"I Sverige besitter man seniora positioner när man är – på ett ungefär – mellan 40 och 70 år. Därefter lever de flesta förhoppningsvis ytterligare några decennier, men i normalläget är man borta senast ett halvsekel efter att man befunnit sig i närheten av maktens centrum.

Det innebär att samhällets händelsehorisont också befinner sig ungefär 50 år tillbaka i tiden. Vill man ställa frågor till någon som vet vad som sades i departementskorridorer och styrelserum på 1970-talet gäller det att passa på nu. De flesta är redan döda, och snart alla.

Gränsen kryper förstås hela tiden framåt. Den passerade precis Norrmalmtorgsdramat. Från den borgerliga regering som tog över 1976 – för 47 år sedan – lever idag fyra personer, den yngsta är 82 år. Därefter återstår historieskrivningen, men inga minnen.

Det har alltså blivit sent på jorden. Andra världskriget borta. De som fyllde Råsundas läktare i VM-finalen mot Brasilien är nästan försvunna. De som satt hemma vid tv:n och lurades av den där nylonstrumpan också på upphällningen.

Så kan man hålla på. Vietnamdemonstrationerna? Kanske till hälften borta. Berlinmurens fall? De som ens har de vagaste barndomsminnen är redan 40 och börjar känna av de första krämporna.

Poängen är inte att sprida åldersnoja. Utan att uppmana till eftertanke, när nu en viktig epoks minnen försvinner. Jag tänker på en av vår historias mest kända, omdiskuterade, upphaussade och förtalade tidsperioder. Ingen vet exakt när den tog slut, men allt från 1960-talet till 1990-talet har föreslagits som ändpunkt.

Så. Har ni några frågor om tiden när Sverige var bäst och rikast i världen? Passa på att ställa dem nu.

Snart minns ingen hur det var. Eller vad som gjorde det möjligt."