"Förra fredagen var det 50 år sedan Carl XVI Gustaf tillträdde som svensk kung och statschef. 50-årsjubileet firades med fester, högtidstal och en kortege genom Stockholm. Det har varit festligt, folkligt och fullsatt.

Monarken är respekterad och populär. Den konstitutionella monarkin är i stort en välfungerande del av vårt samhällssystem. Kungen har under sitt halvsekel på tronen tjänat vårt land väl och stärkt monarkin. I ett land där många av statens grundfunktioner gnisslar betänkligt är det inte oviktigt.

Carl XVI Gustaf har dessutom verkat både hyggligt bekväm och tillfreds. Alltid retar det någon.

Stora och mindre händelser kopplade till den svenska monarkin följer en sedan länge fastställd liturgi. Entusiasterna är entusiastiska, majoriteten nickar i huvudsak uppskattande och republikanerna gnisslar tänder.

Entusiasterna är entusiastiska, majoriteten nickar i huvudsak uppskattande och republikanerna gnisslar tänder.

Så även denna gång. En gruppering av riksdagsledamöter från S, V, MP, L och C såg exempelvis 50-årsfirandet som ett utmärkt tillfälle att i Aftonbladet plädera för republik.

Våra folkvalda republikaner inledde med att påpeka att vi inte visar samma entusiasm inför motsvarande jubileer av icke valda statschefer i – och håll nu i hatten! – Nordkorea, Kuba eller Saudiarabien. Och krävde därefter en utredning för att genomföra ”en fullständig demokratisering av landet”. Jag är nog inte ensam om att bli nervös när politiker uttrycker sig så.

Vid sidan av kungen och kronprinsessan är svenska republikaner monarkins viktigaste tillgång. En mer beräknande monark hade avdelat en del av apanaget till att stärka Republikanska föreningens annonsbudget.

Påståendet att det svenska statsskicket inte är demokratiskt förbigår åtminstone tre avgörande fakta.

För det första att vår grundlag är beslutad av stora majoriteter i riksdagen och efter fria allmänna val.

För det andra har vi haft fjorton allmänna val sedan Regeringsformen infördes 1974. Inget har resulterat i en riksdagsmajoritet för republik.

Och för det tredje skrivs det varje år riksdagsmotioner om monarkins avskaffande. Samtliga avslås med bred majoritet.

Få frågor har tröskats så noggrant och så ofta i det svenska demokratiska maskineriet.

En annan vanlig klagan på parnassen är att medierna uppträder underdånigt för kungen och kungahuset. Detta tema är gammalt och finner inte sällan sin styrka i att det var så Sveriges kändaste republikan Vilhelm Moberg argumenterade.

I ”Därför är jag republikan” från 1955 framför Moberg tre argument för republik, där det tredje och för honom viktigaste är vad monarkin gör med medborgarna: ”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk.”

Idag riktas denna mobergska kritik inte sällan mot medierna. Dagens Nyheters TV-recensent Johan Croneman skräder exempelvis inte orden (19/9):

”Jag ids knappt kommentera SVT:s ständiga knäfall inför den löjeväckande och degenererade låtsasvärld som monarkin utgör i ett modernt samhälle, men när public service använder både eoner av sändningstid och skattepengar åt att hylla en djupt odemokratisk institution måste väl varenda anständig demokrat reagera?"

Ett elände utan vare sig botten eller gräns.

Croneman har rätt på en punkt: den mediala granskningen av monarkin är inte särskilt bra

Men Croneman har rätt på en punkt: den mediala granskningen av monarkin är inte särskilt bra (nu talar jag inte om rapporteringen av jubileet). Det är ofta sensationslystet och tesdrivande. Nästan alltid mördande ointressant.

Det blir en sorts spegelbild av Vilhelm Mobergs servilitet och fjäsk. Rädslan att framstå som krypande eller inställsam gör att många journalister närmar sig frågan med skjutjärnen laddade och utifrån vad deras kollegor kan tänkas tycka.

Det har skrivits en del, men det hade varit intressant med reportage som granskade hur välfungerande den svenska monarkin egentligen är. Fyller den sin roll? Hur gör den det? Är kungahuset en så viktig tillgång för det svenska näringslivet som påstås? Är det värt pengarna? Här finns ett journalistiskt grunduppdrag.

Jag följer inte slaviskt med i mediernas bevakning i frågan, men jag har inte heller sett något reportage som relaterar till hur monarkin fungerar i jämförbara länder. Vilka likheter och skillnader finns det jämfört med Danmark eller Norge? Vad är bättre och vad är sämre?

Eller varför inte en genomgång av vilka frågor som kungahuset är engagerade i. Vilka betraktas som politiska och vilka gör det inte? Kungen och kronprinsessan är exempelvis båda engagerade i Världsnaturfonden. Det kan man tycka är både okontroversiellt och naturligt, inte minst givet kungens långvariga intresse för naturvårdsfrågor.

Samtidigt driver Världsnaturfonden en tydlig politisk agenda. I våras publicerade exempelvis organisationens generalsekreterare, tillsammans med företrädare för en rad svenska storföretag, en högst polemisk och politisk debattartikel i Dagens Industri. Vid sidan av flera konkreta politiska krav hävdade man att regeringen stod inför ”sista chansen att visa att den tar klimatomställningen på allvar”.

Man kan diskutera om detta ligger utanför eller innanför vad en ”opolitisk” monark kan vara involverad i. Jag kan ha en ganska liberal uppfattning i frågan. Men det går inte att hävda att Världsnaturfonden inte gör ett tydligt politiskt ställningstagande. Jag har inte sett någon svensk journalist lyfta den frågan. Är det skillnad på engagemang och engagemang? Vad är egentligen en politisk fråga? Vilket svängrum är rimligt?

Croneman hävdar också att det anses ”lite dumt och lite lågt” att skoja om monarkin och att det ”är en nödvändighet att använda både (grov) satir och humor för att belysa den banala monarkin.”

Det mesta är inte särskilt roligt, av liknande skäl som varför journalistiken sällan är särskilt bra.

Det förekommer satir och humor om det svenska kungahuset. Det mesta är inte särskilt roligt, av liknande skäl som varför journalistiken sällan är särskilt bra. Man sätter vagnen (det politiska syftet ”att belysa den banala monarkin”) framför hästen (humorn). Det är samma fantasilöshet som gör att vuxna människor tror att det är en övertygande poäng att jämföra det svenska statsskicket med ordningen i Nordkorea. Det blir platt, plumpt och andefattigt.

Granska kungen. Skoja om kungen (efter 50 år råder ingen brist på material). Skärskåda hur monarkin fungerar i praktiken. Men framförallt, försök ha lite finess och en ambition att berätta om något mer än de egna förträffliga och högblanka principerna. Få saker är nämligen så förlamande ointressanta."