Men man skall minnas några saker i detta som forskningen märkligt nog förefaller bortse ifrån - som frågan om vem som kan uppleva känslor, eller vad själen är för någonting...

"Kommer du alltid att vara ängslig? Din partner förbli en egoist för evigt? Genetik­forskare menar att vi får det vi får. Men det verkar inte vara hela sanningen.

”Beviset starkt”: Går att ändra personlighetsdrag

Är din mamma en skämtsam typ är det inte helt osannolikt att du också är det. Tenderar du att oroa dig, ja då kanske även din far är en orolig själ. Men är det för att du har lärt in deras beteende, eller ärvt deras skämtsamma eller oroliga gener?

I decennier har genetikforskare försökt att bena ut varför vi blir som vi blir. Din hårfärg hänger helt ihop med det genetiska arv du råkat få från dina respektive förälder, medan språket du pratar enbart beror på din uppväxtmiljö.

Men vad kan du tacka din musikalitet för? Ditt höga IQ? Ditt ältande? Eller den irriterande ovanan att drälla kläder i lägenheten?

Med hjälp av stora tvillingdatabaser har ursprunget till det forskare kallar ”komplexa egenskaper” studerats. Enäggstvillingars och tvåäggstvillingars likheter och olikheter har analyserats, tvillingar som vuxit upp tillsammans eller med olika föräldrar. Är de lika pratsamma? Smarta? Musikaliska?

Och mycket tycks handla om gener.

– Tvilling­metoden har använts på tusentals olika egenskaper, och en typisk ärftlighets­grad för en komplex egenskap är cirka 30 till 50 procent. Så mycket kan vi tillskriva det faktum att vi har olika gener, säger Patrik Magnusson, chef för det svenska tvilling­registret och genetisk epidemiolog vid Karolinska Institutet.

Fortfarande kan alltså en hyfsad del av dina egenheter bero på 18 år av din pappas tjat eller din mammas återkommande Göteborgsskämt.

Eller inte.

Tvillingstudierna visar nämligen även en annan sak: tvillingars delade uppväxtmiljö, som vad föräldrar gör eller inte, tycks svara för en bråkdel av deras likheter, oftast under 20 procent.

– Resten ser ut att vara slump. Stokastiska händelser, tur eller otur. Sådant som vi inte kan förutse, men som potentiellt kan ha jättestor effekt, säger Patrik Magnusson.

Om du åkte på den där språkkursen efter nian eller om du miste en arm i en olycka. Varje händelse påverkar oss lite, lite. Och tillsammans mer än uppväxtåren i radhuset med familjen.

Det i sig betyder inte att barn inte påverkas av sin hemmiljö. Men de påverkas olika. Göteborgsskämt eller tjat sätter kanske sina spår – men inte likadana spår hos alla i syskonskaran.

Vill du prata med någon som ser lugnt på saker, prata med en 60-åring, inte en 20-åring.

Och när forskare, av alla de tusentals komplexa egenskaper som vi har, analyserat enbart personlighetsdragen av alla de komplexa egenskaperna, så tycks det genetiska arvet vara ännu starkare, närmare 50 procent av vilka vi blir. Och den gemensamma familjemiljön – nästan noll.

– Det har gjorts så många studier och metaanalyser på detta, så det finns nästan ingen anledning att problematisera kvantiteterna längre. Hittar man motsatsen i en storskalig studie så mejla mig, säger Petri Kajonius, docent i personlighetspsykologi vid Lunds universitet och författare till ”Vem är du?”, en bok om personlighetsforskningen.

50 procent? Visst. Men siffran är fullständigt ointressant, anser Brent Roberts, psykologi­professor vid University of Illinois och en av världens mest namnkunniga inom personlighets­forskning.

– Det är fullt möjligt att påstå att 50 procent av vår personlighet bestäms av våra gener. Men det är ett meningslöst och tomt påstående.

Allt vi gör och är, är genetiskt, påpekar han. Helt eller delvis. Men även om det finns i vårt dna, betyder det att vi är fast med det? Nej, hävdar Roberts.

– Korrelationen mellan en tvåårings temperament och en 25-årings är nästan noll. Och följer du människor från 20-årsåldern till 60-årsåldern, så kommer de att ha förändrats på en rad dimensioner. Det finns helt enkelt inte empiriska bevis som stödjer att våra personlighetsdrag är helt fasta.

I personlighetsforskningen mäts våra drag utifrån fem dimensioner: extraversion, vänlighet, öppenhet, samvetsgrannhet och neuroticism (känslomässig stabilitet). Modellen kallas ”The big five” och är personlighetspsykologins gyllene standard.

The big five

The big five är personlighets­psykologins femfaktormodell, där vår personlighet mäts utifrån fem dimensioner.

• Extraversion, hur utåtriktade vi är, kontaktsökande, pratsamma. Vår vilja att fysiskt och socialt ta del av vår omgivning. Draget brukar delas upp i ett par olika aspekter: positiva känslor, om man gillar när det händer saker, och socialt inflytande, om man ofta hamnar i fokus.

• Neuroticism, den emotionella stabiliteten, hur lätt vi oroar oss och får ångest. En person med hög neuroticism tenderar att se faror och lätt bli orolig. Det kan både handla om att en person har lätt att ta till negativa känslor, som rädsla, oro och ilska, och ha kraftigt svängande känslor.

• Välvillighet, hur omtänksamma vi är. Snälla, vänliga, sätter andra i första rummet, att ha en vilja att komma överens med andra. Hit räknas empati.

• Samvetsgrannhet, hur noggranna, pålitliga och plikttrogna vi är. Vi fokuserar på uppgiften och tar ansvar för att den blir gjord. Hur höga krav vi ställer på andra och oss själva. Hit räknas också hur ordningssamma vi är.

• Öppenhet, om vi är mottagliga för nya erfarenheter, tankar och idéer. Nyfikna, kreativa och intellektuellt spänstiga. Personer med hög öppenhet kännetecknas av att vara redo att alltid förändra sig själva och har ofta en liberal syn på saker.

Källa: ”Vem är du?” av Petri Kajonius och Anna Dåderman, Fri tanke, 2020.

Och när Brent Roberts i longitudinella studier följt människor över tid, flera decennier, blir ett par saker påfallande tydliga: våra fem personlighetsdrag förändras under livet – men alla förändras i ungefär samma riktning. Skillnaderna mellan oss finns kvar.

Vi tenderar till exempel att bli mer samvetsgranna när vi är unga vuxna, ungefär när vi börjar jobba eller får barn. Enligt Roberts hänger det sannolikt ihop med att vi tvingas ta ansvar – och sedan blir vi lite mindre samvetsgranna när vi går i pension.

Hur öppna vi är för nya intryck och idéer peakar också generellt sett under våra unga vuxenår. När vi möter nya människor, tankar och idéer på högskola eller jobb.

– Då ser vi att människor tenderar att bli mer öppna. Men därifrån går det i stort sett nedåt, och när vi blir äldre accelererar nedgången, säger Roberts.

Dessutom tycks livets gång göra oss mindre neurotiska.

– Under livet ökar den känslomässiga stabiliteten med nästan en hel standardavvikelse, och det är en signifikant förändring. Så vill du prata med någon som ser lugnt på saker och ting, prata med en 60-åring, inte en 20-åring, säger Roberts.

Standardavvikelse är ett statistiskt mått som används för att beskriva hur långt från ett medelvärde som något befinner sig. Och en behandlingseffekt på en hel standard­avvikelse är enormt mycket i psykologisammanhang. Som jämförelse brukar effekten av en depressions­behandling med SSRI, antidepressiva läkemedel, ligga runt en tredjedels standardavvikelse.

Studien är det hittills starkaste beviset på att vanliga personlighetsdrag kan förändras.

Det handlar alltså om en rejäl förändring, men som sker långsamt och gradvis.

Omvälvande livshändelser tycks däremot inte påverka vår personlighet mer än tillfälligt, hur extrema de än tycks vara – en närstående som går bort, en skilsmässa. Efter att det som tycks förändra oss för evigt har skett, så verkar vi undan för undan röra oss tillbaka mot vårt status quo, sett till longitudinella studier.

Men om vi är beredda att aktivt kämpa för att bli mindre neurotiska eller mer extroverta, kan då vår personlighet förändras?

Det verkar bero på vad vi menar.

Brent Roberts och hans kollegor började med att jämföra och analysera en mängd studier som utvärderat beteendeförändring med psykoterapi. Resultaten fick till och med en så luttrad beteendeforskare som Roberts att häpna.

Deltagarnas känslomässiga stabilitet, neuroticismen, det folk ofta vill ha hjälp med i terapisammanhang, förändrades med cirka en halv standardavvikelse i snitt på runt 12 veckor.

– Så du får hälften så stor förändring av att träffa en terapeut i 12 veckor, som du får under en livstid. Det var betydlig mer dramatiskt än jag trodde, säger Brent Roberts.

Vi har dock under ett antal decennier utvecklat terapiformer för att minska oro och ångest. Därför var det kanske ännu mer överraskande vad forskarna såg när de i en studie, publicerad i tidskriften PNAS, lät deltagarna göra jobbet själva – med en app.

De flesta av deltagarna ville bli mer extroverta, vissa mer samvetsgranna eller känslomässigt stabila. Några till och med mindre vänliga. Folk fick välja vilket drag de ville förändra och därefter använda en specialutformad app under 12 veckor.

”Studien är det fram till nu starkaste beviset på att vanliga personlighetsdrag kan förändras med en intervention i en icke-klinisk miljö”, konstaterade forskarna i den publicerade artikeln.

Effekten var inte bara avsevärt större än i terapisoffan, närmare en hel standard­avvikelse. Den var också ungefär lika stor, oavsett personlighetsdrag.

– Extraversion gick att förändra lika mycket som andra personlighetsdrag. Jag skulle inte säga att något drag är svårare att förändra än andra, säger Brent Roberts.

Om jag lyckas förändra ditt beteende, har jag då förändrat din personlighet?

Men bara för att personligheten tycktes förändras, betyder det att förändringen består? Eller är det som med träning: slutar du gå till gymmet, så blir du svagare?

I en fortfarande opublicerad studie följde personlighetsforskare Mathias Allemand, vid Zürich universitet, deltagarna under ett år efter att de deltagit i Roberts app-intervention. Och efter ett år var förändringen kvar.

– Det ser ut som att för­ändringen är stabil. Och när det gällde känslo­mässig stabilitet, tenderade människor att fortsätta att förändras och bli ännu mindre neurotiska, säger Mathias Allemand.

Han poängterar att det handlar om en enstaka studie och att uppföljningarna av denna typ är mycket få. Men kanske handlar det om att få till en positiv cykel av beteenden och känslor, resonerar Allemand.

Om en slarver plötsligt blir mer samvetsgrann, kommer i tid, levererar det hon ska, så reagerar omgivningen positivt och ger beröm. Och om den neurotiskt lagda lyckas oroa sig eller grubbla mindre med rätt teknik, ger det sannolikt en positiv upplevelse.

– Kanske är det de här gynnsamma upplevelserna som ligger bakom stabiliteten, eller den fortsatta utvecklingen, säger Mathias Allemand.

Personlighetsforskaren Petri Kajonius, som fördjupat sig i både genetiska studier och den samlade personlighetsforskningen, är skeptisk. Visst, människor lär sig tekniker. Men har deras personlighet förändrats?

– Om jag lyckas förändra ditt beteende, har jag då förändrat din personlighet? Eller ändrat en vana eller ett tankesätt? Min observation är att du har lärt dig att förhålla dig till dig själv. Det är terapins stora förtjänst, säger han.

Vi kan bli bättre på att mingla eller minska vårt ältande, med effektiva tekniker. Men gör det att vi genuint kommer att gilla minglandet eller sluta oroa oss?

– Det är jag inte lika säker på. Anledningen är att den genetiska grunden är så kolossal. På vilka grunder säger vi oss kunna ändra på genetikens väg genom cell­verksamheten till våra beteenden? Det skulle gå emot allt vi tror på, att tre miljarder baspar i vårt dna slutar generera ritningar till cellerna, säger Kajonius.

Petri Kajonius står på genetikernas sida. Robert Brent och Mathias Allemand är av en annan åsikt. För vad är personlighet om inte hur vi beter oss och tänker? resonerar Allemand.

– Personlighetsdrag är relaterade till olika beteenden. Och träning leder till förändring i vanor, och slutligen också i att personlighetsdragen förändras. Men i våra studier mäter vi också personlighetsdragen och i de mätningarna ser vi en förändring, säger han.

Lik förbenat kommer variationen vi ser i populationen till stor del bero på genetik.

Genetikforskaren Patrik Magnusson är inne på samma spår som Kajonius. Han tar skolan som exempel. Vissa elever hatar innerligt att hålla föredrag, några älskar att stå där framför klasskompisarna och hålla låda. Men om alla elever i landet skulle drillas i en rejäl föredragshållarkurs, timme efter timme, dag efter dag, då skulle de bli bättre. Alla skulle bli bättre.

Men några skulle fortfarande gilla det mer än andra.

– De som har genetiskt bäst förutsättningar, kommer att bli ännu bättre. Och de som har genetiskt sämst förutsättningar, ja de kanske klarar att hålla ett föredrag i alla fall. Men i slutändan är vissa ändå mycket mer bekväma än andra.

Den variation som finns i populationen, i de här fallet skolelever, finns kvar – men hela populationen, medelvärdet, förflyttas.

– Men lik förbenat så kommer variationen vi ser i populationen till hyfsat stor del bero på genetik. Och hela livet är fullt av liknande situationer, säger Patrik Magnusson.

Kanske kommer vi småintroverta alltid tycka att det är jobbigt att småprata med främlingar, men med övning blir vi sannolikt bättre minglare. Även om våra gener säger åt oss att det skönaste är att gå hem och krypa upp i soffan."