"Jag kunde inte bara stå och se på”. Hon lämnade en politisk karriär och den svenska riksdagen. Han skadades svårt i en rysk attack och var millimeter från döden. SvD har träffat svenskarna i en av Ukrainas mest hyllade brigader.

ZHYTOMYRREGIONEN Plötsligt inser Christopher Forsbäck att fienden inte är mer än tio meter från honom.

Sedan går det fort. Det tidigare lugnet bryts av automatsalvor från båda sidor, och han släpper inte avtryckaren förrän han tömt hela magasinet i sin kulspruta.

Striden utspelar sig den 28 juni i Zaporizjzjaregionen, som den ukrainska armén sedan början av sommaren har fokuserat sin motoffensiv kring.

Men det har gått långsamt. Inte minst på grund av de enorma försvarsställningar som Ryssland byggt upp. Enligt Ukrainas försvarsminister är det på vissa ställen upp till fem minor per kvadratmeter.

Precis den uppgiften har Christopher och hans grupp: att minröja en rysk ställning för att kunna fortsätta avancemanget söderut. De hade tidigare gjort en överflygning med drönare och konstaterat att det inte fanns några fiender i ställningarna. Men uppgifterna visade sig vara felaktiga.

Tillsammans med Caroline Nordengrip, som är tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, tjänstgör Christopher med den 47:e mekaniserade brigaden. SvD träffar dem i den stad i västra Ukraina där brigaden har sin hemvist. Av säkerhetsskäl önskar de att den exakta platsen inte skrivs ut.

Christopher kommer ut för att ta emot SvD:s utsända, Caroline är kvar inne på regementet för att slutföra dagens lektioner i ukrainska.

Han har en bakgrund i Försvarsmakten som ingenjörssoldat. Han minns tillbaka till striden den 28 juni, som även Aftonbladet har berättat om.

När de blev beskjutna visste han hur han skulle agera. Första prioritet var att “öppna upp med allt man har”. Efter att ha skjutit slut magasinet i kulsprutan kastar han sina handgranater. Därefter påbörjar de en bakåtrörelse.

– I det fallet så tänker man inte. Man går tillbaka till inövade mönster och kunskaper. Och det är egentligen det enda man kan göra i ett bakhåll, få till ett eldövertag och sedan ta sig därifrån, säger han.

Enheten fortsätter till en bunker – då blir Christopher skjuten i armen. Vid det laget är han den enda sårade i gruppen. Det anses ändå vara klart godkänt för att just ha hamnat i ett ryskt bakhåll, tänker han.

Väl framme förbereder han för att lägga ett skyddande förband över skottsåret. Efter att sprungit ett hundratal meter känner han att de är relativt säkra, men hjälmen hindrar hans rörelser och är mest i vägen. Han tar av sig den. Då träffas bunkern av en stridsvagnsgranat. I explosionen får han splitterskador i armar, ben och hals, och en bjälke som faller över honom trycker in hans kranium.

Christopher berättar att han vid vissa tidpunkter av händelsen har klara minnesbilder, och vid andra inte alls.

– Jag var inställd på att jag troligtvis inte kommer att klara mig. Det skrämde mig egentligen inte över huvud taget, det var bara att acceptera faktum.

Bara några meter bakom, i samma enhet men i en annan stridsgrupp, finns tidigare riksdagsledamoten Caroline Nordengrip.

Efter valet 2022 bytte hon tryggheten i Sverige mot krigets Ukraina.

Under sin tid i riksdagen satt hon i försvarsutskottet och med den informationen hon fick där om vad som pågick kände hon till slut att hon var tvungen att göra någonting.

– Jag kunde inte bara stå och se på. Det som sker här är så fruktansvärt fel.

Hon berättar att hon ibland kan sakna arbetet i riksdagen, som hon beskriver som ett privilegium.

– Men nu har jag ett annat privilegium i att få hjälpa Ukraina. Det här landets frihet är också vår frihet.

Hon har inte helt slutat med sitt politiska engagemang. På distans sitter hon i sin hemort Bollebygds kommunfullmäktige, och är därtill vice ordförande i Sverigedemokraternas kvinnoförbund.

Att kombinera uppdragen – soldat och politiker – har oftast fungerat bra, berättar hon. Förutom under vintern då det stundvis var mer regel än undantag med strömavbrott.

Nu sker det mesta av deras arbete på basen i västra Ukraina. Enligt dem är ett av de största behoven för Ukrainas armé att ha tillgång till kompetent stridsträning. Med deras långa bakgrund i Försvarsmakten – Christopher som ingenjörssoldat, Caroline i hemvärnet – känner de att de kan göra mest skillnad som instruktörer.

Men för att kunna arbeta som instruktörer behövs stridserfarenhet. Det var just därför de båda var på uppdraget vid Zaporizjzjafronten där Christopher skadades av splitter.

”Jag kunde inte bara stå och se på”. Politikern Caroline Nordengrip om varför hon lämnade svensk politik för att strida i Ukraina.

Caroline minns tillbaka till ögonblicket då Christopher skadades av kulor, splitter, och fallande bråte.

– Christopher frågar mig hur illa det var. Jag svarar att han nog inte kommer klara natten om vi inte får ut honom så fort som möjligt, säger hon.

Vid det här laget är flera soldater i enheten skadade av splitter. En av dem överlever inte explosionen från stridsvagnsgranaten nere i bunkern. Största prioritet är därför att komma därifrån så fort som möjligt.

Och med flera sårade, särskilt Christopher, är vägen tillbaka för dem svår. Ett fyra kilometer djupt minfält skiljer dem från evakueringsplatsen. Endast en smal stig är röjd, och i det becksvarta mörkret utsätts gruppen ständigt för ryska artilleriattacker. Svenskarna konstaterar att oddsen är emot dem.

Sex soldater släpar Christopher i ett täcke medan Caroline bär allas vapen.

– Det är inte så mycket att göra i det läget. Det är bara att gå. Vi kom fram några meter, slängde oss och repeterade det, säger hon.

Till sist kommer de fram till en evakueringsplats där en ambulans väntar. Christopher transporteras först till ett sjukhus i staden Zaporizjzja, där han får höra att han har splitter intryckt i halsen tre millimeter från aortan.

Läkaren som behandlar Christopher i ambulansen uttrycker senare förvåning över att han överhuvudtaget överlevde.

De båda svenskarna tillhör Ukrainas 47:e mekaniserade brigad. På många sätt är den unik – den har inga värnpliktiga. Här har samtliga soldater sökt in sig till brigaden och genomgått en prövning. Brigadens framgångar på slagfältet har hyllats särskilt av Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj.

Brigaden är dessutom utrustad med mycket materiel från väst, med allt från stridsvagnar till handeldvapen. Därtill beskrivs den av Forbes som mer “västlig” än andra brigader, då den går efter Nato-doktrinen att ge större ansvar till underofficerare och operera med mer eget initiativtagande.

Det är samma sätt som svenska soldater lär sig att strida på.

Christopher kom till Ukraina när slaget om Kiev fortfarande pågick och har varit i landet sedan dess. Nu har han fått ledigt i en månad och är vid den här textens publicering tillbaka i Sverige.

Men trots att ha varit så nära döden är han fast besluten om att återvända och återuppta sin tjänst i Ukraina.

– Jag vill inte att mina barn ska behöva göra det jag gör om 15 år. Putin har ju tagit handboken från Hitler och skrivit om den. Putin kommer inte att sluta, säger han.

Båda svenskarna anser att Ukraina nu står inför ett dilemma.

De behöver vältränade soldater för att kunna bryta igenom de ryska linjerna – samtidigt behövs kontinuerligt soldater vid frontlinjen så fort som möjligt.

De försöker därför att göra det mesta med den korta utbildningstiden, oftast bara runt fem veckor, som soldaterna ges. Caroline utbildar dem i grundläggande stridsteknik och Christopher fokuserar på minröjning.

Båda två planerar att stanna kvar i landet även efter att kriget är över. Den tidigare ingenjörssoldaten vill öppna ett mincenter för att utbilda i minröjning, medan riksdagsledamoten vill arbeta mot landets korruption, som fortfarande beskrivs som hög.

Men de är medvetna om att de kan behöva arbeta i uniform ett bra tag till.

– Det här måste ta den tiden det tar. Oavsett om det var amerikanska, svenska, engelska eller tyska soldater, så skulle det ta precis lika lång tid, säger Christopher."