"Atombombens fader, Robert Oppenheimer, är brinnande aktuell. Han var vetenskapshjälten vars moraliska krav på eftertanke och tvekan inför experiment utan spärrar gjorde honom obekväm i maktens korridorer. Sverker Sörlin återvänder till filmens underlag och drar tre slutsatser.

När jag först läste Kai Birds och Martin J Sherwins biografi om J Robert Oppenheimer, ”American Prometheus” (2005) var det inte bara en stor upplevelse av en bok som jag tyckte hade allt (se min DN-recension 8/2 2006). Inte konstigt, kanske, med tanke på att arbetet pågått i fyra årtionden i sextio arkiv och med mer än hundra intervjuer.

Det var särskilt de informella mötena som jag fann fascinerande. Samtalet med Berkeleylektorn i franska Haakon Chevalier, en känd kommunist som det var farligt för Oppenheimer att träffa när han just fått sitt uppdrag att leda arbetet med bomben. Mötet i juni 1943 med psykiatern Jean Tatlock, en av Oppenheimers passioner, också hon kommunist, kort innan hon tog sitt liv. FBI:s män var posterade utanför hennes bostad medan de två tillbringade natten tillsammans. Episoder som dessa, omöjliga för någon att få fullt grepp om, skulle spela en central roll under det kalla kriget när det militärindustriella komplexet i allians med det McCarthyistiska etablissemanget började bli intresserade av att få bort Oppenheimer.

Boken blev ett standardverk. Christopher Nolans storslagna och gripande film ”Oppenheimer”, byggd på Baird & Sherwins bok, ses förstås av ännu fler. Men det höga tempot och Nolans berättande i flera parallella tidsplan gör att en del av det väsentliga med Oppenheimer, personen, riskerar att komma bort i ”Oppenheimer”, filmen. Kritiken är hyllande, men många, även bland svenska kritiker, verkar ha svårt att komma bortom bilden av en, låt vara snajdigt berättad, biopic. Huvudrollsinnehavaren Cillian Murphy tonar ned den politiska betydelsen av filmen: ”först och främst underhållning” (DN 19/7).

Men både boken och filmen är mycket mer. De handlar ytterst om sanning. Filmens moraliska och politiska nav är placerat i två rum i Washington där två mäns öden prövas just mot sanningen. I ett av rummen sitter Oppenheimer, vars säkerhetsklassning granskas våren 1954 i en 19 dagar lång hearing av en kommitté inom Atomic Energy Commission, AEC, där han alltid varit självklar ledamot. Det andra rummet är en sal i kongressen 1959. En senatskommitté har i uppdrag att granska Lewis Strauss, som nominerats till handelsminister.

Scenerna i filmen utgår från dessa avgörandets rum som ekrarna i ett hjul. Oppenheimers kalt, klaustrofobiskt, med försåtliga inslag av småsint vendetta och helt utan insyn från omvärlden. Strauss spatiöst, grandiost och med granskande mediers fotoblixtar. Strauss ljuger så länge han kan, men måste till slut medge att det var han själv som ytterst låg bakom processen mot Oppenheimer. Även han krossas.

Boken visar hur angreppet på Oppenheimer är möjligt bara genom att dokumenten om Oppenheimer skiljer sig så markant från sanningen. Men denna sanning fanns inte 1954. Bird & Sherwin rentvår Oppenheimer genom att visa hur hans personakt är en visklek av obekräftade rykten, fantasier och angiveri. En stor del av källmaterialet är de utskrifter av telefonsamtal och informantrapporter som FBI samlade i en dossier på sjutusen sidor. Decennier senare är de två historikerna oändligt mycket bättre på att beskriva och foga samman de olika stegen i Oppenheimers liv, och framför allt göra den enskilda människan rättvisa, än det resursstarka men genomparanoida FBI, vars agenter aldrig kan ha gått en kurs i källkritik.

En sista omfattande frisering av den redan sönderbearbetade personakten görs av advokaten William Borden i maskopi med just Strauss, nybliven ordförande för AEC. Sommaren och hösten 1953 förberedde de två vad som måste kallas en konspiration mot landets store vetenskapshjälte. I största hemlighet går Strauss handgångne man igenom Oppenheimerfilerna, som lojalt ställs till förfogande av FBI:s chef J Edgar Hoover.

I nästa steg får de även med sig presidenten. Eisenhower ser direkt att anklagelserna inte innehåller något nytt, men han vågar inte ta risken att framstå som undfallande mot Washingtons regerande kommunistjägare Joseph McCarthy. En utredning kan alltså leda till att Oppenheimer offras på falska anklagelser, men Eisenhower beordrar den likafullt. Samma dag beslutar han att Oppenheimer ska skiljas från all befattning med hemligstämplade dokument.

Detta flimrar förbi ganska hastigt i filmen. Men den som läser boken får klart för sig att det är just genom att Bird & Sherwin skaffar sig en så fullständig bild som det över huvudtaget är möjligt, som de kan visa på vilket sammanbrott för rättsstaten processen mot Oppenheimer utgör. Allt har bekräftats. Obamaadministrationen släppte 2014 delar av dokumenten från hearingen 1954. I december 2022 – efter 68 år! – meddelade så Department of energy att man upphävt sin föregångare AEC:s beslut 1954 att frånta Oppenheimer hans säkerhetsklassning. Kai Birds kommentar var logisk: ”History matters.”

Oppenheimer var chef för Manhattanprojektet och efter kriget direktör vid det legendariska Institute for advanced study i Princeton, där Strauss för övrigt var ordförande. Men inför en ogillande makt är vem som helst sårbar, kanske särskilt de vilkas bländande förmågor sticker i ögonen på mer medelmåttiga karriärister. Som Strauss, vars Salierigestalt (i filmen spelad av Robert Downey Jr) Oppenheimer fann ett nöje i att förödmjuka.

Den som frågar sig vad vi behöver historia till har mycket att lära av Birds & Sherwins samvetsgranna arbete. Sanningen är en bumerang. I en fungerande rättsstat, där man underhåller och respekterar historisk forskning (det är ett villkor), återvänder den förr eller senare för att hemsöka lögnen och dess kolportörer, välkomnad av de professioner för vilka sanningen är omistlig, däribland juridiken och journalistiken.

Vi är på väg tillbaka till det kalla krigets mörka trauman

Också politiken borde välkomna den. Denna film är en historisk djupkommentar till demokratins och sanningens tragiska öden i vår egen tid. Trumps agerande under pandemin är kanske det mest parodiska exemplet. Efter überlögnaren Putins invasion av Ukraina har övervakningsivern vuxit medan de offentliga rummen krymper. Vi är på väg tillbaka till det kalla krigets mörka trauman.

Filmens, och än mer bokens, storhet är att de visar hur rättsstatens förfall ser ut i sina solkiga detaljer. De som förhör den ibland egendomligt foglige Oppenheimer – och i en minnesvärd scen hans mer militanta, desillusionerade och alkoholiserade hustru Kitty (Emily Blunt) – har inte bara usla underlag. De är också uppfyllda av ideologiskt färgade missförstånd av ord som ”kommunism”, ”lojalitet”, ”patriotism”. Sanningen kräver fingertoppskänsla, men kommitténs kriterier är trubbiga som boxhandskar. Det är filmens innersta brännpunkt, när Oppie och Kitty inser att deras lojalitet mot sanning och moral står inför en makt som ensidigt och utan rätt definierat begreppen annorlunda.

Oppenheimer hade som ung vacklat mellan fysiken och idéerna. Han mötte svårmod och sjukdom med läsning av Proust och T S Eliot. När han tog hand om institutet i Princeton blev hans program att vidga de tvärvetenskapliga kontakterna. Utan humaniora och psykologi var det inte möjligt att fullt ut förstå den makt som finns i forskning och teknik. Kunskapens utvidgning bejakade han intensivt, men den var också en moralisk och politisk utmaning. Bomben var nödvändig, men bara som ett undantag.

Han blev aldrig en av hökarna. Den växande spänningen mellan Oppenheimer och hans alltmer misstänksamme partner, Nobelpristagaren Ernest Lawrence, låter Nolan i filmen växa till en existentiell avgrund. Antikommunisten Lawrence var en ”all-American doer” som såg sanningen i experiment. Oppenheimer var tänkaren som föredrog experiment i tanken, bejakade fackföreningsmöten på campus och ville bygga in höga moraliska trösklar mellan vad fysiken kunde göra och vad den borde göra.

Bomben markerar numera också början på antropocen. Dess radioaktiva nedfall är tecknet som bekräftar det nya mänskliga herraväldet över planeten. Sedan 1945: global uppvärmning, artutrotning, överskridandet av kritiska planetära gränser. Mänskligheten har gjort sig själv till experimentalist med de rikaste som tanklöst avantgarde. Vi är mitt uppe i en omfattande digitalisering, en nanoteknologisk revolution, en genetiskt driven förskjutning av människobegreppet, och en potentiellt genomgripande, kanske farlig expansion av artificiell intelligens. I detta experiment i realtid är allt tillåtet som inte är uttryckligen förbjudet.

Att skilja en tjänsteman eller en forskare från en kommitté kallas utnämningsmakt och är rutin. Fallet Oppenheimer gällde något annat: total ostracism. En offentlig intellektuell som använde sin karisma och moraliska ansvarskänsla i sin kritik mot kapprustningen. Han tvekade inför vätebomben, ”the Super”, förfäktad av Berkeleykollegan Edward Teller.

Vi behöver forskare som kan uppträda som offentliga intellektuella och att medier och institutioner både bejakar och bevakar det samhällsarbete detta utgör

Han blev vetenskapshjälten som manade till eftertanke – och behövde röjas undan. Förevändningen blev att han var en säkerhetsrisk. Som i så många utstötningsprocesser saknades bevis, vilka män i staten fick fabricera. Ungefär som i Dreyfusaffären. Parallellen drogs i samtiden.

Ur denna mäktiga film växer tre stora insikter. Den första är att rättvisa förutsätter sanning. Den historiska undersökningens kritiska metod måste därför vårdas ömt, och öppenhet och insyn försvaras till varje pris. Den andra är att vi behöver forskare som kan uppträda som offentliga intellektuella och att medier och institutioner både bejakar och bevakar det samhällsarbete detta utgör. Nya generationer av forskare behöver utbildas i det. Den tredje insikten är att vetenskapen behöver moralisk vägledning. I boken ”Science and the Common Understanding”, byggd på hans Reith lectures för BBC 1953, skrev Oppenheimer att kunskapens yttersta syfte måste vara ”makten att förbättra”. Den som vill förbättra måste kunna värdera, inte bara lyda."