"Två nya böcker handlar om hur J R R Tolkiens berättelser kan tolkas i vår tid. Inte minst ger hans sagor en verklighetsförankrad bild av hoppet, skriver Björn Wiman.

Efter författaren Sigge Eklunds kittlande ögonvittnesskildring i DN (”Jag glömmer aldrig vad de gjorde i leran”) är det svårt att förtränga årets upplaga av festivalen Burning man i USA. Ökenpartyt dränktes i ett bibliskt skyfall, förstärkt av utsläppen från de förmögna deltagarnas jetplan. Rykten gick om både ebola och kannibalism. Gyttja var allt och dy.

I skuggan av denna exodus av dyngsura start up-miljonärer på flykt undan naturens hämnd firades en lugnare festival på St Anne’s College i engelska Oxford. Mer än 350 personer från 25 olika länder hade samlats för att fira sin kärlek till J R R Tolkien, 50 år efter författarens död. Här förflöt stilla dagar med spel, samtal, quiz och föreläsningar samt som stilenlig avslutning den årliga ceremonin Enyalië (alviska för ”åminnelse”) vid författarens grav på kyrkogården i byn Wolvercote.

Nu är förstås frågan vilken av de två tilldragelserna som återgav den sannaste gestaltningen av vår tids civilisatoriska tillstånd. Det lerfyllda infernot eller det fridfulla paradiset?

J R R Tolkiens verk har alltid varit föremål för skilda former av tolkningar, allt sedan trilogin ”Ringarnas herre” på 1960-talet fick status som sagobibel för unga hippies och grönavågare som fantiserade om ett liv med välstoppade pipor i biodynamiska jordkulor.

I Ryssland har ’Sagan om ringen’ i gengäld blivit föremål för omdiktningar där mörkrets herre Sauron beskrivs som en fridsfurste

I dag har tolkningsutrymmet expanderat betänkligt. I krigets Ukraina är Tolkien en stående referens, då ryska soldater regelmässigt kallas för ”orker”: en vild, våldsam hord som bränner byar och slaktar oskyldiga människor. I Ryssland har ”Ringarnas herre” i gengäld blivit föremål för omdiktningar där mörkrets herre Sauron beskrivs som en fridsfurste och ondskans rike Mordor som en fredlig statsbildning som tvingas försvara sig mot de våldsamma och barbariska alverna. Förra året lät Vladimir Putin tillverka åtta guldringar som han delade ut till ledarna för Rysslands mer eller mindre förslavade lydstater. En nionde ring ska han ha behållit åt sig själv, vilket utlöste en skur av hänvisningar till Tolkiens härskarring.

I västvärlden har berättelsen om ringen i stället kapats av högerradikala krafter och inrangerats som ett uttryck för en kamp för rena och goda värderingar mot underlägsna varelser och raser. SD-ideologen Mattias Karlsson har åberopat Tolkien som förebildlig kämpe för det egna landet och den egna hembygden, medan finansmannen och filantropen George Soros i konspirationsteoriernas värld ofta jämförs med Sauron.

Ja, liksom de flesta klassiker är Tolkiens berättelser så slitstarka att de håller också för klumpig behandling.

I samband med 50-årsminnet av författarens död utkommer dock två böcker på svenska som återställer bilden av Tolkien som en av 1900-talets stora humanister, betydelsefull inte minst i en tid där känslan av förtvivlan för många är på väg att förvandlas till ett lamslående tillstånd.

I essäboken ”Jordens sång” gör författaren John Sjögren en fin tolkning av hur hoppet utgör ett centralt tema i Tolkiens berättelser. Hopp, menar Sjögren, är här inte detsamma som blåögd optimism, utan ställs mot en fond av ett närmast oövervinnligt mörker, på ett sätt som kan påminna mycket om dagens värld. ”Det finns ingen trygg förvissning om att ’allt kommer att bli bra’ eller ’det ordnar sig ska du se’”, skriver Sjögren. Tolkien framhåller i stället hoppet som en klarsynt konfrontation med mörkrets krafter; inte som en rationell sammanställning av möjliga utfall, utan som en livshållning.

För mig framstår dessa tankegångar från sagans värld som långt mer verklighetsförankrade än det mest som sägs och skrivs i dagens politiska och mediala offentlighet

Även i antologin ”Ringens återkomst – texter om Tolkien” lyfter Judith Kiros i en vacker text fram Tolkiens pessimistiska syn på historien som ett enda långt nederlag, glimtvis upplyst av möjligheten till en slutlig seger. Kiros påminner om att den tvångsmässiga ”optimism” som vår tid påbjuder inte är detsamma som verkligt hopp: ”Nederlaget är oundvikligt, men syftet är inte heller att bli garanterad en vinst. Syftet är att tillsammans manifestera den värld man vill ska existera”, skriver Judith Kiros: ”Tillsammans kan vi tänka oss en annan värld, som vi gemensamt agerar för att skapa, även om vi aldrig kommer att uppleva den.” I Tolkiens verk uppstår en syntes där stundens hopplöshet och den långsiktiga tilltron till världen samverkar med varandra.

För mig framstår dessa tankegångar från sagans värld som långt mer verklighetsförankrade än det mesta som sägs och skrivs i dagens politiska och mediala offentlighet. Tolkiens berättelser är inga rosenskimrande sagor om hur det goda segrar över det onda. De förnekar inte existensen av det som förstörts. Den skada, den död och de oläkbara sår som världen åsamkats är permanenta och går inte att släta över.

Men det är just denna bild som behövs när hopplösheten går som en luftburen smitta från person till person. Där starka krafter, precis som hos Tolkien, gör sitt bästa för att bryta ner den frihet som är hoppets förutsättning och inbilla oss att det är för sent, att det är kört, att vi kan lägga oss ner och ge upp. Där allt fler rycker på axlarna åt Rysslands krigsförbrytelser, regeringen bemöter klimatkollapsen genom att sänka skatten på bensin och medierna gör underhållning av demokratins pågående sammanbrott i USA.

”Om det ändå inte hänt under min livstid”, säger hobbiten Frodo i en av ringtrilogins mest citerade repliker. ”Ja, det tycker alla som tvingas leva i en sådan tid”, säger trollkarlen Gandalf. ”Men de har inget val. Det enda vi kan välja är hur vi skall handla under den tid vi fått oss tilldelad.”

Jag vaknar som nattsvart pessimist men arbetar mig ju längre dagen går in i en ljusare sinnesstämning

Författaren Göran Greider utbrast nyligen att världsläget numera är sådant att han vaknar på morgonen som optimist och går och lägger sig som pessimist.

För egen del finner jag att förhållandet är det rakt motsatta. Jag vaknar som nattsvart pessimist men arbetar mig ju längre dagen går in i en ljusare sinnesstämning. Det kan handla om små saker, sådana som visar att allt som är vackert och gott i den här världen trots allt finns kvar. En grupp förskolebarn på promenad i fluorescerande västar. Ett skratt mellan arbetskamrater. En originell tanke som lyser upp världen.

Kanske sammanfattas Tolkiens världsbild – som Judith Kiros föreslår – bäst av Samuel Beckett: ”I can’t go on, I’ll go on.”

Jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta."