Ursprung och beskrivning

Ordet har samma betydelse som på svenska och är alltså bestämd form av ordet "krake", ett äldre namn på åttaarmade jättebläckfiskar.[2] Namnet är ursprungligen ett noanamn för valfisk och är etymologiskt släkt med krake, bland annat namn för 'krokigt spretande träd' (liksom: 'kräkel', 'kräkla').

Den danske teologen Erik Pontoppidan den yngre beskrev den utförligt i Norges naturlige historie (1752–53) efter traditioner han upphämtat i norra Norge och i Bergen. Den lurar på havets botten där den föder rika stim av fiskar med sin avföring, men om den höjer sig mot ytan måste fiskare i närheten snabbt lämna platsen, särskilt som de riskerar att dras ned i djupet av den vattenvirvel som uppstår när kraken på nytt sänker sig. Den svenske författaren Jacob Wallenberg återger Pontoppidans beskrivning i sin reseskildring Min son på galejan (1781).

Den engelske poeten Alfred Tennyson skrev 1830 dikten "The Kraken", där kraken ruvar på havsbotten i en evig drömlös sömn intill domens dag:

"Below the thunders of the upper deep;

Far far beneath in the abysmal sea,

His ancient, dreamless, uninvaded sleep

The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee

About his shadowy sides; above him swell

Huge sponges of millennial growth and height;

And far away into the sickly light,

From many a wondrous grot and secret cell

Unnumber'd and enormous polypi

Winnow with giant arms the slumbering green.

There hath he lain for ages, and will lie

Battening upon huge seaworms in his sleep,

Until the latter fire shall heat the deep;

Then once by man and angels to be seen,

In roaring he shall rise and on the surface die."

– Alfred Tennyson, "The Kraken"