För som man bäddar tenderar man att få ligga och vi måste som bekant rusta upp till dess att....

"Två av årets största filmreleaser släpptes samma dag i juli och är varandras diametrala motsatser. På ena sidan Barbie, så rosaskimrande att målarfärgen som användes i filmen sålde slut i hela världen. På andra sidan Oppenheimer, om hur mannen med samma namn ledde det så kallade Manhattanprojektet i New Mexicos öken 1942 och kom att bli atombombens fader.

KÄRNVAPENPARAPLY.

Sverige måste tydligt välkomna Natos kärnvapendoktrin. Det sant skräckinjagande är inte atombomben, utan tanken på att i dag stå utanför kärnvapenskydd.

I valet mellan att se filmen om ”the bombshell” Barbie, eller den faktiska bomben, har flest besökare i både Sverige och i andra länder föredragit den förstnämnda. Det är enkelt att förstå varför.

I tider av kris, från depressionen till finanskrisen, har folk hellre valt komedier och verklighetsflykt framför realism på filmduken. Och sällan har en skildring av atombombens historia symboliserat mer realism än efter att den ryska krigsmaskinen väckts till liv igen genom invasionen av Ukraina.

Så sent som i juni meddelade Putin att taktiska kärnvapen flyttats till Belarus. Strax därefter varnade den tidigare ryske presidenten Medvedev att en framgångsrik ukrainsk motoffensiv skulle tvinga Ryssland att ta till kärnvapen. Tidigare i år pausades dessutom det ryska deltagandet i nedrustningsavtalet ”New Start”, som reglerar deras och amerikanernas arsenaler av strategiska kärnvapen, världens två största kärnvapenmakter med 90 procent av alla stridsspetsar.

Allt det som pågår slår an en speciell sträng hos svenskarna. Vår relation till kärnvapen är komplicerad och har aktualiserats med beslutet att söka medlemskap i Nato, en försvarsallians som ytterst vilar på avskräckning med hjälp av atomvapen. Genom alla år har det varit ett av de bärande argumenten som lyfts mot att gå med i Nato, inte minst från socialdemokratiskt håll. Denna kluvenhet mellan viljan att gå med och den obekväma inställningen till kärnvapen talade Magdalena Andersson öppet om i fjol.

Hela tanken vilar på vad som målas upp som en stolt svensk tradition av nedrustning. 1961 la Sverige fram ett avtal i FN om att bilda en kärnvapenfri klubb av stater som ännu inte skaffat egna atombomber. 1966 tillsattes en nedrustningsminister i Alva Myrdal. 1968 skrev Sverige på icke-spridningsavtalet om kärnvapen, NPT. Vi blev vad som skulle kunna beskrivas som en stormakt i arbetet för nedrustning.

Vad man däremot talar mindre om är varför vi hade kompetens att inta en sådan roll. Parallellt med fromt tal om nedrustning rådde nämligen en annan kärnvapenlogik, som Wilhelm Agrell vid Lunds universitet tydligt redogjort för. I Sverige fanns expertis kring atomvapen som alla länder inte hade, eftersom vi hade ett eget långtgående kärnvapenprogram.

Redan 1945 började Sverige utforska möjligheten till egna kärnvapen, som ytterst skulle skydda mot ett potentiellt angrepp från Sovjet. I mitten av 50-talet fanns detaljerade planer på hur ett svenskt kärnvapenprogram skulle kunna se ut.

I Marviken byggdes en reaktor som skulle ge plutonium. I Ranstad bröt man uran. I Kvarntorp försökte man framställa tungt vatten. I slutet av 50-talet genomfördes provsprängningar söder om Jokkmokk för att simulera en kärnvapendetonation. Efteråt började man planera provsprängningar av atomladdade bomber.

Det egna kärnvapenprogrammet avskaffades först 1972, efter att vi hade fått informella garantier från amerikanerna om att ingå under deras kärnvapenparaply. Under stort hemlighetsmakeri fick Sverige manualer för hur vi skulle beställa kärnvapeninsatser från andra sidan Atlanten. Dessa garantier, om än inte bindande, har beskrivits som en förutsättning för att det svenska programmet skulle avbrytas.

Samma moraliska akrobatik som Sverige uppvisat i diskrepansen mellan ord och handling om kärnvapen syns kring alliansfriheten. 1952 besökte Tage Erlander Vita huset och kort därefter inleddes ett militärt utbyte mellan Sverige och USA. Vi fick köpa amerikanskt materiel mot löften om att Nato hade tillgång till svenskt luftrum och baser.

Få visste om det djupgående samarbete som pågick bakom kulisserna under kalla kriget. Flera var socialdemokrater. En av dem var Olof Palme, som utåt gjorde retoriska angrepp på väst men i hemlighet samtidigt försökte hålla amerikanerna nöjda. Trots samarbetet västerut stod Socialdemokraterna fast vid alliansfriheten till i fjol. För denna dubbelmoral är de skyldiga svenska folket en ursäkt.

I slutet av juni frågade Aftonbladets ledarsida ”Hur ska Sverige fortsätta vara Sverige trots en ny säkerhetspolitisk verklighet?” apropå Natos kärnvapendoktrin. Frågan utgår från den lögn som svensk kärnvapenlogik, och alliansfrihet, byggt på. För en gångs skull har Sverige nu en möjlighet att bedriva en säkerhetspolitik som är förankrad hos befolkningen i stället för att vilseleda den.

När Sverige ansökte om medlemskap i Nato tog vi offentligt ställning för den allians som vi under radarn, men utan riktiga garantier, har tillhört i flera decennier. Den fick brett folkligt stöd. I och med det måste vi också tala klarspråk om den svenska kärnvapenlinjen, och berätta hur den ska se ut framgent.

Att demokratiska och fria stater ytterst kan försvara sig med kärnvapen är oändligt viktigt. Inte minst i en värld där gangsterstater hotar att utnyttja atombomber för sina utökade territoriella anspråk. Efter Sovjets upplösning 1991 satt exempelvis Ukraina på den tredje största kärnvapenarsenalen i världen. Hade kriget sett likadant ut om de inte gett upp dem till Moskva för destruering 1996?

Faktum är att kärnvapen bara har använts i krig två gånger. Den sista gången var i Nagasaki den 9 augusti 1945. Den första gången var tre dagar tidigare i Hiroshima. Kärnvapen förändrade krigföringen för alltid, på gott och ont.

Detta är inte tiden för nedrustning, utan avskräckning. Sverige måste tydligt välkomna Natos kärnvapendoktrin. Det sant skräckinjagande är inte atombomben, utan tanken på att i dag stå utanför kärnvapenskydd."