"Vladimir Putins och Xi Jinpings ambitioner får inte underskattas. Men deras förmåga att uppnå dem ska inte heller överdrivas. USA och Europa har något som autokraterna saknar.

I tisdags rullade Kim Jong-Uns bepansrade lyxtåg över gränsen till Ryssland. Vid rymdbasen i Vostojnyj dukades på onsdagen sedan en elegant måltid upp. Vladimir Putin och Kim diskuterade satelliter och avancerad teknik.

Två mäktiga ledare som avgör viktiga saker?

Ska man vara alldeles ärlig handlade mötet egentligen om mer jordnära ting. Ryssland behöver ammunition, Nordkorea mat. Det rör sig om två isolerade män som i den andra hittat någon att byteshandla med.

Det är knappast något styrketecken, och i synnerhet inte för Moskva.

Vi står bakom Ryssland i kampen mot imperialismen, slog Kim Jong-Un fast. En rimligare beskrivning av vad Putin vill åstadkomma är att han hoppas välta nuvarande internationella ordning baserad på regler och konventioner, och ersätta den med en där huvudprincipen är att stormakter bestämmer och dealar med varandra.

Något liknande vill också den ryske presidentens evige vän Xi Jinping uppnå. Det haussade Brics-mötet i Johannesburg för ett par veckor sedan – där även Ryssland, Sydafrika och Indien deltog – syftade rätt ogenerat till att underminera nuvarande ”västerländska ordning”.

Där talades storslaget om en ny ”multipolär värld”. I själva verket är Xi mest intresserad av att fler affärer ska göras i yuan i stället för dollar.

När det var dags för G20-möte i Delhi förra helgen uteblev däremot Kinas president.

Något definitivt svar på varför har inte givits. Kanske handlar det om osäkerhet på hemmaplan. Ekonomin går knackigt, en seglivad fastighetskris plågar landet. Därtill har konsumenter och investerare skrämts av en stat som agerat alltmer lynnigt.

Ska man vara alldeles ärlig handlade mötet egentligen om mer jordnära ting. Ryssland behöver ammunition, Nordkorea mat. Det rör sig om två isolerade män som i den andra hittat någon att byteshandla med.

De senaste månaderna har också en rad partitoppar försvunnit. Först utrikesministern, sedan två viktiga generaler. Nu har försvarsministern inte synts till på flera veckor. I Beidaihe, där Kommunistpartiets höjdare traditionsenligt semestrar ihop under sommaren, ska det äldre gardet ha framfört kritik mot presidenten. Möjligen är Xis ställning helt enkelt inte så stark som många utgår från.

En troligare förklaring till frånvaron i Delhi är ändå den dåliga relationen med premiärminister Narendra Modi. Kina har en långdragen gränskonflikt med Indien, med regelbundna skärmytslingar. Peking upprördes dessutom av att den indiske ledaren förlagt ett förmöte till G20 till en omtvistad ort.

Det är alltså samma Modi som Xi vill gå i armkrok med i Brics för att skapa en ”multipolär ordning” lutad mot Peking.

Indien är så klart inte intresserat av det. Faktum är att Delhis relation med Peking är iskall. Med Washington är den däremot varmare än på länge.

Till skillnad från Xi deltog president Joe Biden vid G20-mötet. Därifrån reste han vidare till Vietnam. Kommunistpartiet i Hanoi skräms nämligen av kamraterna i Peking och deras allt större anspråk i Sydkinesiska sjön. Då väljer man att uppgradera kontakterna med sin gamla fiende. Av samma skäl stärker också Filippinerna sin allians med USA.

I augusti stod dessutom Biden värd för ett möte mellan Japans premiärminister Fumio Kishida och Sydkoreas president Yoon Suk Yeol. Länderna är båda amerikanska allierade, men har på grund av japanska övergrepp under andra världskriget själva inte kunnat komma överens. Nu slöts avtal om att dela på underrättelseuppgifter och gemensamma militärövningar väntas.

Det handlar om historiska säkerhetspolitiska omläggningar.

Bara häromåret lanserades dessutom pakten Aukus mellan USA, Storbritannien och Australien och Quad-samarbetet, där utöver USA, Australien och Japan också just Indien ingår. I samtliga fall söker sig länder till Washington för hjälp som reaktion på Pekings mer aggressiva beteende.

Här i Europa har EU i sin tur slutit leden efter Putins invasion av Ukraina. Liksom Nato, där Finland numera är medlem – och snart också Sverige.

Faktum är att Delhis relation med Peking är iskall. Med Washington är den däremot varmare än på länge.

Det talas om att vi har äntrat en ny tid där stora auktoritära stater tar för sig mer. Man ska sannerligen inte underskatta Putins och Xis ambitioner. Och definitivt inte deras förmåga att skapa förödelse, vilket kriget i Ukraina har visat. Men det är också dumt att överdriva Moskvas och Pekings möjligheter att uppnå sina mål.

Rysslands ekonomi är svårt skadad av sanktionerna. Kina haltar på ett sätt som landet inte har gjort på decennier – det kommer ta lång tid innan det blir världens största ekonomi. Det kanske inte ens händer, enligt nya prognoser.

Båda länderna har dessutom svårt att hitta vänner. Den alternativa ordning de erbjuder framstår trots allt som ganska farlig för de flesta andra.

Västs akilleshäl är nationalisterna – Donald Trump, Marine Le Pen och deras kompisar. De som delar världsbild med Putin och Xi, och ofta har gullat med den förre. De som vill spränga EU och Nato, servera upp små demokratier en och en i stället för att bjuda motstånd som en enhet.

Sett till styrkeförhållandet mellan USA, Europa och vännerna i Asien å ena sidan, Ryssland och Kina å den andra, är det däremot inget snack. Här finns utöver bestående ekonomisk kraft också förmågan att bygga allianser grundade i värderingar och gemensamma regelverk, inte bara kortsiktiga intressen.

Peking och Moskva har i princip bara varandra – och möjligen Pyongyang."