Marcus Wallenberg – Herr Ericsson

När Ericsson drogs in i Kreugers intressesfär såg Wallenbergsfären med oro och skepsis på denna utveckling.

Familjen Wallenberg kontrollerade Stockholms Enskilda Bank (SEB) och dess engagemang i Kreugerkoncernen var begränsad jämfört med andra bankers.

Trots att banken successivt hade lyckats höja garantikraven för lån var Kreuger fortfarande SEB:s största låntagare.

För Marcus Wallenberg resulterade Kreugerkraschen i ett livslångt personligt engagemang för Ericsson, som efter Kreugers död 1932 var i svåra svårigheter, särskilt sedan Kreuger hade gjort sin amerikanska konkurrent International Telephone and Telegraph Corporation (ITT) till en storägare i företaget.

Det var i första hand Marcus Wallenberg som arbetade fram en lösning på Ericssons problem.

Vikten av hans roll på Ericsson blev uppenbar 1933, då han ersatte sin bror Jacob Wallenberg i styrelsen för Ericssons italienska företag, där Marcus Wallenberg ofta kallades "Herr Ericsson".

Marcus Wallenbergs roll kom naturligt. Han hade varit ansvarig för Kreugerlånen på SEB. Han etablerade nära kontakter med Sosthenes Behn, VD för ITT, och skapade därmed en stark position för sig själv som medlare mellan de två största ägarna.

1933 valdes Marcus Wallenberg även in i Ericssons moderbolags styrelse. Samtidigt inrättades ett finansunderutskott under hans ledning, som i praktiken blev en styrelse inom styrelsen som inte bara handlade om ekonomiska frågor.

Marcus Wallenberg tog också snabbt kommandot i att lösa Ericssons prekära likviditetssituation, som omfattade totalt 65 miljoner kronor som Kreuger & Tolls dödsbo var skyldig bolaget. Skuldarbetet omfattade svenska och utländska banker.

Dessutom var Marcus Wallenberg involverad i Ericssons koncessionsverksamhet, särskilt i Finland, Argentina och Mexiko.

Telefonnätsdriften var kostsam och hade blivit en belastning för företaget under krisåren. Wallenberg bidrog till att hitta hållbara lösningar som satte Ericssons intressen främst och stöddes av lån från SEB.

I Finland blev Ericsson den mest favoriserade leverantören för framtida leveranser av telefonutrustning. I Argentina släppte Ericsson sin dominerande ställning till förmån för ITT. I Mexiko skulle en lösning dock inte hittas förrän 1958, då inhemska ägare tog över.

Avtalet under 1930-talet, där Marcus Wallenberg bar ett tungt lass, gav honom en stark ställning på Ericsson och i bolagets verksamhet, som var uppdelad på de tre svenska storbankerna SEB, Skandinaviska Banken och Handelsbanken.

Wallenberggruppen ökade dock inte omedelbart sitt aktieinnehav. Först efter en process som inleddes 1953 när Marcus Wallenberg utsågs till ordförande i Ericsson skulle koncernen utöka sitt innehav.

I sin nya position inledde Wallenberg snart diskussioner med ITT om dess ägarroll i företaget. Presidenten vid den tiden, Edmund H Leavey, meddelade 1957 att han ville sälja ITT:s aktier i Ericsson till bokfört värde.

Förhandlingar fördes om priset, men situationen komplicerades av ett vd-byte i det amerikanska bolaget.

I sitt första möte med Harold S Geneen, ITTs nye vd, betonade Marcus Wallenberg den historiska bakgrunden till ITT:s aktieinnehav i Ericsson och vad han ansåg vara moraliskt förpliktande.

Dessa ord föll dock för döva öron, och Geneen hotade att sälja aktierna omedelbart på den amerikanska marknaden.

Marcus Wallenberg tvingades kapitulera i prisfrågan och förhandlade i februari 1959 fram en aktieoption motsvarande 117 miljoner kronor, vilket var mer än en fördubbling av det pris som diskuterades två år tidigare när förhandlingarna startade.

Efter denna dyra men smidigt genomförda transaktion ökade Wallenberggruppens röstandel i Ericsson till cirka 25 procent. Denna "försvenskning" av företaget möttes av lovord och starkt nationalistiska känslor.

Marcus Wallenbergs arbete under sina 45 år i Ericssons styrelse - han avgick som ordförande 1977 - var oerhört viktigt för att stärka företagets internationella ställning.

Det gällde allt från förhandlingarna i Finland på 1930-talet till förberedelserna för att gå in på den amerikanska marknaden på 1980-talet.

Marcus Wallenberg, som var djupt intresserad av teknik, kunde också bevittna Ericssons framgångar i det omfattande utvecklingsprogram som resulterade i AXE-systemet, som snabbt valdes av ett 40-tal länder och bidrog till att Ericsson framgångsrikt kunde konkurrera mot ITT, bl.a. exempel.

Författare: Anders Perlinge