Ett nominellt belopp, en löptid och en räntenivå...

"Vintern 2003 firade partiet 15 år med fest i Vadstena. I maj antog riksårsmötet förslaget att svenskhet inte skulle definieras av hudfärg utan av ”värderingar och beteende”.

Tänkte man svenskt och agerade svenskt skulle man börja betraktas som svensk.

I kommissionen bakom förslaget satt en 24-årig man som just hoppat av sina studier i Lund för att satsa på det här med politik. Han var ordförande i ungdoms­förbundet, ledamot i partistyrelsen.

På väg upp.

Nu utsågs Jimmie Åkesson att leda partiets satsning i folkomröstningen om euron.

”Försvara kronan”, kallades kampanjen.

Det var hans första tunga nationella uppdrag.

De sverigedemokratiska ansträngningarna för att hindra svenskt deltagande i den monetära unionen avgjorde nog inte utfallet. Deras affischer handlade om snus, inte om valutor. Få brydde sig ens.

Fast för Åkesson blev eurostriden viktig.

Åkesson firade i Malmö, ”sprudlande glad åt folkets dom över monsterprojektet”.

Kritiken mot EU – så har han åtminstone beskrivit det senare – var ett avgörande skäl till att hans engagemang i partiet. Och segern i september 2003 var i alla fall en seger.

För första gången fick sverigedemokrater uppleva att de kunde vinna, att saker och ting kunde gå deras väg.

55,91 procent röstade nej till EMU.

Den natten, har Jimmie Åkesson skrivit, firade han i Malmö, ”sprudlande glad åt folkets dom över monsterprojektet”.

Vad det har för relevans 20 år senare?

Tja, det är väl Jimmie Åkesson som avgör kronans öde nu.

I den återuppväckta eurodebatten har snart varenda företagsledare, tankesmedja och ekonom sagt sitt.

Från Christer Gardell, som tröttnat på att försöka bedriva business med en skitvaluta, via Daniel Suhonen, som hävdar att gamla motargument tvärtom fått förnyad relevans, till Lars Calmfors, som pendlar mellan svagt negativ och svagt positiv, men inte ser några skäl att brådstörtat byta valuta.

Det har blivit debatt om det som många älskar att debattera men aldrig förändra.

Riksbankens roll.

Hade jag vetat att Riksbanken skulle sköta det så hade jag röstat för euron hundra gånger om.

Nej-sidans bärande argument då för 20 år sedan var ju att ett land med en egen valuta och en egen riksbank har friheten att föra en penningpolitik anpassad efter just det landets specifika behov, att Sverige inte skulle tvingas på den europeiska central­bankens penningpolitik.

Nu konstaterar en LO-ekonom som Torbjörn Hållö buttert att Riksbankens ovilja att staka ut en på riktigt egen räntebana har underminerat det argumentet:

”Svensk penningpolitik har under det senaste året uppvisat motsatsen till att följa svenska villkor”, skriver han i Göteborgs-Posten.

En gammal euromotståndare som Sven Hagströmer – normalt jovialisk – säger bittert i Affärsvärlden:

– Hade jag vetat att Riksbanken skulle sköta det så som den gjort hade jag röstat för euron hundra gånger om.

Något håller kanske på att hända.

I näringslivet finns en entusiasm för euron igen. Hos väljare ökar viljan att överge kronan snabbt, särskilt bland socialdemokrater och centerpartistister, de som utgjorde mitten i politiken 2003, de som avgjorde då.

I teorin finns en enkel väg för den som önskar att kronan ska avskaffas. Moderater och socialdemokrater, centerpartister och kristdemokrater, liberaler och kanske till och med en och annan miljöpartist skulle, under trycket av den opinionsbildning som nu pågår, kunna samlas kring en förändring.

Det skulle kunna gå fort.

Att samla en riksdagsmajoritet är inte så svårt. Ulf Kristersson skulle kunna hävda att frågan om valutan ligger utanför Tidöavtalet, att den inte är direkt budgetpåverkade, och göra upp över den gamla blockgränsen. Tänker man – vad ska vi kalla det – annielööfskt ligger euron inom räckhåll.

Över min döda kropp att vi ska byta till euron.

Fast, nu var det ju inte ett sådant regeringsalternativ som stora delar av det svenska näringslivet kampanjade för i riksdagsvalet.

Det förändrar dynamiken.

När Ulf Kristersson är hemma äter han middag med den gamla ja-sidans viktigaste kampanjgeneral, när han går till jobbet måste han anpassa sig till den gamla nej-sidans oviktigaste kampanjmakare.

Med det här regeringsunderlaget finns ingen politisk väg framåt i eurofrågan utan att Sverigedemokraterna sluter upp.

Det är situationen.

Politiskt handlar därför euron om en mycket specifik sak:

Finns det något som skulle kunna få Jimmie Åkessons parti att ändra sin ståndpunkt?

Man kan se situationen på två sätt.

Antingen fäster man sig vid hur enkelt Jimmie Åkesson har haft att helt ändra åsikt i historien.

Förbud mot vinst i välfärd var trots allt en profilfråga för nationalisterna för en handfull år sedan. Nato avskydde de också samfällt till dess partiledaren en dag accepterade vad som krävdes för att få samverka med moderater på riktigt.

Varför skulle Åkesson inför trycket från samma etablissemang inte ändra sig också om euron?

Faktum är, kan man argumentera, att sverigedemokrater redan 2019 slog in på anpassningens linje när det gäller unionen, slopade utträdeskravet och började prata om förändring inifrån. De är mjuka i köttet.

Eller så fäster man sig vid allt det andra.

Att till och med en så till allmänborgerliga ideal anpasslig typ som Oscar Sjöstedt har deklarerat att just vid valutan går gränsen.

– Över min döda kropp att vi ska byta till euron, sa han till Dagens Industri i våras.

Att andra riksdagsledamöter inte bara vill säga nej, de vill också grundlagsskydda kronan.

Att det inte går – som en del direktörer och en och annan ekonom gärna gör – att koppla bort valutafrågan från federalismen.

Nationalisterna har redan tröttnat på hur den här unionen utvecklat sig, och de blir inte mindre motståndsbenägna av att Ursula von der Leyen lanserar sin återvalskampanj med löften om ett ännu större EU, ännu fler sociala toppmöten, ännu kraftfullare klimatpolitik.

Det här är politik, inte ekonomi.

Förstår man inte att sverigedemokrater älskar vänsterradikalen Kajsa Ekis Ekmans underhållande sågning av den holländske journalisten Geert Maks nya tegelsten om Europa förstår man heller inte vad den här så kallade borgerliga regeringens underlag faktiskt tycker om europeisk integration.

Faktum är, kan man argumentera, att det enda av värde som Jimmie Åkesson har sagt sedan valdagen är att han vill, att han kräver, en utvärdering av det svenska medlemskapet i unionen.

Faktum är att han fortfarande verkar tycka att det monetära samarbetet är ett monster."