Ukraina” kan ju kännas bra. Och Gripen snart, kanske! Ukraina är ju det absolut mest akuta, och ett relevant argument som ofta förs fram är att frontlinjen för Sveriges försvar är just där. Liksom att Ukraina utkämpar ett krig för Europas räkning.

Men Polen, som nyss låg i framkant och skickade både stridsflyg och allt vad de hade av gammal Sovjet-ammunition till Ukraina, säger nu till exempel att de måste behålla en del av sina mest moderna och avancerade vapen inom de egna gränserna. För att sätta sina egna medborgares intressen i första hand.

Så när blir det dags även för Sverige att fylla på de egna förråden och förmågorna med både mer akut brådska, spets och strategisk utblick? Och att inte heller nöja sig med vaga utfästelser från andra om att Sverige kanske försvaras om det händer något – utan att på egen hand börja förhandla och faktiskt få ner något på papper där, med ett land i taget?

Kanske då också med en bevarad stolthet i att stå för vem man är, utan att behöva smyga med att man gillar demokratiska värderingar. Som en bonus.

Under tiden skulle singel-Sverige kunna ta till klassikern att gå till frisören och bättra på hårfärgen.

I kulören AT4 av typen pansarskott, stridsfordon i nyans 90, och en rejäl håruppsättning av kungliga granatgevär. Här finns ju även utrymme för både fransk eller brittisk eldighet, som det just nu råder huggsexa om i Europa. (Jag har förvånansvärt lätt för vapenromantik, vem kunde ana?!)

Pengar för den sortens uppfräschning finns det redan nästan obegränsat av. Det står klart i den svenska regeringens budgetförslag som presenterades i veckan. Men där handlar nästan allt om, planeras med och utgår från – Nato. Som nämns 106 gånger på 112 sidor. För Sverige är i fantasin redan ett med Nato. En stor tillgång. Vi är ivriga, redo, redan där.

Förutom den lilla bråkiga detaljen att Sverige tycks bli både ghostad och gaslightad ungefär en gång i veckan under sin strävsamma väntan vid altaret.

Kanske måste vi verkligen lära av historien: Unga flickor brukade börja brodera på linnet till brudkistan i tidig ålder, i stället för att tillåtas få en utbildning och därmed senare kunna utöva någon form av självförsörjning och självförsvar.

Men det hände ju då och då att det faktiskt inte gick vägen. I modern tid kom Sverige därför att satsa på utbildning och färdigheter som inte enbart syftar till hoppet om ett framtida äktenskap – för alla medborgare.

Hela konceptet ”försmådd ungmö” känns ju rätt omodernt. För att inte tala om obegåvat. Och helt onödigt. Ändå är det vi, just nu. Igen."