*Jag vill inte göra mig till men jag hade bara en enda trendspaning inför året och den har slagit in med sådan kraft att jag möjligen måste brännas på bål. 4 januari skrev jag:

”2023 blir det inne att bära på en otydlig känsla av att de rika har lurat oss.”

Tolv dagar senare publicerade den globala ekonomins vaktorgan Oxfam rapporten ”Survival of the richest” – om de växande klyftorna under pandemiåren 2020 och 2021. Två tredjedelar av all ny förmögenhet som skapades på jorden under dessa två år tillföll 1 procent av mänskligheten. Den rikaste, om det behöver tilläggas.

För varje dollar intjänad av en människa tillhörande de nedre 90 procenten tjänade varje miljardär 1,7 miljoner dollar.

Och i detta skeva tillstånd fryser pengarna liksom fast eftersom det är så billigt att vara rik i den här världen. Skatter på inkomst och konsumtion står för 80 procent av alla skatteintäkter globalt. Skatter på förmögenheter står för 4 procent.

De rikas iver att lura oss är uppenbarligen starkare än självbevarelsedriften. De rika är på väg att göra sig själva omöjliga.

Och i Sverige – en begynnande stormakt inom daltandet med de förmögna – äger de fem rikaste medborgarna mer än vad fem miljoner svenskar gör tillsammans. Enligt Oxfam har över 60 procent av all förmögenhet skapad i Sverige de senaste tio åren gått till den rikaste procenten medan ingenting har gått till de nedre 50 procenten.

Samtidigt är det här med klyftor så normaliserat nu att uppgifter av det slaget sällan skakar svensken. Om du ens hörde talas om rapporten har du förmodligen glömt det.

Den otydliga känslan av att de rika har lurat oss blev folklig först i februari. Det var då storbankerna började redovisa rekordvinster på allvar samtidigt som de inflations- och räntechockade hushållen började gå på knäna (på allvar).

Mitt i det för hushållen svåraste ekonomiska läget på åtminstone 15 år berättade bankerna belåtet om hur de hade skojat till sig absurda belopp av sina kunder genom att låta bli att höja räntorna på vårt sparande i samma takt som räntorna på våra lån. Fräckast av alla var Swedbank (med den gamle S-ledaren Göran Persson vid styrelsens roder) som strax efter den skamlösa redovisningen gav sig hän åt något gränsande till utpressning. Bankens vd Jens Henriksson (under Perssons regeringstid nyckelfigur på finansdepartementet) föreslog att de plågade kunderna kunde få tillbaka en miljard om regeringen tog bort bankskatten som kostade dem ungefär detsamma.

”En Bandidos-president hade inte kunnat uttrycka sig tydligare”, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka formulerade sig i en kommentar.

I mars fick banksektorn lite avlastning i skurkrollen när livsmedelsdirektörernas mångmiljonbonusar efter prisrallyt i matbutikerna blev kända men det var bara tillfälligt. I april kom bankernas rapporter för första kvartalet 2023. Swedbank, SEB, Handelsbanken, och Nordea hade mitt i brinnande kris gjort en samlad rörelsevinst på 46 miljarder (43 procent mer än under motsvarande period 2022).

Och när andra kvartalet redovisades i slutet av juli framträdde bilden av en närmast hedonistisk vinstfest. 100 miljarder på ett halvår.

I slutet av juli framträdde bilden av en närmast hedonistisk vinstfest. 100 miljarder på ett halvår.

”Groteskt”, sade sparekonomen Claes Hemberg, han med hängslena, innan han sträckte sig efter det ännu lite starkare ordet ”kartell” för att beskriva sjukdomstillståndet i den svenska banksektorn.

Till och med de färgstarkaste ambassadörerna för den fria marknaden tycks ha förlorat hoppet om att den kan ridas utan tyglar. De rikas iver att lura oss är uppenbarligen starkare än självbevarelsedriften. De rika är på väg att göra sig själva omöjliga.

”Men vinsterna kommer ju alla till del på börsen”, invänder någon ur flumhögern utan att riktigt tro på det själv. Det är ju det där med skeva tillstånd och deras benägenhet att frysa fast eller till och med accelerera i en värld där det är billigt att vara rik.

På utdelningsdagen får en mångmiljonär med några hundratusen bankaktier i portföljen ytterligare några miljoner att vältra sig i medan en småsparare med uppemot hundra bankaktier får en tusenlapp. Mellan tummen och pekfingret.

Man kan inte vältra sig i en tusenlapp. Den räcker numera nätt och jämnt till två kassar från matbutiken.

Sanningen är väl att vi står ut med att det är så lönsamt för de rika att vara rika så länge vi själva blir lite rikare. Men nu när alla utom de rika blir fattigare händer det något.

Vi ser dem. Och de ser att vi ser men de kan inte hejda sig. De är nakna och spattiga.

Inte ens katastroferna skymmer sikten längre. Vi har liksom vant oss vid tanken på att halva människosläktet ska kokas levande av klimatkrisen och att ukrainarna lemlästas i arbetet med att hålla östfronten åt oss. Västvärlden har ju på sköra grunder valt krigsstrategin att sitta och vänta på att Putin ska dö i cancer och så här långt från skyttegravarna fungerar det inte längre som flugpapper för irrande tankar.

Den otydliga känslan av att de rika har lurat oss kan inte hållas borta längre. Alla går omkring med den. Den är trendigare än markerade axlar och stora halsdukar. Till och med de rika själva känner att något är fel. De säger det inte men om du tar dig till någon av storbankernas stämmor i höst och tittar nära på en direktör som står lutad över podiet så kan du se det på ögonen. Hur de liksom ”Fjärilen i glaskupan”-blinkar fram ett rop på hjälp från själens botten.

S t o p p a m i g ."