" Det ryska folket är vant vid att utstå mycket, och eftersom det inte älskar friheten, utan uppfattar den som försummelse – och därför på sätt och vis sträcker sig efter försummelsen – så kommer det trots svårartad besvikelse att känna sig bättre och mer hemmastatt under den nya, rått disciplinära ordningen, vara ’lyckligare’ än under republiken. Detta förstärks av regimens obegränsade resurser för lögn, avtrubbning och fördumning. Folkets intellektuella och moraliska nivå har sedan lång tid tillbaka sjunkit så lågt, att den kraft som behövs för att åstadkomma harm helt enkelt inte går att uppbringa.”

I ovanstående citat ur ett brev från Thomas Mann till René Schickele (2 april 1943) har jag bara bytt ut ett ord: ”tysk” har blivit ”rysk”. De historiska parallellerna mellan Nazityskland och Putins Ryssland är slående. Den senaste tidens ryska historia har gjort den klassiske tyske författaren samtida.

Under hela sitt liv förde Thomas Mann ett samtal med den ryska litteraturen; så sent som kort före sin död skrev han om Tjechov. Som ung författare lärde han sig att skriva av de ryska författarna – nu kan han lära oss att överleva i fascistiska tider.

Ryska kulturskapare kan i dag bättre leva sig in i vad Thomas Mann och andra tyska intellektuella upplevde. Pusjkins och Tolstojs språk har blivit krigsförbrytares och mördares språk. Ryssland kommer under överskådlig tid inte att förknippas med vare sig musik eller litteratur, utan med bomber som faller över barn.

Michail Sjisjkin är född 1961 i Moskva, men sedan 1995 bosatt i Schweiz. Han räknas till de stora samtida ryska författarskapen.

På svenska har tidigare utkommit ”Erövringen av Izmail”, ”Venushår” och ”Brevboken”, samtliga på förlaget Ersatz. I augusti ger förlaget Fri Tanke ut hans bok ”Krig eller fred. Ryssland och väst – ett närmande”.

Hitler lyckades förgifta det tyska folkets själ och nu har Putin åstadkommit detsamma med mitt folk. 1940 kallade Thomas Mann de tyska segrarna för ”steg genom ett ändlöst träsk”. Ryssland går nästan bokstavligt talat i samma fotspår mot avgrunden. Öppet rasistisk propaganda i Goebbels stil. Russkij mir i stället för Stortyskland. Krim i stället för Sudetenland. Hat gentemot ukrainare i stället för gentemot judar. Putin som Führer: ”Om Putin finns, finns Ryssland!”

”Tyskland plågar mig” – så kallade Thomas Mann sina dagböcker. Under 30-talet varnade han i flera skrifter för farorna med Hitlerregimen och hans landsmän slog dövörat till. ”Ryssland plågar mig” – så skulle man kunna kalla de otaliga texter som ryska författare under flera år har publicerat i oppositionella medier och där varnat för farorna med den spirande fascistregimen i Ryssland. Mina landsmän jublade bara: ”Krim är vårt!”

Putin låg bakom att dopade idrottares dopingprov ersattes med rent urin.

Upprop till bojkott av de olympiska spelen förblev ohörda såväl 1936 som 2014. Till Berlin kom nästan 50 nationer, trots att de rasistiska Nürnberglagarna hade antagits 1935. Hitler tog åt sig äran för den tyska idrottens triumfer. Den ryska idrottens triumfer tillgodoräknade sig Putin. Och det med rätta, eftersom han låg bakom den ryska underrättelsetjänstens specialoperation då dopade idrottares dopingprov ersattes med rent urin.

Thomas Mann misslyckades med sina försök att skaka de zombiefierade tyskarna ur sin dvala och tvingades emigrera. I dag är det bara i exilen som den ryska kulturen kan leva. I Ryssland tvingas man sjunga patriotiska sånger eller tiga. ”Kan då kulturen existera utan det territorium som förpestats av fascismen?” Thomas Mann gav oss svaret. Efter sin flytt till USA sa han i en intervju: ”Där jag är, är Tyskland. Jag bär den tyska kulturen inom mig.” Med exemplet Tyskland förklarar han för oss varför kultur och Putins regim är oförenliga: ”I mina ögon är de böcker som kunde tryckas i Tyskland mellan 1933 och 1945 mindre än värdelösa. De stinker av blod och skam; de bör alla makuleras. Det var inte tillåtet, det var omöjligt att skapa ’kultur’ i Tyskland när allt det vi vet ägde rum fortfarande pågick. Det vore att försköna förfallet, att pynta förbrytelserna.” Alla diktatorer missbrukar kulturen för att ”pynta” sina förbrytelser.

Nu körs den ryska kulturen genom cancelkulturens valsverk, precis som den tyska kulturen en gång gjorde. Thomas Mann svarade de amerikanska elever som vägrade att lära sig om kulturen och språket i ett land som frambringat en människoföraktande ideologi och försatt världen i krig, att motviljan mot en regim inte borde överföras på den tyska kulturen – den hade inget med detta att göra. Detta var år 1938. Senare, när nazisternas skändligheter blev kända, bytte han åsikt. Hitlers förförelse och vanärande av den tyska nationen skulle enligt Mann ha förberetts av den tyska historien och kulturen, av den tyska romantiken.

Också vi ryssar måste nu gå igenom den klassiska ryska kulturen och läsa litteraturen på nytt, men genom Ukrainakrigets prisma. Det blir en viktig erfarenhet, eftersom vi aldrig tidigare lagt märke till de imperialistiska undertonerna i våra stora romaner. Vi har låtit oss förföras av de ökända barntårarna i ”Bröderna Karamazov” och haft överseende med Dostojevskijs fanatiska upprop till ortodoxt korståg mot väst, hans hat gentemot alla icke-slaviska folk och hans särskilda hat gentemot slaver som ”förrått” Ryssland – som vore det inte något relevant. Tolstojs naiva påståenden om att sanningen lever i analfabeterna, de ryska bönderna, och inte i bildningen och kulturen, eller i de sociala och tekniska bedrifterna i den västerländska civilisationen – dem har vi inte tagit på allvar.

Thomas Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929.

Thomas Mann låter Goethe definiera sin tyskhet: ”Tyskhet är frihet, bildning, vidsynthet och kärlek – att de inte känner till det förändrar inte detta. Tragedi mellan mig och mitt folk.” Men detta är också min ”ryskhet”: frihet, bildning, vidsynthet och kärlek, och det har varken med Tyskland eller med Ryssland att göra. Det är vår gemensamma mänsklighet, som utvecklats bortom det nationella till världskultur, till vår andliga samlevnad på jorden.

Men är symfonier och dikter då svaret på bomber och fängelser? Mänsklighetens bästa böcker handlar inte om hat, utan om kärlek. Utkämpar kulturen en hopplös kamp mot barbariet? För Thomas Mann är svaret tydligt: Nej! Kulturen, demokratin, civilisationen måste kunna försvara sig. ”Europa kommer bara att finnas till om humanismen upptäcker sin manlighet, om den lär sig att gå i rustning och agerar efter insikten att frihet inte får innebära fribrev för dem som vill förinta den.” Bara ”militant humanism” kan rädda världskulturen. I krig måste barbariet besegras med våld. Det är kanske den viktigaste lektionen Thomas Mann erbjuder oss ryssar: om man älskar sitt land, måste man önska det ett svidande nederlag i dess orättfärdiga krig.

Thomas Mann var naiv nog att tro att tyskarna längtade efter Hitlers nederlag lika mycket som han själv.

Thomas Mann utkämpade sin personliga kamp med radiosändningarna ”Tyska åhörare!”. I sina första anföranden hoppades han fortfarande att hans folk, som förförts av nazisterna, skulle komma till besinning och resa sig mot Hitlerdiktaturen. Författaren var naiv nog att tro att tyskarna längtade efter Hitlers nederlag lika mycket som han själv. ”Helvetet, tyskar, kom över er när dessa ledare kom över er. Åt helvete med dem och deras medbrottslingar! Då kan ni åter igen få räddning, frid och frihet.” (November 1941.) Men denna förhoppning om sunda krafter i Tyskland skrumpnade snabbt ihop. Ställd inför regimens oerhörda förbrytelser och en tigande befolkning började han tala om en kollektiv skuld.

Lyssnade de tyska åhörarna över huvud taget på Thomas Mann? Eller var hans radiosändningar bara förtvivlade rop för döva öron? Han talade återkommande om massakrerna på judar överallt där tyskarna fick fäste – i Frankrike, Österrike, Polen. ”Enligt information från den polska exilregeringen har sammanlagt 700 000 judar mördats eller plågats ihjäl av Gestapo. Vet ni tyskar detta? Och vad tycker ni om det?” (27 september 1942.) 1945 kom svaret: ”Vi visste ingenting.”

I åratal gav han sina radioanföranden utan att veta om någon hörde honom. Han försvarade sitt Tyskland, och sina tyska värden: frihet, bildning, vidsynthet och kärlek. Han blev ett föredöme som visade att författare inte måste ge upp kampen, inte ens när de skärs av från sina läsare, blir förrådda och förtalade av sitt eget land. Nu måste vi försvara vårt ryska språk mot Putin och krigsförbrytarna, så som Thomas Mann försvarade sitt språk. Nästan på egen hand, som ”fosterlandsförrädare” gentemot vårt eget land, gentemot vårt eget folk.

Den 28 mars 1942 angrep de allierade Manns hemstad Lübeck som vedergällning för ödeläggelsen av Coventry. Hundratals dog i lågorna, även hans Buddenbrock-hus blev förstört. Hans ord om detta var tunga att uttala: ”Jag tänker på Coventry – och har inget att invända mot läxan att man måste betala för allt.” Gällde den kollektiva skulden också döda tyska barn? Fick de betala för de engelska barnens död med sin egen död?

Ursinnigt vädjar Thomas Mann om bombardering av tyska städer: ”Tvåtusen luftburna jättar dagligen över detta träsk av lögner – det finns inget annat sätt. Denna omåttliga skändlighet, detta vämjeliga bedrägeri som får magen att vända sig, denna kränkning av orden och detta överdimensionerade, lustdrivna mord på sanningen – allt detta måste till varje pris och med alla medel utplånas.” (28 mars 1944.)

Mina ukrainska vänner säger: ”Om det för varje raket som fälls över Charkiv eller Kiev exploderar en raket i Sankt Petersburg eller Moskva, då kommer kriget att snabbare få ett slut. Det är det enda sättet att åstadkomma fred.” Måste alltså ryska barn med sin död betala för ukrainska barns död?

Ska ryska städer gå under ”i ett regn av eld och svavel”, om det är priset för fred?

Thomas Mann ger svar på mina frågor. Men har en emigrant långt ifrån kriget den moraliska rätten att ge ett helt folk kollektiv skuld? Ska ryska städer gå under ”i ett regn av eld och svavel”, om det är priset för fred? När man säger att man måste betala för allt, följer på köpet att även de barn, som än i dag skrattar, snart måste bära den kollektiva skuldens ok. Är jag beredd att ta på mig detta ansvar?

”Det kommer att bli fler Lübeckbor, fler Hamburgbor, Kölnbor, Düsseldorfbor, som inte har något att invända mot detta. Och när de hör dånet från Royal Air Force över sina huvuden, så kommer de att önska dem lycka till.” Kommer mina landsmän att önska ukrainska raketer lycka till?

Thomas Mann kunde tro på en demokratisk framtid för Tyskland, då denna framtid garanterades av de allierade efter förstörelsen av naziststaten. Hur kommer mitt lands framtid att se ut? Vem kommer att garantera Rysslands demokratiska framtid? Vem kommer att driva igenom en avputinisering? Näste Putin? Vem kommer att driva igenom en ”Nürnbergrättegång” mot krigsförbrytarna? Krigsförbrytarna själva? Tror jag på en demokratisk framtid för Ryssland?

Sitt sista radioanförande den 10 maj 1945 avslutade Thomas Mann med orden: ”Detta är trots allt en stor stund: Tysklands återkomst till mänskligheten.” Kommer mitt lands stora stund att komma: Rysslands återkomst till mänskligheten?"