"Vi har som bekant inte så lätt att hantera avvikande åsikter i det offentliga samtalet i det här landet.

Det är sorgligt att vi ännu inte tycks begripa att det är i spänningsfältet mellan tvärsäkra ytterkanter som civilisationen uppstår och utveckling på ett fredligt sätt kan drivas framåt. Att själva poängen med yttrandefriheten är att i detta syfte skapa en marknadsplats för åsikter.

Istället har vi blivit som besatta av ordval och allehanda rekvisit för att så snabbt som möjligt placera människor i fack på rätt eller fel sida av en tillfällig gräns för det godtagbara. Och när det inte längre går att anmärka på ord angriper man tystnaden. Som nu senast Fredrik Ekelund/Marisol M som i Dagens Nyheter (24/8) anklagar mig och ett par andra i en slarvigt hopbuntad vänster för att vara tysta inför Rysslands grymheter.

Svårare har jag att hantera anklagelsen om tystnad.

För det första har jag – och säkert de flesta som följt mig det senaste decenniet – nog svårt att med lätthet placera mig i ett vänsterfack. Men nåväl, det är mänskligt att tro att en människa är vad hon alltid varit. Svårare har jag att hantera anklagelsen om tystnad. För vad är det egentligen Ekelund/Marisol M vill att jag ska göra?

Jag har i allt jag sagt och skrivit runt det pågående ryska anfallskriget mot Ukraina varit glasklar med var skulden ligger och min förhoppning är att de ansvariga en dag ska ställas till svars. Men sedan. Om jag så tog fram en ordbok och fyllde spalt efter spalt med alla tillgängliga förstärkningsord skulle det inte räcka för att beskriva krigets grymhet. Även språket har sina gränser. Och min erfarenhet är att det i sådana lägen är bättre att gå åt andra hållet och tala med små bokstäver. Jag har dessutom under tidigare perioder, när landet översvämmats av i rätt riktning drivande åsiktsströmmar, konsekvent vägrat att innan jag uttalar mig sätta upp en skylt där det står att jag är antirasist eller feminist eller bedyrar att jag inte är antivaxxare eller klimatförnekare. Jag anser inte att det ska krävas av någon för att bli tagen på allvar i det offentliga samtalet.

Kriget, och i dess spår den snabba utvecklingen mot en normalisering av ett militaristiskt tänkande, har dock tvingat mig och många andra att möta frågor från vilka vi tidigare varit förskonade. Att ifrågasätta ställningstaganden och värderingar som förut tyckts självklara.

För över ett år sedan, efter en diskussion om Sveriges vapenleveranser till Ukraina, fick jag frågan om hur jag ansåg att vi skulle agera om Ryssland angrep oss. Ansåg jag då att vi inte skulle svara militärt, utan lägga oss direkt?

Ja, sa jag. Jag tror faktiskt jag tycker det.

Men hur tänker du då? var med rätta den omedelbara följdfrågan.

Ja, hur tänkte jag. Vad låg bakom mitt snabba intuitiva svar. Just det är något jag gång på gång det senaste året kommit tillbaka till. Och för att själv kunna förstå var jag först tvungen att se vad frågan egentligen handlar om. Ta mig ner till dess brutala smärtpunkt. Och för att vara hederlig bör man då börja i den andra sidans – de som förespråkar ett militärt försvar – bästa argument vilket är att det här är ett krig för våra värderingar. För friheten och demokratin.

Och den svåra fråga jag då måste ställa mig är om jag anser att demokratin är mer värd än människoliv. Och här svarar jag nej. Jag tycker faktiskt inte det. Jag lever hellre under ett auktoritärt styre, men lever, än är död i en demokrati.

Jag är beredd att kämpa för friheten. Men inte med vilka medel som helst.

Jag ser hellre att min släkt, mina vänner, kollegor och grannar lever, om än det skulle innebära ett liv under hot i ofrihet. Jag arbetar hellre underifrån med att på sikt återerövra demokratin, även om det skulle vara en kamp som tar decennier, än lever i en demokrati för vilken jag tvingats att döda. En demokrati där hem och kyrkor, skolor och museer bombats till sand. Där vattendrag och sjöar förgiftats av ammunition. Jag är beredd att kämpa för friheten. Men inte med vilka medel som helst.

Med detta dock inte sagt att jag anser att andra bör landa i samma slutsats. Våra inre kompasser är olika inställda och var vi drar våra gränser skiljer sig. Min slutsats handlar alltså enbart om vad jag anser rätt och inte om vad som kan vara berättigat. Det leder alltså inte till slutsatsen att jag anser att Ukraina borde agerat annorlunda. Eller hur vi som land faktiskt borde agera om det värsta skulle inträffa. Ty när det gäller detta anser jag att demokratins spelregler bör gälla. Och majoritetens uppfattning äga företräde.

Eller med Aspenströms ord: ”Jag anser freden vara vår största tanke. Men jag vill inte med den stora drömmens sax, klippa sönder den mindre drömmens väv.”