"I veckan tog Jonas Gardell emot statsministern på lunch i sitt hem. Det var en teater där två personer åt pasta med körsbärstomater och solade sig i varandras glans.

Nu orkar jag faktiskt inte läsa en text till om Jonas Gardells umgänge med Ulf Kristersson. Kan inte den här följetongen snart ta slut, snälla, jag klarar inte mer.

Tre gigantiska kulturtexter, skrivna av Gardell i Expressen. Först en text inför att han skulle gå på Kristerssons pridemingel på Sagerska palatset i augusti. Sen en makalöst lång uppföljning, ett slags inifrånrapport från själva minglet. Och den tredje texten, publicerad i tisdags, där Gardell beskriver hur det gick till när han häromdagen bjöd Kristersson på lunch i sitt hem.

Rakt igenom kallar Gardell honom för ”statsministern”, bara undantagsvis för ”Ulf Kristersson”, om och om igen påminner Gardell sig själv – och oss – om att det inte är en person utan ett ämbete som kommer på lunch. Texten inleds högtidligt, nästan sakralt: ”Äntligen kom han då, statsministern.” Och redan i stycket därpå, när Gardell berättar om fotograferna som var på plats, skriver Gardell: ”jäklar vad mycket proffsigare statsministern var på handskakning inför kameror än vad jag var.”

Statsministern, statsministern, statsministern. 14 gånger i en text.

Vi förstår att detta är en stor och viktig stund för Gardell, särskilt när han beskriver våndorna inför lunchen: ”Vad i all världens väg bjuder man en statsminister att äta?”

Jag har först svårt att förstå frågan. Att inte veta vad man ska servera hade väl varit rimligt om det varit något utommänskligt som kom på besök. Vad bjuder man en sjöjungfru att äta? Eller om det funnits något mer praktiskt, fysiskt problem med lunchen. Vad bjuder man en laktosintolerant statsminister att äta? Men här ligger alltså hela problemet i själva titeln, det vill säga: vad bjuder man någon så fin som en statsminister på om han kommer på lunch? Vördnaden är så enorm att Gardell omöjligt kan lista ut vad han skulle lägga på tallriken.

Alla de här minglen och luncherna, alla de här långa, långa texterna i Expressen, för ingenting.

Gardell löste det till slut. Det blev hemlagad pasta med körsbärstomater, oliver, rosmarin, chili, vitlök, olivolja och vitt vin. Gardell meddelar en detalj från matbordet: ”Han fick låna mitt köksförkläde för att skydda sin skjorta.” Gardell säger inget mer om saken, frågorna är många. Jag har aldrig sett Kristersson luncha, så jag vet inte varför han behöver ett förkläde, vet inte exakt hur grisig han är när han krubbar, men jag är mest intresserad av: hur gick det till när förklädet hamnade på Kristersson? Antingen var det han som bad Gardell om förklädet, ”får jag låna det så att inte min skjorta får fläckar”, eller så var det Gardell som erbjöd förklädet: ”Statsministern kan ta mitt förkläde så att statsministerns skjorta inte får fläckar.”

Jag kan inte bestämma mig för vilket av de två alternativen som är mest generande.

Gardells lunchgäst styr en regering med stöd av Sverigedemokraterna, vars toppnamn Björn Söder återkommande och nyligen uttryckt sitt hat mot hbtq-personer. Men när lunchen är slut är resultatet noll. Det kommer inga löften, Kristersson gör ingenting, SD är fortfarande en partner, hbtq-hataren Björn Söder sitter kvar. Alla de här minglen och luncherna, alla de här långa, långa texterna i Expressen, för ingenting. Det är bara en teater där två personer äter pasta med körsbärstomater och solar sig i varandras glans.

Gardell avslutar sin lunchrapport med att han hoppas att Kristersson tagit till sig av det han sagt och så de ödesmättade slutorden: ”Annars får jag väl bjuda honom en gång till.”

Det går en rysning genom mig. Det här kan inte vara sant. Mardrömmen fortsätter."