"Plötsligt känner jag att jag ler – åt de snälla poliserna som kisar i solen och åt mig själv och alla andra andra som står här och väntar på kungen. Så länge sedan det var vi träffades allihop.

En polis står och trasslar med ett avspärrningsband på Birger Jarlsgatan. Han ler mot alla han möter, låter några smita igenom innan han stänger av gatan. Solen skiner, en båt tutar från Nybroviken. Polismannen vilar huvudet mot sin axel en stund när han lyssnar på ett anrop från sin walkie talkie, men det var inget som rörde honom. Han snurrar bandet ett varv runt ett träd och går vidare. Det kommer fler poliser, ingen är klädda för konflikt. De har inga hjälmar med siffror, jag ser inga stirrande ögon bakom visir. Nu är gatan avspärrad, där kommer en orkester!

Vi samlas längs avspärrningarna för att titta. Marscherande män i uniform, feta trumpetare och tunna klarinettister. Trummor som slår i samma takt som stegen och så är de borta. Gatan är tom igen. Vi blir fler och fler som samlas, allting är förberedelser, om en timme kommer kungen och drottningen i kortege och då ska allt vara perfekt. Där kommer militärerna! Pojkar och flickor som tittar rakt fram, de kommer i kolonner, visste inte att vi hade så många militärer, de tog in allihop?! De har knivar längst ut på gevären som blänker i solgasset. Nån med extra rad av glitter på bröstkorgen ryter åt en grupp att den ska göra HALT och hela gruppen stannar med en knall och stirrar sen stint in i nackarna framför sig.

Ingen tänker på säkerhetsläget, vi är för många för att vara rädda, vi är på gatorna och på torgen, vi är i hela stan, vi är överallt

Och trottoaren är nu fylld av människor, gamla och unga, barn på föräldraaxlar med vimplar i händerna, samtidigt som de unga värnpliktiga ska forma ett led längs med avspärrningarna, men de får inte gå som normala människor, utan måste gå som tornet i schack, rakt, höger, eller vänster, men aldrig åt sidan, så alltsammans blir väldigt besvärligt. Men de har tid på sig, 45 minuter innan kungen kommer! De kommer fler poliser, alla ser ut som polismästaren i Valleby.

Plötsligt känner jag något som stramar i mitt ansikte, det är jag som ler, åt scenen, åt de snälla poliserna som står och kisar i solen, åt de unga militärerna som står på rad – och åt mig själv och alla andra andra som står här i klungor och tittar och väntar på kungen. Vad länge sen det var vi träffades allihop. Jag menar, svenskarna. Tänk att det kan kännas så här bra att vara en liten person bland tusentals andra. Att göra något tillsammans.

Vad jag har saknat folkfesten, händelsen när landets medborgare lämnar sina hem och går ut på gatorna. Jag har saknat att känna mig som en del av en väldigt stor grupp. Och det finns ingen här som är viktigare än andra, det finns inga vip-säten, alla har lika bra eller dåliga platser. Och det finns ingen inbjudningslista, för alla är bjudna och alla får komma. Och ingen tänker på säkerhetsläget, vi är för många för att vara rädda, vi är på gatorna och på torgen, vi är i hela stan, vi är överallt. Och jag står där med mitt flin och väntar på nåt så apart som en kung i en droska, men det gör ingenting att det är fånigt och jag tittar på alla vimplar och drar mig till minnes den där artikeln jag läste häromdagen, den om att ensamhet är hälsomässigt sett farligare än rökning.

Vad roligt det var att göra något tillsammans. Vi gick hem innan kungen kom, och det spelade ingen roll heller. Kungen var inte det viktiga här, det var vi."