"Där befinner vi oss, klämda i en utdragen förhandling mellan stormakterna.

Ändå är detta inte den officiella berättelsen i Sverige. I stället förmedlar politiker och journalister (med vissa undantag) bilden av en seriös, billateral förhandling mellan två likvärdiga stater.

Kanske hade detta kunnat undvikas om Natomedlemskapet faktiskt hade fått bli underlag för en nationell debatt, där fördelarna och nackdelarna med att lämna 200 år av alliansfrihet bakom oss luftades. En idé om vad Sveriges identitet ska vara i en värld där vi är en del av något mycket större, snarare än humanistiska, kanske aningen blåögda, åskådare vid sidan om.

Konsekvensen kan bli offentlig självförnekelse. För även om Kristersson och Billström helt har insett vidden av Sveriges nyvunna impotens, skulle det vara en politiskt omöjlig uppgift att förmedla detta till resten av svenskarna. Vi tror ju fortfarande att vi är något."

"isst fanns det en tid då självbilden korrelerade bättre med verkligheten. En tid då Sverige var ett neutralt och ovanligt socialdemokratiskt land med en historiskt bred och omfattande yttrandefrihet. En plats där man lite från sidolinjen kunde följa och anmärka på resten av västvärlden. En position som gav många svenska företrädare chansen att vara en avvikande röst som ansågs värd att lyssna på. Dag Hammarskölds FN–år, Olof Palmes utrikesmissionerande, Carl Bildts medlande i Kosovo och Hans Blix arbete som vapeninspektör i Irak är alla exempel på personer som kunnat bottna i det egna landets säregna position.

Men frågan är om inte Natoansökan och den slopade alliansfriheten blev spiken i kistan. Sverige är inte längre ett betydelselöst litet land med en stark egen röst. Vi är nu mest bara ett betydelselöst litet land, punkt.

Det blir mest uppenbart i den pågående fars där den svenska regeringen månatligen uppträder, med Turkiets president Erdogan som en vagt road åskådare.

Under snart ett år har han fått statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström att dansa mången lustiger dans. Ordentliga förändringar i landets terrorlagstiftning har genomförts trots starkt motstånd från Lagrådet och remissinstanser. Dessutom skickas slokörade signaler om inskränkningar i yttrandefriheten för att stoppa koranbränningar. Däremellan stolta utfästelser om att Sverige nu har gjort sitt för att blidka Turkiet.

Sverige har blivit ett sätt för Turkiet att tvinga USA till handling. Det är ingen hemlighet.

Märkligt, kan man tycka. Sverige är ju egentligen bara en bricka i spelet mellan USA och Turkiet. Erdogan har länge försökt få till ett köp av militärplanet F-16, som behandlats med viss skepsis av amerikanerna. Sverige har blivit ett sätt att tvinga USA till handling. Det är ingen hemlighet. Så sent som i maj sa USA:s president Biden det bokstavligen:

”Han vill fortfarande få till något med F-16-planen. Jag sa till honom att jag vill ha en uppgörelse med Sverige, så låt oss få det gjort”

Tydligare exempel på kohandel mellan stormakter går inte att få. Det krävs heller ingen stor politisk analytiker för att förstå varför Turkiet under helgens G20-möte, som flera gånger tidigare, åter signalerar tveksamheter om att släppa in Sverige i Nato. Den amerikanska senaten blockerar alltjämnt en försäljning av flygplan, delvis för att Sverige fortfarande inte fått komma med i försvarsalliansen. Med en diktators tvetydighet antyder Erdogan att det är olyckligt att villkora försäljningen till Sverige. Hans parlament kanske inte alls godkänner något medlemskap, trots löften om att just detta ska ske när det öppnar i oktober.

Där befinner vi oss, klämda i en utdragen förhandling mellan stormakterna.

Där befinner vi oss, klämda i en utdragen förhandling mellan stormakterna.

Ändå är detta inte den officiella berättelsen i Sverige. I stället förmedlar politiker och journalister (med vissa undantag) bilden av en seriös, billateral förhandling mellan två likvärdiga stater.

Kanske hade detta kunnat undvikas om Natomedlemskapet faktiskt hade fått bli underlag för en nationell debatt, där fördelarna och nackdelarna med att lämna 200 år av alliansfrihet bakom oss luftades. En idé om vad Sveriges identitet ska vara i en värld där vi är en del av något mycket större, snarare än humanistiska, kanske aningen blåögda, åskådare vid sidan om.

Konsekvensen kan bli offentlig självförnekelse. För även om Kristersson och Billström helt har insett vidden av Sveriges nyvunna impotens, skulle det vara en politiskt omöjlig uppgift att förmedla detta till resten av svenskarna. Vi tror ju fortfarande att vi är något."