"Kungen igen. 50 år på tronen. Finns det något att tillägga?

Kanske att ingen av hans företrädare har regerat så länge. Kraftfulla förfäder som Oscar II och Gustav V fick hålla tillgodo med 25-årsjubileer.

Oscar II, exempelvis, firade sitt första kvartssekel som regent 1897 med en pengainsamling bland svenska folket, Konung Oscar II:s jubileumsfond. Den inbringade en försvarlig summa, och monarken gladde sig åt att ha vunnit ”sådan nästan enhällig kärlek av hög och låg hos mitt svenska folk”. Elaka rykten i satirtidningarna gjorde gällande att kungen avsåg att använda pengarna till att köpa en ny båt i stil med den tyske kaisern Wilhelms vräkiga lyxjakt ”Hohenzollern”, men den kloka drottningen Sofia bevekade maken att i stället donera beloppet till kampen mot tidens stora folksjukdom, tuberkulos.

Deras son, Gustav V, uppmärksammas i sin tur av Dagens Nyheter när han på sin jubileumsdag i sportkläder forcerar ett ståltrådsstaket på Lovön. Det är december 1932, nazisterna installerar sig i den tyska riksdagen och monarken har bett att få slippa alla officiella manifestationer. Förutom då den dagliga jaktutflykten, där arvprinsen Gustav Adolf skjuter en räv, vars skinn hans nyblivna tyska hustru Sibylla ska få i julklapp. Dagen avrundas, enligt DN:s rapport, med middag på Drottningholm och ett avslutande parti bridge ”där jubilaren klådde hertig d’Otrante på 3:75”.

I Karin af Klintbergs dokumentär ”Kungen och jag” är det just sådan han framställs: en pillemarisk oldtimer som varje dag skjutsar frugan till kontoret

Och i dag? Jubileumsbankett, hästkortege och tv-sänd galakonsert med Uggla och Ledin. Det är en märklig paradox att ju mindre inflytande monarken får politiskt desto större blir det mediala ståhejet. Inför fredagens 50-årsjubileum har SVT rensat tablån för att hylla den kung som allt mer liknar en krumelur i den svenska Åsa-Nisse-traditionen, en kungahusets Klabbarparn. I Karin af Klintbergs dokumentär ”Kungen och jag” är det just sådan han framställs: en pillemarisk oldtimer som skjutsar frugan till kontoret, utsäger salta sanningar och agerar ombud för den generation svenskar som inte tycker man ska älta och tjafsa om det förflutna.

Det sistnämnda är nog en naturnödvändighet. I DN/Ipsos enkät förra helgen framgår att de flesta av Carl XVI Gustafs undersåtar har svårt att dra sig till minnes något särskilt från regentens 50 år på tronen. De uttalanden som folk minns tillhör alla, med undantag av det värdiga tsunamitalet som skrevs av en skicklig riksmarskalk 2004, kategorin språkliga och politiska grodor. Som hälsningen ”Kära örebroare” under ett tal i Arboga och de verbala fadäserna efter uppgifterna om fester med så kallade kaffeflickor 2010 – med svaret på frågan om kungen besökt en strippklubb (”Nääe, jag tror faktiskt inte det) och förslaget om att avsluta mediernas granskning av saken (”Vi vänder blad och ser framåt”).

Sedan dess har mycket hänt, och värre hot mot den liberala demokratins grundvalar än det svenska kungahuset har materialiserat sig på den politiska kartan

Det hör till monarkins egenheter att kungen i det senare fallet blev åtlydd. Det var som om medierna hux flux tröttnade på den anomali som det inneburit att landets statschef under några veckor hade granskats som den makthavare han är, enligt samma spelregler som andra i hans samhällsposition.

Sedan dess har mycket hänt, och värre hot mot den liberala demokratins grundvalar än det svenska kungahuset har materialiserat sig på den politiska kartan. Som DN:s Tomas Ramberg konstaterade förra helgen är partiernas krav på monarkins avskaffande i dag mer håglösa än någonsin. Inför kungens 75-årsdag häromåret frambar till och med tidigare kulturradikala Expressen en devot hyllning till monarkin.

Hösten 1950, strax efter 92-årige kung Gustaf V:s död, skrev Stig Dagerman en artikel i Arbetaren, där han reagerade mot de hycklande arrangemangen kring den åldrige monarkens död. Rubriken var tydlig: ”Sorgens diktatur”.

Artiklarna väckte, konstaterar Tingsten belåtet, ’anstöt’

Han fick stöd av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som i en serie artiklar ifrågasatte den i hans tycke hysteriska landssorgen: ”Man bör dock icke så förtvivla om mänskligheten”, skriver Tingsten i sina memoarer, ”att landets politiker, och redaktörer antas verkligen ha blivit nedbrutna över bortgången av denne gamle man, vars starka senilitet i andra sammanhang blev en ursäkt för hans konstigheter.”

Artiklarna väckte, konstaterar Tingsten belåtet, ”anstöt”. Därtill fick de – till ägarfamiljen Bonniers inte fullt lika stora belåtenhet – till följd att flera tusen av DN:s läsare sade upp sina prenumerationer.

I dag vore liknande reaktioner otänkbara. Det är ytterligare en av den moderna monarkins paradoxer att en majoritet av det svenska folket numera känner en så stark sympati för sin kung att de anser att han borde få avgå och lämna över till yngre krafter.

Drottning Victorias 50-årsjubileum? I den alltjämt bestående svenska monarkin infaller det i så fall 2073."