" ”Prigozjin lär få smaka på Putins special-te”, skrev jag i juni. Det var en försiktig analys.

För Prigozjin fick inget te. Han sprängdes i luften, med nio andra människor. Han är död, enligt både Pentagon och Moskva. Liksom hans närmaste stab. Det vill säga inklusive medkonspiratörer och potentiella efterträdare.

Att de alla var på samma flyg var vid första anblicken märkligt. Kände de sig verkligen så bekväma med ett litet passagerarplan i ryskt luftrum? Å andra sidan var de inte statsöverhuvuden som flyger i skilda plan. Utan ryska gangsters.

Det var ju också nästan lite för perfekt, ur avrättningsplanerarperspektiv.

Men vad vet vi?

Förmånerna med att komma nära Putin är många – tills dagen det plötsligt tar tvär-slut.

President Biden vet inte heller. Men han är ”inte förvånad”. Med tillägget att det inte händer mycket i Ryssland som inte Putin ligger bakom.

Och vi må alla vara intresserade av exakt vad som låg bakom sprängningen. Om det var ryska militären som sköt ner planet, eller en på förhand planerad och planterad explosion ombord. Eller faktiskt en osannolik olycka. Men det spelar mindre roll.

Nervgift, polonium, ett skott i nacken — budskapet är ändå kristallklart. Ryssland är en maffiastat, med intriger och personliga blodshämnd i den absoluta toppen. Det är själva konstruktionen – ingen går säker, ingen vet allt, alla kan offras. När som helst. Illojalitet straffar sig, men också minsta misstanke. Det ska löna sig att ange andra innan någon anger dig.

Förmånerna med att komma nära Putin är många – tills dagen det plötsligt tar tvär-slut.

Prigozjin och Putin omöjligen hade kunnat vara på jorden samtidigt.

För två månader sedan kom Prigozjin, i sällskap av tio tusen soldater, en bra bit på vägen mot Moskva, till synes utan något motstånd. Då hade han kritiserat den ryska militärledningen och pratat om hur illa skött kriget i Ukraina varit under en längre tid. Och trots att det som såg ut som en revolt mot Kreml då avbröts i sista stund och Prigozjin skulle ha fått någon obegriplig amnesti, så kallade CIA-chefen Putin för ”den ultimata hämnaren”.

I Ryssland spelar det ännu mindre roll exakt hur en ”olycklig olycka” kommer att förklaras av ryska myndigheter. Ryssar räknar inte med att få veta sanningen.

Den omedelbara analysen är därför att detta är Putins största seger på ett tag. Och en bekräftelse på att Prigozjin och Putin omöjligen hade kunnat vara på jorden samtidigt.

Att tillsätta någon för att vidare utreda Wagner, eller ta över Wagner medan Prigozjin fortfarande levde, hade blivit svårt – eftersom den som fått förtroendet omedelbart skulle kunna ses som en efterträdare eller utmanare till Putin.

På den redan symboliska tvåmånadersdagen när planet exploderade fick även den ryske generalen Surovikin – förut ansvarig för Ukraina – sparken. Han rapporterades ha satts i husarrest. Surovikin har legat illa till, eftersom han ska ha stått Prigozjin nära.

Kriget går inte jättebra för Ukraina just nu. Det går inte lysande för Ryssland heller, men att gräva ner sig och härda ut är ju sedan länge en rysk specialitet.

Så kanske behövde Putin dessa två månader för att få grepp om Wagner-gruppen; om hur tiotusentals soldater var organiserade, och för att få Prigozjin att lämna ut information.

En sak jag däremot inte förstår är varför något annat lands underrättelsetjänst inte passade på att plocka ut Prigozjin under samma tid, exempelvis när han gick omkring i Centralafrikanska republiken och inspekterade trupperna där. Ska inte CIA vara bra på sånt? Med det kraschade planet försvann också många verkligt värdefulla ryska hemligheter.

Effekten av denna kollektiva utplåning av Wagnergruppens ledare blir därmed en styrkdemonstration av Putin. Nu verkar valmöjligheterna för dem som varit kopplade till Wagner – eller haft funderingar på att söka sig till dem – också ha krympt betydligt. Oavsett lojalitet.

Ju mindre folk berättar för Putin, desto mer isolerad blir han. Desto mindre får han reda på och desto mindre förstår han.

Prigozjins protest och avbrutna uppror fick också Putin att tillfälligt framstå som svagare; som om han hade förlorat lite i absolut makt och kontroll. Att den som satte sig upp mot honom fick överleva – i alla fall ett tag – följde inte Putins vanliga brutala sätt att hantera motståndare. Men med sättet Prigozjin till slut dog visar Kreml tydligt att priset för missnöje nu har gått upp – ordentligt.

För vilken oligark eller annan makthavare i Moskva, som tassat runt Putin och åtminstone inför varandra uttryckt viss skepsis till kriget mot Ukraina, skulle nu ens våga öppna munnen? Eller snarare inte öppna munnen – för att uttrycka fullständig lojalitet? De gillar dessutom privatplan, som nu visar sig kunna ha väldigt stor otur.

Och vem av Putins medarbetare kommer våga – i den mån de vågat göra det hittills – framföra att det finns några som helst problem eller mindre goda nyheter när det gäller krigföringen eller förslag till förbättringar? Med risk för att det skulle tas som kritik eller illojalitet? Nej, bäst att säga mindre än någonsin.

Här närmar vi oss också det som kan vara en liten twist i motsatt riktning.

Ju mindre folk berättar för Putin, desto mer isolerad blir han. Desto mindre får han reda på. Desto mindre förstår han.

Eftersom Prigozjins död för många liknar en spektakulär avrättning kan han nu också få viss martyrstatus bland både rysk allmänhet och ryska soldater som är tveksamma till kriget. Det i sin tur kan odla än mer missnöje. Se på upprorsmakare, terrorister eller frihetskämpar (välj din definition) i resten av världen – när en frontfigur eller en ledare dödas ökar alltid rekryteringen. Den blir bara svårare att spåra. Den sker genom nya kanaler.

Och någonstans just nu sitter en ny förmåga som är på väg att få fler som lyssnar på honom. Det tar bara lite längre tid. Men det kommer."