Nils Johan Artur Bejerot, född 21 september 1921 i Adolf Fredriks församling i Stockholm, död 29 november 1988 i Västerleds församling i Stockholms kommun, var en svensk psykiater och forskare. Bejerot har kommit att kallats den "svenska narkotikapolitikens fader". Han myntade även begreppet "Stockholmssyndromet"....

Susanne Bejerot, född 22 november 1955, är en svensk psykiater (överläkare), kognitiv beteendeterapeut, dotter till professor Nils Bejerot och gift med Mats Humble. Sedan den 1 februari 2015 är hon professor i psykiatri vid institutionen för läkarutbildningen vid Örebro universitet.

Under påverkan av sin far genomförde Bejerot i unga år ett antal studier kring personer beroende av narkotiska preparat. Snart riktades dock hennes uppmärksamhet mot psykiatrin och Bejerot kom att med framgång ägna stor del åt sitt liv åt att behandla både barn och vuxna med tvångssyndrom (OCD), farmakologiskt såväl som psykoterapeutiskt. Bejerot blev år 2000 medicine doktor inom detta område vid Uppsala universitet med sin avhandling Obsessive-compulsive disorders. Personality traits and disorders, autistic traits and biochemical findings. Hon var även en av grunderna av patientföreningen Ananke (idag Svenska OCD-förbundet Ananke) för personer med tvångssyndrom som idag bedriver en omfattande och framgångsrik stödverksamhet. Bejerot har också ägnat tid åt att utreda och behandla vuxna med ADHD och autismspektrumstörning vid S:t Görans sjukhus och leder en forskargrupp inom området på Karolinska Institutet Bejerot verkar även som föredragshållare inom områdena tvångssyndrom och ADHD.

Så vad kan då ovan möjligen bero på...

"Antalet diagnoser för adhd och autism ökar lavinartat – och fler tycks det bli. Det är orimligt att Sverige, och Stockholm i synnerhet, ligger så högt i jämförelse med globala uppskattningar. Samtidigt är få överens om var gränserna ska dras. Vi behöver samstämmighet för att kunna erbjuda patientsäker och jämlik vård, skriver psykologen Ivo Boytchev.

Mer än var tionde ungdom (13–17 år) i Stockholmsområdet har en adhd-diagnos. Var tjugonde har en autismspektrum­diagnos. Dessa siffror är nästan dubbelt så höga som det globalt uppskattade gällande adhd, och nästan sju gånger så höga som snittet i Europa gällande autism. Antalet personer som diagnostiserades med adhd i Sverige var fem gånger så högt 2019 som 2009.

Vidare kom det förra året politiska förslag om att utreda alla barn i resurssvaga områden, och i skrivande stund kampanjas det för att kvinnor med stress- och ångestproblematik ska söka neuropsykiatriska utredningar då det kan vara tecken på dold neuro­psykiatrisk problematik.

Allt detta trots att symtomen bland befolkningen inte har ökat. Är det rimligt?

Den förklaring som synts mest gällande den ökade förekomsten av NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) har varit att vi har blivit bättre på att upptäcka och förstå dem. Ökad kunskap helt enkelt.

Det ligger mycket sanning i det, men de senaste åren har det kommit studier som visat att adhd överdiagnostiseras (ställs på personer med otillräckliga symtom) och att den symtombörda som räcker för att få en autismspektrumdiagnos över tid har närmat sig det som faller inom ramarna för det normala.

Så när antalet NPF-diagnoser bland ungdomar i Stockholmsområdet är dubbelt så högt som det borde vara statistiskt sett blir det orimligt att fortsätta hävda att det är ökad kunskap som lett oss hit.

När vi söker förklaringen till vad som förefaller vara påtaglig överdiagnostisering ska vi vara väldigt tydliga med en sak: Det är inte de lidandes fel att det blivit så här. I stället måste vi söka svaret hos oss som utreder och ställer diagnoser samt hos expertisen som kommer med evidens och riktlinjer.

Föreställ dig samma sak gällande vilken som helst annan egenskap som alla har mer eller mindre av, exempelvis kroppsfett.

Svaret är ganska enkelt: det finns ingen konsensus. Alltså, det finns ingen samstämmighet gällande var gränsen för en neuropsykiatrisk diagnos ska gå. Visst är man överens om de mer påtagliga fallen, men absolut inte gällande de mildare.

Föreställ dig samma sak gällande vilken som helst annan egenskap som alla har mer eller mindre av, exempelvis kroppsfett. Sedan tänker du dig att en tredjedel av läkarna vill behandla dig med medicin, en tredjedel säger att det inte är något fel på dig medan resten säger att det är något annat som är orsaken till ditt lidande. Det är ungefär där vi är gällande NPF-diagnoser i dag.

Bristen på konsensus beror till stor del på att diagnoskriterierna, även om de är tydligt utskrivna, är ganska öppna för tolkning. Det förekommer regelbundet sammanblandning mellan att symtom kan skilja sig mellan könen och att diagnoskriterierna skulle skilja sig mellan könen. Det slängs med begrepp som masking och kompensatoriska strategier, men det är sällan man hittar två utredare som håller med varandra om vad dessa innebär.

Hur hög funktion ska man kunna ha och samtidigt ha en neuropsykiatrisk diagnos? Svaret är än en gång att man inte är överens.

Men varför är då folk så intresserade av att undersöka om de har NPF-diagnoser? Jo, i dagens samhälle är förändring det enda stabila. Arbetsmarknaden ställer allt högre krav på flexibilitet, koncentrationsförmåga, social kompetens och förmåga att prioritera. Förändringarna i skolan sedan 2001 har ställt allt högre krav på elevers förmåga att planera och resonera – långt över vad deras hjärnor är utvecklade att förmå.

Till och med lärarna säger ifrån och klarar inte av att göra alla anpassningar som efterfrågas.

Det är helt enkelt inte konstigt att fler och fler är trötta eller känner att de inte räcker till. Och den som lider kommer att söka bot.

Så när kända influerare visar sig ha dold autism och publikfriande böcker skrivna av personer som slår mynt av diagnostik beskriver det som att stress, ångest och att ”inte få vardagen att funka” är sannolika tecken på odiagnostiserad adhd är det inte konstigt att folk undrar om en diagnos kanske är svaret på även deras upplevda svårigheter.

Om vi i samhället ständigt höjer ribban för vad en person ska klara, utan hänsyn till människans begränsningar, kommer fler och fler att ha svårt att hitta en fungerande tillvaro.

Frågan om gränsdragning är också en etisk fråga. Det är en fråga om att skilja mellan de som behöver anpassning och stöd och de som borde kunna klara sig utan. Men om samhället ständigt höjer ribban för vad en person ska klara, utan hänsyn till människans begränsningar, kommer fler och fler att ha svårt att hitta en fungerande tillvaro.

Vill vi ha en framtid där det är psykiatrins uppdrag att sätta rätt stämpel på ett ökande antal individer som utmanövrerats av orimliga förändringar i samhället?

Antalet diagnoser som ställs i dag driver på så sätt frågan om gränsdragning från att vara en som bör avgöras av psykiatrin till en som bör avgöras av samhället och politiken. För hur stor andel av en befolkning ska behöva ha ett handikapp innan man ställer sig frågan om det är något annat än individen som felar?

Om vi nu skulle landa i att vi ska ha ett samhälle där en femtedel av befolkningen har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (vilket är var vi hamnar om vi fortsätter som nu) så bör denna samhällsförändring ske medvetet och öppet – inte som den dolda diagnosinflation som sker i dag, som drivs på av upplevd otillräcklighet och aktörer som erbjuder diagnos som bot för detta.

Hur stor andel av en befolkning ska behöva ha ett handikapp innan man ställer sig frågan om det är något annat än individen som felar?

Oavsett hur vi vill ha det så behövs samstämmighet gällande gränsdragningen. NPF-diagnoser är i princip livslånga och säger något om en persons sätt att fungera på. Det ska vara tydligt vad en diagnos innebär – vad den berättigar till och vad personer i omgivningen ska förvänta sig. Det behövs också för att slippa resurskrävande avdiagnostiseringskliniker som lösning på godtyckligt ställda diagnoser.

Inte minst behöver vi samstämmighet för att kunna erbjuda patientsäker och jämlik vård, oavsett var en individ söker råd.

Ett rimligt första steg vore att utreda vad som försiggått gällande diagnostiseringen av unga i Stockholms­området. Resultatet skulle sedan kunna användas som underlag vid framtagandet av tydligare riktlinjer för gränssättning gällande neuropsykiatrisk diagnostik av barn- och ungdomar. Ur detta kan sedan riktlinjer för gränssättning gällande vuxna utformas.

Och om resultatet av en sådan utredning mot förmodan skulle vara att vi inte har överdiagnostiserat är jag som diagnostiker fullt villig att finna mig i det och ställa diagnoser därefter.

Men tills det att vi har tydligare riktlinjer kommer det att fortsätta vara diagnos­lotteri – på patienternas och samhällets bekostnad."