" Göran Arrius är en verserad man, välkammad, vackert disponerad om man får säga det; han inledde yrkeslivet i flottans officerskår.

Ett tag jobbade han på bank.

Han har sålt försäkringar på bolag också, och engagerat sig fackligt, vilket tagit honom till posten som ordförande för Sveriges Akademikers centralorganisation, det fina förbundet.

Han sitter i styrelsen för Kungliga örlogsmannasällskapet också. Och Fjärde AP-fonden. Och Forum för omställning. Och Rikskommittén Sveriges nationaldag.

Han är en sådan som bär nationen – offentligt, privata och ideellt. En sådan teoriböckerna om statsvetenskap utgår från att det finns många av.

Nu har emellertid Arrius fått nog.

I somras, med ett år kvar till gammaldags pension, skrev han en artikel för att påminna om Ladislaus Horatius, poeten som drog i nödbromsen på X2000 när seklet var ung.

Horatius ansåg att allt gick för fört. IT, som digitalisering kallades då, var en förkortning för informationstyranni, hävdade Horatius. Minutpartiet, hans kortlivade parti, föreslog allmänt slopande av sekundvisare.

Arrius ärende var också hastigheter, fast specifikt i politiken.

”Tyvärr har vi en politisk debatt som allt för ofta präglas av populistisk retorik och kortsiktiga utspel som försvinner lika snabbt som de dök upp”, skrev han.

Ett unikt svenskt sätt att bedriva politik på.

Och önskade seriösa utredningar och förtroendevalda som vågar stå för en ståndpunkt, också över tid.

”Slow politics” kallade han det.

Begreppet lät fånigt, men fångade kanske något?

Jag menar, förr kunde man som journalist använda begreppet testballong om när en politiker släppte ur sig en inte helt färdig idé för att undersöka reaktionerna. Nu är alla utspel testballonger och vad ska man kalla det? Barnkalas?

Nu föreslår en dansk regering förbud mot koranbränningar och en timme senare står Magdalena Andersson framför journalister i Stockholm för att kräva omgående partiledarsamtal. Och den där korta timmen, den skryter medarbetare och anhängare om.

Eller ta regeringens klimatutredare.

På tre och en halv månad ska John Hassler ta fram principerna för en ny klimat­politik som ska ersätta den som svenska partier i strid och samförstånd, steg för steg, utformat under 25 års tid. Han ska göra det ensam och under omfattande opposition.

Hur hållbart är det?

”För omkring 40 år sedan uppmärksammade internationell forskning vad den betraktade som ett unikt svenskt sätt att bedriva politik på. Svensk politik, sa man, präglades i hög grad av rationalitet, pragmatism och konsensus.”

Så skrev statsvetaren Gissur Erlingsson i Dagens Samhälle för nio år sedan. Forskarna, refererade han, pekade på det 400 år gamla kommittéväsendet. Att företrädare för olika riksdagspartier och intressen satte sig ner med ett kompetent sekretariat för att i lugn och ro utreda omständigheterna kring ett aktuellt problem i samhället och tillsammans föreslå åtgärder. Det blev blocköverskridande förslag som granskades och kompletterades i ambitiösa remissrundor. Reformer som ofta visade sig hålla över tid, både i sak och i den politiska debatten.

Det var alltså det unika sättet att bedriva politik.

Var, i imperfekt.

För den där modellen är borta.

Redan 1998 konstaterade man i en ESO-rapport att de stora breda utredningarna ersatts av enskilda utredare – alltså en person med ett mindre sekretariat – till den grad att det där unika måste betraktas som en myt. Det fanns inte längre.

Idag är de så kallade parlamentariska utredningarna få, de så kallade särskilda utredarna många. Utredare som inte sällan i praktiken är legosoldater lejda för att skaffa underlag till en enskild ståndpunkt redan formulerad på någon partikongress.

De enskilda utredarna blir gärna politiker snarare än experter.

Inget fel i det kanske.

Men utredningens resultat tenderar att bli inlägg i en politisk debatt snarare än ett underlag för bestående samhällsförändring.

År 2004 utsåg statsrådet Mona Sahlin en särskild utredare, sociologiprofessorn Masoud Kamali, att utreda den misslyckade integrationen i Sverige. Kamali hade i hög grad redan ett svar på frågorna som ställdes. Problemet, menade han, var den omfattande diskrimineringen och rasismen. Detta – sant eller inte – hade Kamali inte fått gehör för i en tidigare, bredare utredning han deltagit i, varför Sahlin nu gav honom fritt utrymme. Borgerliga politiker skällde. Ett 70-tal forskare anklagade regeringen för att politisera utredningsväsendet.

Det blev en upplysande debatt skulle man kunna hävda.

Fast inte löstes integrationsproblemen.

John Hassler är en debattglad professor i nationalekonomi som har sagt att svenska koldioxidskatter är ”meningslösa”, att Sverige borde köpa utsläppsrätter från fattiga länder i EU snarare än att minska egna utsläpp. Och som har räknat ut en nationalekonomiskt optimal temperaturhöjning i världen runt fyra grader. Vilket ju ligger en bit ifrån politiskt satta mål om 1,5 grader.

Är John Hassler en ny Massoud Kamali?

Kanske inte.

Men miljörörelsen rasade när han utsågs i juni.

I direktiven skriver regeringen att hans förslag ska göra det möjligt för Sverige att nå ”sina åtaganden på EU-nivå till 2030” likväl som ”Sveriges etappmål och långsiktiga klimatmål om noll nettoutsläpp senast 2045”.

John Hassler anlitades efter några möten med Ulf Kristersson: ”Statsministern bad mig skriva ner mina tankar.”

Fast i en intervju i Dagens Nyheter nyligen sa Hassler att ett av de svenska etappmålen – att inrikes transporter ska minska med 70 procent till 2030 – borde skrotas:

– Det finns inga klimatskäl till att ha ett sådant mål.

Varpå kritikerna rasade igen.

Det kan vara så att Hassler har rätt, det kan vara så att han inte har det. Det är en politisk fråga, vilket är själva saken.

De enskilda utredarna blir gärna politiker snarare än experter.

Det gamla systemet fick fram resultat som höll över längre tid.

I intervjun med journalisten Peter Alestig beskriver Hassler att han fått utredningsuppdraget efter att på ett flertal möten med Ulf Kristersson ha lagt fram sin personliga syn på klimatpolitiken:

– Det utmynnade i att statsministern bad mig skriva ner mina tankar.

Det gamla utredningsväsendet hade förstås svagheter.

Det var inte anpassat till en omfattande EU-lagstiftning och politiska rörelser i Bryssel. Insynen var svag. Utredningarna kunde ta så lång tid att politiker som lovat en sak i en valrörelse inte hann genomföra det under mandatperioden som följde.

Och klimatet kan ju inte vänta, heter det. Man kanske måste snabbutreda för att det ska vara en poäng?

Men det gamla systemet förvandlade inte experter till politiker och vara kanske just därför mer tidseffektivt. För vad kan väljarna eller politikerna förvänta sig av Hasslers utredning, annat än ytterligare ett debattinlägg? Det gamla systemet ströp istället debatten, tvingade fram avgörande också hos de parter som vill undvika att bilägga konflikten, och fick på så sätt fram resultat som höll över längre tid.

Slow politics, helt enkelt."