"Ebba Busch har börjat använda ett nytt ord: ”oikofobi”.

Det är svårt att få till det snyggt. Många andra har försökt men inte riktigt nått hela vägen fram. Titta bara på hur det gjorde till exempel den här meningen framtung och trögrörlig:

Regeringens oikofobi gör att man gärna vill skapa narrativet om att Sverige och svenska folket har en enda mörk historia som vi bör skämmas över.

Som att cykla med en grästuva fast innanför framhjulets stänkskärm, inte sant?

Än värre är det när ordet fått slå rot i stilen. På det finns ett annat exempel:

En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden.

Likt en droppe färg i ett vattenglas sätter det sin beklagliga prägel på helheten. Svårt, som sagt.

Den första meningen är Björn Söders, ur en riksdagsfråga som han 2021 ställde till den dåvarande kulturministern om varför Forum för levande historia skulle satsa på att berätta om Sveriges roll i slavhandeln.

Den andra meningen är Jimmie Åkessons. Det var så han öppnade sin historiska första debattartikel i Aftonbladet 2009, där han beskrev muslimerna som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

I Aftonbladet kände sig redaktören nödgad att peta in en asterisk vid begreppet, och en ordförklaring längst ned i debattartikeln: ”Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd.”

Inte direkt den sortens minnesvärda formuleringar vi kommit att associera med Ebba Busch.

För ännu ett problem med det här ordet är att det är så okänt. Än i dag måste det ständigt paras med en förklaring. Det hittar liksom aldrig riktigt ut ur den trängre krets där det en gång landat som en sådan uppenbarelse.

”En internetsökning visar att begreppet gärna används av svenska nationalister”, skrev Björn af Kleen i Sydsvenskan 2006. Det är ett av ordets tidigaste belägg i svensk press. af Kleen hade stött på det hos en konstnär som av DN:s konstkritiker anklagats för att måla nationalsocialistiska tavlor.

Nu har det alltså hittat till Ebba Busch också. Det var i hennes sommartal, sänt på KD:s Facebooksida under söndagseftermiddagen.

Säkert emotsett av de egna väljarna, för KD har legat under spärren sedan i våras och Buschs egna förtroendesiffror dalar sakta. Då är det klart att man vill veta vilken riktning Busch ska peka ut. För andra är det nog intressant vad näringsministern tänker göra åt en ekonomi där konkurserna ökar.

Även hos henne, vanligtvis en skarp retoriker, tynger det olycksaliga begreppet ner.

Hon väljer att tala om koranbränningar och yttrandefrihet. De som vill förbjuda koranbränningar tycker hon hycklar och är undfallande. Var var de, frågar hon, den 21 november 2007 när SVT ”på bästa sändningstid förnedrade Kristus”? Det vill säga: sände en Grotescosketch med en gospelsång om att runka bulle.

”Det är inte logik som driver dem som nu plötsligt vill se någon form av blasfemilagar”, säger hon och fortsätter: ”Det är just rädsla – och möjligen oikofobiskt självhat.”

Självhatande självhat? Inte direkt den sortens minnesvärda formuleringar vi kommit att associera med Ebba Busch.

Annat än möjligen i ordvalet, denna sensommar 2023 när en minister har så många andra saker hon också hade kunnat tala om."