"Den nuvarande regeringen hotar grunderna i den svenska demokratin, skrev S-ledaren Magdalena Andersson på Dagens Nyheters debattsida i början av maj. ”Vårt lands själ står på spel”, menade hon.

Det är bara drygt tre månader sedan.

I fredags kallade hon till presskonferens om den danska regeringens besked att den vill förbjuda koranbränningar och andra ”otillbörliga behandlingar av ett föremål av väsentlig religiös betydelse”.

Syftet med pressträffen var dock inte att kritisera det danska förslaget, eller markera att Socialdemokraterna kommer ta strid om den svenska regeringen överväger liknande ingrepp i grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Tvärtom.

Hon krävde ”en tydlig plan” och ”ytterligare åtgärder” från Ulf Kristersson. Och att han skulle kalla till partiledarsamtal om det mycket utsatta läge som Sverige enligt Andersson nu hade hamnat i.

”Den passivitet som den här regeringen har visat i den svåraste situationen sedan andra världskriget är häpnadsväckande. Danmark visar återigen ledarskap. Något som helt saknas i Sverige”, dundrade S-ledarens pressekreterare Mirjam Kontio på X (tidigare Twitter).

Ett uttalande som onekligen kunde tolkas som att också Socialdemokraterna vill införa hädelselagar liknande de danska.

Så långt ville dock inte Magdalena Andersson sträcka sig på pressträffen. ”Det är för tidigt att säga”, var hennes undvikande svar på de närvarande journalisternas självklara fråga om Sverige borde göra som Danmark. I stället började hon prata om sitt favoritämne – Richard Jomshof och Sverigedemokraterna.

I stället började hon prata om sitt favoritämne – Richard Jomshof och Sverigedemokraterna.

Partiledaren som för tre månader anklagade regeringen för att ha ”totalitära regimer som förebild”, bad nu alltså om betänketid för att stå upp för svensk grundlag.

Så mycket för den politiska kompassen.

Och frågan inställer sig om Socialdemokraterna ens har en kompass, eller vet hur man läser av den.

Som Expressens politiska redaktör Patrik Kronqvist pedagogiskt visade i veckan (28/8) har S på några veckor intagit flera och oförenliga ståndpunkter om hur Sverige bör hantera koranbränningarna och det ökade terrorhotet.

I början av månaden tyckte den tidigare inrikesministern Anders Ygeman att det fanns ett ”viktigt signalvärde” i att se över ordningslagen – men att han hellre skulle stoppa koranbränningar genom att utöka lagen om hets mot folkgrupp.

Två veckor senare intog den rättspolitiska talespersonen Ardalan Shekarabi den motsatta åsikten. ”Svensk yttrandefrihet måste värnas. Vi ser inga behov av lagändringar”, kommenterade han regeringens beslut att göra den översyn av ordningslagen som partikamrat Ygeman nyss hade tyckt var rimlig.

Och när ytterligare åtta dagar förflutit öppnade partiledaren i praktiken för stora ingrepp i svensk grundlag.

Säkerhetshotet mot Sverige är inte det enda område där S har högt tonläge mot regeringen, men talar tyst om sin egen politik. Om den ens finns.

Till exempel har S-företrädare hudflängt regeringen för att sänkningen av reduktionsplikten innebär ökade klimatutsläpp. Men kan själva inte svara på om partiet vill återställa den, eller hur man i stort vill att Sverige ska nå de klimatmål man anklagar regeringen för att ha övergett. Klimatfrågorna, liksom alla andra stora politikområden, har delegerats till elva interna arbetsgrupper – som ska vara klara 2025.

På fredagens pressträff uppstod en lätt pinsam stämning när Magdalena Andersson avslutade sin dragning, och de närvarande reportrarna insåg att hon inte hade något mer konkret att presentera i sak än att Ulf Kristersson borde göra något, oklart vad.

”Är det allt?”, frågade en av dem förvånat.

Och tyvärr är det nog så. Svensk opposition är inte bättre än så här. Allt den har är ingenting."