"Går det att utrota rysk imperialism? När man ser det våld Kreml är berett att ta till för att krossa sitt grannlands självständighet är det svårt att känna hopp om att något sådant går att åstadkomma.

Hans Blix tror ändå att det går. I en under­streckare i SvD i våras skrev folkrätts­juristen – som varit utrikesminister, generaldirektör i IAEA samt ledare för FN-inspektörer i Irak – att det inte finns ”skäl att tro att rysk imperialism skulle vara mer obotlig än brittisk eller fransk”.

Michail Sjisjkin, rysk författare som är Sverige­aktuell med boken ”Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande”, är betydligt mer pessimistisk, närmast uppgiven. Han jämför Putins Ryssland med Hitlers Tyskland snarare än med de forna brittiska och franska kolonial­makterna och konstaterar att om Tyskland genomlevde tolv år av nazistisk diktatur, så har Ryssland impregnerats av över tusen år av tyranni. Det grundlades av vikingar när de erövrade de slaviska folkens territorium, utvecklades av invaderande mongoler och förfinades därefter av Tsarryssland, Sovjet­unionen och Putin (som Sjisjkin med förakt avfärdar som ”den före detta lille KGB-strebern” som ”gömmer sig bakom ett oändligt långt bord”).

För Tyskland krävdes ett totalt nederlag för att en demokrati skulle uppstå. Ryssland behöver troligen också en sådan nollpunkt för att ta sig ur den slavmentalitet Sjisjkin menar råder i landet: uppfattningen att det alltid behövs en stark man och att allt måste styras uppifrån.

Folket där nere anser sig i allmänhet bara kunna rycka på axlarna och sedan böja nacke, vilket exemplifieras med en gammal sovjetisk vits om fabriksarbetare som kallas till ett informationsmöte: ”Det har fattats ett beslut att vi ska hänga oss allihop. Frågor på det?” En hand räcks upp: ”Får man en snara från fabriksledningen eller måste man ta med den hemifrån?”

I ryska opinionsundersökningar rankas Stalin som ”historiens störste individ” – i Tyskland ägnar man sig i stället ihärdigt åt Vergangen­heitsbewältigung, att bearbeta sitt mörka förflutna. Det sker i museer över nazismens förbrytelser, i debatter på kultursidor samt i en strid ström av fackböcker, romaner, tv-serier och långfilmer i ämnet.

Ett färskt exempel är essäfilmen ”Jeder schreibt für sich allein” (ungefär: ”Var och en skriver för sig själv”), som nyligen hade premiär på tyska biografer och som skildrar de författare som valde att inte fly landet när Hitler tog makten. Gjorde de rätt eller fel? Några av dem gick i ”inre exil” (och ”skrev för sig själva”), andra lierade sig mer eller mindre med makten.

Sjisjkin, som själv bor i Schweiz sedan 1995, brottas också med denna fråga, något han utvecklade i en längre text i SvD i somras. Där citerades Thomas Mann – som stenhårt dömde ut all kultur som skapades i Nazityskland, oavsett om upphovspersonerna var nazister eller ej: böckerna som gavs ut mellan 1933 och 1945 ”stinker av blod och skam; de bör alla makuleras”.

Frågan är om inte just en känsla av skam är första steget på vägen mot rysk frihet och demokrati.

Och frågan är om inte just en känsla av skam är första steget på vägen mot rysk demokrati. Kanske skulle ett nederlag för Putins Ryssland leda till att ryssar slutar låtsas att de inte har med överfallet på sitt grannland och broderfolk att göra, utan i stället börjar skämmas för det?

Ett naturligt nästa steg därefter blir att be om förlåtelse. Väst­tysklands förbundskansler Willy Brandt föll 1970 på knä inför ett monument över offren för upproret i Warszawas getto. När får vi se en efterträdare till Putin falla på knä i Kiev (och i Budapest, Prag, Kabul, Groznyj, Tblisi, Aleppo...)?

”Dessa förbrytare har gripit makten och gjort staten till ett instrument för sina brottsliga gärningar”, sa den sovjetiske åklagaren vid Nürnbergrättegångarna mot nazisterna – och lyckades då formulera en anklagelse som passar lika bra på dagens Kreml. Man kan dock fråga sig vem som ska iscensätta en välbehövlig Nürnbergrättegång i Ryssland efter Putin – och Michail Sjisjkin flaggar för att det kan gå oerhört fort när fallet väl kommer:

”Tsarimperiet löstes upp på några månader. Sovjetunionen föll isär på tre dagar. Putins maktvertikal kommer falla sönder på några timmar.”

Överfallskriget på Ukraina har i dag, söndag, pågått i 564 dagar.

Överfallskriget på Ukraina har i dag, söndag, pågått i 564 dagar. Hittills har medlems­länderna i EU och i Nato över för­väntan lyckats hålla ihop mot Ryssland och för Ukraina. Men kanske är det också dags att börja planera för en tid bortom vapen­leveranser och ekonomiska sanktioner, en tid då nya frågor pockar på snabba svar:

Hur hantera paniken med ett post-putinskt och atomvapenbestyckat Ryssland i kaos? Och om världen överlever det: Hur förmå Ryssland att leva i fred med och ha respekt för sina grannar? Eller med andra ord: Hur avputinisera landet, så att det kan lämna sina imperialistiska ambitioner bakom sig?"