”För att snabbt lyckas förstärka tillgången behöver all anställd personal ta sitt ansvar och bidra”, skriver Försvarsmakten och ber dem lämna in termosar, vattenflaskor, kängor och uniformer.

Credit: https://deepstate.se/

--> --> -->

Försvarsministern måste ge ÖB en känga.

Inte ens i fredstid lyckas Försvarsmakten förse sina soldater med kläder och kängor. Hur ska det gå om det blir krig?

Det är en sorglig följetong med decennier på nacken. Ännu en gång framkommer det att svenska soldater saknar grundläggande utrustning. Det finns inte kläder och kängor till officersaspiranterna eller till de unga män och kvinnor som snart ska rycka in som värnpliktiga, rapporterar DN.

”För att snabbt lyckas förstärka tillgången behöver all anställd personal ta sitt ansvar och bidra”, skriver Försvarsmakten och ber dem lämna in termosar, vattenflaskor, kängor och uniformer.

Det kallas i direktivet för ”krafttag”. Det sägs att anställda ska ”ta sitt ansvar”.

Sedan ska tydligen officerarna stå där i sina egna kläder framför de inkallade och förmedla tillit till den organisation som inte ens kan skaffa fram uniformer – eller hur är det tänkt?

På X, tidigare Twitter, påpekar Andreas Braw, kapten och redaktör för Militär Debatt, att mycket av den materiel som lämnas in, kommer att kasseras. Man ger inte hur slitna skjortor som helst till rekryterna. Kängor som hade kunnat användas ett par år till kommer att slängas. Det betyder att mängden materiel sammantaget kommer att minska.

”Krafttag” är inte ordet som bäst beskriver initiativet. Ej heller ”ansvar”.

Hur kan detta haveri fortsätta? ”Vi kan inte ha det så här” sa ju ÖB Micael Bydén i somras, och försäkrade att Försvarsmakten arbetar hårt för att lösa problemet. Och problemet är inte pengar, inte längre, utan något annat – men vad?

En antydan till förklaring ges i en rasande artikel i Militär Debatt, där en specialistofficer beskriver hur han under sex års tid försökt skaffa hörselskydd utan att lyckas:

”Jag kan inte ens med stöd av Försvarshälsan, arbetsmiljöhandläggaren, kompanichefen och Amf4 Sjösäkerhetsofficer i ryggen köpa in ett tiotal hörselskydd. Istället tvingas vår personal, jag själv inräknad, att köra båt utan hörselskydd med bullerutmattningar som konsekvens.”

Ordrarna studsar, förfrågningar hänvisas vidare, ingen vet vart, ingen vet vem som ska köpa vad. Ingen får ta eget ansvar ens för de minsta, mest självklara inköp. Och nästan allt måste gå genom det tunga, långsamma maskineri som kallas ”offentlig upphandling”. Många skaffar till slut egen utrustning för egna pengar.

Om plötsligt reservisterna måste kallas in, om all personal i ett nu behöver vara stridsberedd – hur blir det då med kängorna?

Det här är svenskt försvar 2023. Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetsläge, på tröskeln till Nato, men – och detta är alarmerande – det är fortfarande fredstid. Det är inte på grund av krig som Försvarsmakten har fått brist på kängor och varma jackor.

Om plötsligt reservisterna måste kallas in, om all personal i ett nu behöver vara stridsberedd – hur blir det då med kängorna?

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina förra året, fylldes tidningarna av spefulla beskrivningar av hur usel logistiken var. Soldaterna fick varken bränsle, mat eller ammunition. Vad spelar det då för roll om stridsvagnarna är avancerade, löd den retoriska frågan.

Skrattet fastnar i halsen när man betänker att det svenska försvaret inte kan förse sina soldater med uniformer och kängor ens i fredstid.

Försvarsminister Pål Jonson (M) måste ta itu med Försvarsmaktens episka inkompetens.