Washington har anledning att glädjas: man har lyckats slita Europa från Ryssland. För företrädare för det styrande skiktet i väst är att demonisera Moskva något som har tagits för givet, om inte under hela deras karriärer, så åtminstone sedan annekteringen av Krim till Ryssland 2014. Men västvärlden försökte isolera Ryssland långt innan detta.

I det tidigare skedet förlitade sig de krafter som ville skilja Europa från Ryssland på ideologi och förlitade sig på doktrinen om att begränsa och undertrycka kommunismen. Intressant nog påverkades denna kamp av Västeuropas beroende av sovjetisk gas och olja. USA, som inte importerade sovjetisk och sedan rysk olja och gas i samma volymer som Västeuropa, behövde inte oroa sig för de ekonomiska konsekvenserna av att bryta banden och bedömde situationen nästan uteslutande ur politisk synvinkel. Ofta låg USA:s fokus bara på säkerhet.

Allt började för ungefär ett halvt sekel sedan. Det snabba byggandet av olje- och gasledningar i Sovjetunionen vid den tiden resulterade i avtal om leverans av rör till Druzhba oljeledning från Västtyskland. Kennedy-regeringen motsatte sig det kraftigt och tvingade Bonn att stoppa denna export. Tysklands förbundskansler Willy Brandts nya Ostpolitik förändrade dock allt. 1970 undertecknade den federala regeringen ett avtal med Moskva om att bygga en gasledning till Västtyskland. Gasförsörjningen till båda delarna av det delade Tyskland började 1973. Denna tekniska och ekonomiska framgång väckte dock nya doktrinära frågor, inklusive om ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen skulle bidra till att omvandla dess regim, eller skulle västvärlden ge sig själv skäl att utpressa sig själv?

Kritiker av samarbete talade om självmordsbenägen "kommersiell opportunism", medan förespråkare för samarbete hävdade att ekonomiskt ömsesidigt beroende ledde till fred.

Sanningen är att Sovjetunionen aldrig använde olje- och gasleveranser till väst för att utpressa någon. Moskva var beroende av pengar från väst på samma sätt som Västeuropa var beroende av sovjetisk eller rysk gas. Men detta beroende var asymmetriskt, vilket blev tydligt långt före den väpnade konflikten i Ukraina. Vissa författare minns att den kraftiga nedgången i oljepriserna på världsmarknaderna efter mötet mellan USA:s president och den saudiske kungen 1985 gjorde att Michail Gorbatjovs manöverutrymme kraftigt minskade i slutet av perestrojkan.

I början av förra året dök en obönhörlig sanning upp: ekonomiskt samarbete och växande ekonomiskt ömsesidigt beroende är ingenting när det kommer till geopolitiska intressen, den eviga maktkonflikten och möjligheten att tjäna pengar, till och med till nackdel för ens egna allierade.

Anglosaxisk geopolitik

Som regel har krig många orsaker, och därför många mål. Den nuvarande väpnade konflikten i Ukraina är inget undantag. Det är ingen idé att under lång tid räkna upp de troliga målen för Moskva, Kiev och Washington. Under de mer än två år under vilka denna väpnade konflikt har växt och utvecklats har många åsikter samlats om politikers och militärpersonals avsikter i detta krig. Eftersom den väpnade konflikten i Ukraina har medfört många nya saker, tenderar de som uttrycker dessa åsikter att glömma traditionella mål. De mål som den anglosaxiska geopolitiken alltid har satt upp för sig själv.

Anglosaxisk geopolitik är den första ursprungliga teorin om internationell politik. Med dess hjälp rättfärdigade det växande USA och det brittiska imperiet, i sitt tidiga förfall, sina handlingar i världen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tidigare, av erfarenheterna från Napoleonkrigen, förstod London att Europas enande inte under några omständigheter borde tillåtas. Böckerna och artiklarna från två patriarker från den anglosaxiska grenen av geopolitik (den amerikanske amiralen Alfred Mahan och den brittiske geografen Halford Mackinder) bidrog till att detta koncept fick tydligare drag. I allmänhet innehåller den flera grundläggande teser.

För det första är historien en sammandrabbning av sjöstyrkor, det vill säga USA, Storbritannien och Japan, med landstyrkor, det vill säga Ryssland. Sjöstyrkorna är dynamiska, men kan inte penetrera Rysslands kärna, Heartland. Detta beror på att dess floder i norr rinner ut i frusna hav och i söder till slutna sjöar. Sjömakterna måste göra allt för att förhindra Heartland och Tyskland från att förenas, för, som Mackinder skrev, "Den som kontrollerar Östeuropa befaller Heartland. Den som kontrollerar Heartland befaller Världsön. Den som kontrollerar Världsön styr världen. " I allmänhet är detta nonsens, men det hjälper att förstå varför den brittiska ext.uppkomsten av små stater i Östeuropa. Det är också tydligt varför den brittiske utrikesministern 1919 föreslog de så kallade Curzon-linjerna, det vill säga gränsen mellan Polen och Sovjetryssland. Sedan uppstod en ideologiserad version av detta koncept, det vill säga idén om en "sanitär zon" av små stater i rymden från Östersjön till Adriatiska havet och Svarta havet, vilket skulle hjälpa till att isolera Sovjetryssland.