"På fredag inkommande vecka är det 50 år sedan Carl XVI Gustaf blev Sveriges kung och statschef. Inte långt efter hans tillträde sjösattes en ny författning som syftade till att göra kungen som statschef formellt maktlös. I den socialdemokratiska regeringens proposition från 1973 till den nya grundlagen stadgades: ”Statschefen bör inte tilldelas någon som helst befogenhet, som innebär att han kan utöva makt. /…/ Statschefens uppgifter blir av representativ och ceremoniell art.” Detta fick statsminister Olof Palme, apropå den debatt som rådde vid denna tid om att införa republik i Sverige, att uttrycka följande om den nya ordningen för kungen: ”Det finns bara en plym kvar, en dekoration.”

Kungen har själv återkommande bedyrat att han inte har någon makt; han har till och med sagt att han ogillar själva ordet makt, som i en intervju i Svenska Dagbladet 2006: ”Makt är ett obehagligt ord som jag aldrig tar i min mun. Det jag eftersträvar är förtroende – och uppskattning.”

Men trots intentionerna med författningen att kungen i sin roll som statschef inte ska kunna utöva någon makt har han under sin unikt långa period som statschef ändå utvecklats till en central aktör i den svenska makteliten, det vill säga den grupp av människor som genom olika resurser och medel förmår att styra samhället på ett politiskt, ekonomiskt eller symboliskt plan. Genom ett medvetet och systematiskt image-skapande från kungahusets sida har kungen som statschef profilerats som en ledare i dagens ”företagsekonomiserade” och nyliberala samhälle.

Idéer som företagsamhet, entreprenörskap, positivt tänkande, ansvarstagande och hälsosamhet är centrala värden och ideal i denna värld och uttrycks såväl genom de aktiviteter kungen utför, till exempel statsbesöken, representationsmiddagarna och medaljförläningarna, som genom hans tal och uttalanden – oavsett om dessa handlar om exempelvis miljö och natur, företag och näringsliv eller kultur och idrott. Hans valspråk, ”För Sverige – i tiden” pekar på vikten av att statschefen ska vara i takt med tiden, vilket han eftersträvat och på det stora hela lyckats väl med.

Ett viktigt begrepp för att närmare förstå hur kungen utövar makt är royal touch. Historiskt handlar detta till svenskan svåröversatta begrepp om hur kungar i det medeltida England och Frankrike, vilka antogs stå i förbund med Gud, sades kunna bota sjuka genom att beröra dem. Framför allt handlade det om skrofulos, en sjukdom som yttrade sig genom bölder på kroppen; på engelska ofta benämnd ”the king’s evil”. Genom att röra vid den sjukes bölder agerade kungen läkare och medicinman på en och samma gång. Sjukdomen var sällan dödlig och oftast tillfrisknade ”patienten” av sig själv; likväl sades tillfrisknandet bero på kungens gudomliga förmåga att bota.

Praktiken förekom under flera århundraden fram till 1700-talet med mer eller mindre intensitet och syftade till att befästa och manifestera kungars karismatiska auktoritet och unika makt; att de likt Kristus kunde hela genom att beröra. Genom att smörjas till kung med helig olja i religiöst präglade ceremonier – som vi för övrigt i våras kunde bevittna i samband med kung Charles III:s kröning i Storbritannien – konsekrerades kungen och förlänades en unik status gentemot sin omgivning. Att genom fysisk beröring kunna bota sjuka syftade till att påvisa kungens gudomliga makt, men också manifestera hans barmhärtighet och omsorg om de svaga och fattiga.

Men även om the royal touch i den ”medicinska” betydelsen i dag har dött ut – numera är det inga sjuka som flockas till de kungliga hoven för att bli botade – har begreppet alltjämt aktualitet, i dess metaforiska bemärkelse. På olika sätt förheligar och konsekrerar kungar, drottningar och andra kungligheter sin omgivning, genom att säga vissa saker, beröra människor och föremål fysiskt, och genom att upphöja vissa grupper och förläna dem en viss status – och värde. Så är även fallet för Carl XVI Gustaf. För även om han inte är smord med helig olja och invigd som kung genom religiösa ceremonier, och heller inte formellt sett är kung av ”Guds nåde”, har han en förheligande förmåga som få andra i den svenska makteliten, genom den konsekration i form av social och moralisk upphöjelse av vissa ideal och vissa grupper i samhället som han ständigt praktiserar.

Om Karl XII var ”krigarkungen” och Gustav III ”teaterkungen”, är Carl XVI Gustaf ”näringslivskungen”, vilket är centralt för hans legitimitet i vår tid.

I kung Carl XVI Gustafs fall har många människor under årens lopp blivit föremål för hans royal touch, alltifrån barn som överlämnat blommor till honom, till Nobelpristagare som ur hans hand mottagit sitt diplom under den högtidliga prisutdelningen den 10 december varje år (se Under strecket 5/10 2020, ”En upphöjelse av nästan himmelska proportioner”). Kungens royal touch har inte bara handlat om fest och glam, utan även om stort allvar, som i hans berömda tal med anledning av tsunamikatastrofen 2004, liksom hans aktiviteter i samband med coronapandemin. Det finns gott om vittnesmål bland folk om hur positivt de upplevt att kungen och kungafamiljen uppmärksammat dem eller deras verksamhet; ett kungligt besök på en arbetsplats eller hos en förening kan betyda mycket för de inblandade. Epiteten ”kunglig hovleverantör”, ”hovsångare” och ”hovtraktör” är konkreta och nutida exempel på hur royal touch upplyfter och särskiljer.

Ser man systematiskt till vad kungen sagt och gjort under sina 50 år som statschef, är näringslivets ledare och eliter den grupp som utan konkurrens tydligast blivit föremål för den kungliga konsekrationen. Det är framför allt dem, och de värden och ideal som de står för, som kungen socialt och moraliskt har upphöjt. Exempelvis har detta skett genom att de förlänats de flesta av de främsta kungliga medaljerna och att de i störst mängd bjudits in till de kungliga representationsmiddagarna, inklusive de speciella högtidsmiddagarna i samband med hans 50- respektive 70-årsdagar. Kungen har också ägnat dem relativt stort kvalitativt intresse, till exempel genom att umgås med dem vid de kungliga jakterna, eller vid olika längre resor inom och utanför Sverige. Därtill har kungen med stor iver spridit näringslivets ideologi i tal och uttalanden, genom att på olika sätt idealisera ”ledarskap”, och även praktiskt genom de kungliga stiftelserna, till exempel den med namnet H M Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap, som syftar till att utveckla unga människor till ledare.

Att det ser ut så här är knappast någon tillfällighet, utan har varit, och är alltjämt, en viktig del av kungens image-skapande som statschef i vår företagsekonomiserade tid. Andra grupper och de värden som de representerar, till exempel forskare och författare, har också blivit föremål för hans royal touch, men inte i samma utsträckning som näringslivets eliter. Vare sig man tycker om det eller inte har näringslivets ledare och kapitalägare blivit vår tids hjältar och förebilder, och det marknadsekonomiska tänkandet vår tids religion – något som kungen både anpassat sig till och förstärkt genom sin royal touch. Om Karl XII var ”krigarkungen” och Gustav III ”teaterkungen”, vilket speglade dessa monarkers respektive tidsanda; är Carl XVI Gustaf ”näringslivskungen”, vilket är centralt för hans legitimitet i vår tid, det vill säga en kung av och för marknadens nåde.

Historiskt sett är detta unikt: länge sågs de ekonomiska eliterna och de värden som de representerade som någonting närmast smutsigt, väl illustrerat av den nedlåtande termen ”krämare”; de var liksom de böldsmittade på medeltiden en stigmatiserad grupp, åtminstone bland de övriga samhällseliterna. Men genom att konsekrera krämarna har kungen bidragit till att göra dem rumsrena och till och med få dem att framstå som sociala och moraliska förebilder; att näringslivets ledare entusiastiskt stöttat kungen i sin roll som statschef, såväl symboliskt som reellt, är mot den bakgrunden inte alls svårt att förstå. Även sådana exklusiva utbildningsanstalter som Handelshögskolan i Stockholm och boendemiljöer som Djursholm har spelat roll för de ekonomiska eliternas ökande status, utöver näringslivets reella bidrag till samhället i form av sysselsättning och välstånd.

Den kungliga auran och mystiken är ett särpräglat fenomen; Carl XVI Gustafs bedrift under sina 50 år som statschef har varit att göra den relevant än i dag. Detta har skett genom en kombination av ett medvetet image-skapande där kungen framställts som ”Sveriges ledare” och genom att i enlighet med sitt valspråk systematiskt anpassa sig till det förändrade Sverige som präglat hans statschefsperiod. Genom sin unika royal touch har han bidragit till att utveckla och befästa marknadens hegemoni över samhället; på så vis har kungen inte alls varit den maktlösa statschef som det var tänkt att han skulle bli. Som historiskt fenomen är royal touch förvisso någonting bedrägligt, en form av kvacksalveri; men det är knappast ett problem i en tid som vår, präglad som den är av positivt framför kritiskt tänkande, handling framför reflektion och analys, entreprenörskap framför problematisering, och en allmän idealisering av den karismatiske ledaren."