Jag vet inte riktigt varför jag nu kommer att tänka på FOI- undersökningen Rutten Demokrati, när Omni igår förmedlade att "Den turkiske presidenten har inte något annat val än att ratificera den svenska Natoansökan. Det säger Harun Tokak, andreman i Gülenrörelsen som lever i exil i Malmö, till Sydsvenskan.

" Våren 1973 avslöjas att Sverige har en topphemlig underrättelsetjänst: IB. I lejonets kula arbetar Jan Leijonhielm. Han får order att hålla tyst och bära pistol.

I dag – 50 år senare – berättar han om sitt arbete att värva svenska källor, ”agenter”, i Sovjet och Warszawapaktens länder.

1. Avslöjandet. Sturegatan Stockholm, maj 1973

En bil stannar till några sekunder, ett bilfönster vevas ner och en tidning sticks ut genom springan. Den kommer direkt från tryckpressen. Det är Folket i Bild Kulturfronts (FiBK) kommande nummer.

Redan på första sidan skriker de stora bokstäverna ut att numret innehåller politiskt sprängstoff. Där sammanfattas hela avslöjandet:

”SVERIGES SPIONAGE. Agenter i Östeuropa. Samarbete med USA. Infiltration i fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier. 20 000 namn registrerade. Spionage i Egypten – åt Israel. Inbrott på ambassader. Brott mot Sveriges grundlag och neutralitet.”

Tidningen avslöjar att bakom alla dessa upprörande aktiviteter står ”den helt okända spionorganisationen IB, dvs Informationsbyrån”. Den som tar emot tidskriften genom bilrutan är Jan Leijonhielm, 28 år – anställd på just denna ”spionorganisation”.

Hans chefer har varnats om att journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt på FiBK kartlägger dem. Så Leijonhielm har fått i uppdrag att skaffa fram ett förhandsexemplar av den tidning han nu håller i handen.

– Det första jag tänkte när jag såg den var att det här var betydligt värre än vi hade trott. En snabb genombläddring med alla foton, namn, platser och händelser, minns Jan Leijonhielm.

Redan på tidningens första uppslag pekas hans chef Birger Elmér, ut som ”CHEFEN FÖR SVERIGES SPIONAGE”. Därefter följer sida upp och sida ner med texter och bilder på IB:s fastigheter, bilar, grafik över olika täckföretag. Och 19 foton med korta beskrivningar av ”IB:s FAST ANSTÄLLDA SPIONER”. Jan Leijonhielm är inte själv på bild i tidningen, men kallas ”A” och det dröjer inte länge innan journalister på andra tidningar spårar upp honom.

– Jag gav tidningen vidare och Birger Elmér rusade upp med tidningen till försvarsminister Sven Andersson som fick den samma dag, berättar Jan.

IB-affären är ett faktum. 1973 pågår det kalla kriget mellan supermakterna Sovjet och USA. Vietnamkriget, som bidragit till uppsvinget för 68-vänstern, pågår fortfarande.

Sverige bedriver officiellt neutralitetspolitik enligt formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Att IB i hemlighet samarbetar med länder som USA och Israel bryter enligt FiBK mot den av riksdagen fastlagda politiken.

Från 1936 har Sveriges alla statsministrar varit socialdemokrater, sedan 1969 är det Olof Palme. Enligt avslöjandet registrerar en del av IB kommunister och infiltrerar Palestina-rörelser och FNL – som protesterar mot USA:s krig i Vietnam. IB ingår i Krigsmakten och det hela sker i nära samarbete med det socialdemokratiska regeringspartiet.

Försvarsminister Sven Andersson (S) och överbefälhavaren (ÖB) Stig Synnergren vecklar in sig i lögnaktiga dementier. Politikerna i riksdagens försvarsutskott säger att ingen berättat för dem om IB.

För dem som hängdes ut direkt med namn och bild var det inte så roligt

Vid ett opinionsmöte som hålls av FiBK i Stockholm i september 1973 är jag själv åhörare. Jan Guillou skryter om nya avslöjanden i nästa nummer av tidningen. Trots att jag är en endast 18-årig journalistvolontär tycker jag det verkar övermodigt att berätta så mycket i förväg.

I nästa nummer trappas IB-avslöjandet upp: spionchefen Birger Elmér sägs ha regelbundna möten med statsminister Olof Palme.

Månaden därpå, den 22 oktober, griper Säkerhetspolisen (Säpo) överraskande Bratt, Guillou och en tidigare IB-anställd – Håkan Isacson. Säpo genomför husrannsakningar i deras bostäder samt på FiBK:s redaktion. De tre häktas misstänkta för spioneri.

Statsminister Palme bryter den 5 november sin tystnad i IB-affären och avfärdar avslöjarna: ”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. 1974 döms de tre till ett års fängelse för spioneri (Jan Guillou överklagar och får straffet sänkt till tio månader).

I efterhand har flera inblandade i egna böcker gett sina, delvis helt motstridiga, versioner av IB-affären (se fakta). Nu finns Jan Leijonhielms skildring ”Ett svenskt Leijon. Ett liv i underrättelsevärlden”. Det är den första berättelsen från verksamhetens kärna – operationsledningen.

Böcker om IB-affären

Peter Bratt: ”Med rent uppsåt. Memoarer” (2007)

Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv” (2009)

Gunnar Ekberg: ”De ska ju ändå dö. Tio år i svensk underrättelsetjänst” (2009)

Wilhelm Agrell: ”Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992” (2017)

Jan Leijonhielm: ”Ett svenskt Leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (2022)

Tillbaka till den tidning som Jan Leijonhielm lämnade vidare till Birger Elmér i maj 1973. Den utlöser drastiska åtgärder de närmaste dygnen.

– För dem som hängdes ut direkt med namn och bild var det inte så roligt. För en del var det bara att gå hem och sätta sig. De kunde inte göra någonting, minns Jan Leijonhielm.

Den topphemliga verksamheten är direkt underställd ÖB Stig Synnergren. ÖB kallar personalen till möte. Synnergren säger att de inte får säga ett knyst utåt, peppar dem och utlovar en gratifikation på 800 kronor (nära 6 000 kr i dagens penningvärde).

Därefter ger generalen Synnergren order om att de nu ska bära vapen dolt när de rör sig utanför lokalerna.

– Elmér eller ÖB ansåg att hotbilden under vissa omständigheter kunde betraktas som så allvarlig att vi behövde försvara oss själva. Inte i eldstrider, men om man försökte kidnappa någon av oss, säger Jan Leijonhielm.

Vad fick du för vapen?

– Man fick välja. En del valde skräckinjagande 45:or. Jag tog den minsta, Smith&Wesson Airweight, med en kort pipa som bara träffar på tio meter om man har tur. Den var liten och lätt att gå runt med i ett axelhölster, svarar Jan Leijonhielm.

Hans egen och de andras skjutskicklighet tränas snabbt upp på Kaknäs skjutbanor ute på Norra Djurgården. Jan Leijonhielm påpekar att vapen i tjänsten var ett undantag. Han vill undvika alla likheter med Carl Hamilton – den fiktive svenske underrättelseofficer som ett årtionde senare blir hjälte i Jan Guillous agentromaner.

– Jag försöker skapa någon sorts motbild. Det är inte så att man åker nedför slalombackar med en vacker kvinna runt halsen. Utan det är snarare så att man faller i backen och håller på att omkomma.

2. En annan värld. Grevgatan 24 Stockholm, 2023

– Huset var snusbrunt på den tiden och inte i så bra skick som i dag. Där inne, på bottenvåningen, arbetade jag i ett rum med mycket smutsiga fönsterrutor – det gällde ju att inte ha insyn, säger Jan Leijonhielm.

Det är 50 år sedan han var här senast, utanför huset Grevgatan 24 på Östermalm i Stockholm. Numera är detta en ordinär bostadsrättsförening med lägenheter.

Men fram till IB-avslöjandet 1973 pågick här topphemlig verksamhet, som hämtad ur en brittisk agentroman. I gårdshuset bodde några få hyresgäster som varje jul fick en liten gåva. Det var fastighetsägarens unge son som överlämnade en blomma eller chokladask.

Men ägaren i fastighetsregistret var i själva verket en bulvan för den verklige ägaren: Birger Elmér, vars hemliga verksamhet fyllde gathuset. Där delade grabben inte ut några julblommor.

– Det är historiens vingslag. Vi hade en portvakt här: en tidigare kommissarie vid Säkerhetspolisen. Han var storväxt med ganska skräckinjagande utseende och hade uppgiften att skydda fastigheten. Ingen utomstående fick komma hit – utom brevbäraren, minns Jan Leijonhielm.

Jan Leijonhielm

Född 1944 i Stockholm, gift 1970 med Gunilla, har barn och barnbarn.

Skolgång på Östra Real med ryska och skolresa till Leningrad 1962.

Värnplikt 15 månader på Signalregementet S1, Uppsala, utbildning i ryska och radiopejling 1963–64.

Universitetsstudier i ryska, nationalekonomi och sovjetologi.

Assistent på Öst Ekonomiska Byrån 1965–1969.

Källhandledare ”agentvärvare” Särskilda verksamheten ”IB” 1970–1973.

Liknande tjänst vid Gemensamma byrån för underrättelser (GBU) 1973–1981.

Chef för Öst Ekonomiska Byrån 1981–1989.

Chef för Rysslandstudierna vid FOA (nuvarande FOI) 1989–2009.

Projektledare underrättelseanalys, deltid Försvarshögskolan 2006–2019.

Visa mer

Om någon ändå förirrade sig in i huset så möttes denne av dörrskyltar för företag med anknytning till sjöfart och handel samt några statliga arbetsgrupper. Med de olika företagen, arbetsgrupperna och deras personal var i själva verket olika täckverksamheter för en enda gemensam arbetsgivare: Firman.

– Jag började på Firman 1970, det var beteckningen som användes då. IB nämndes aldrig om man talade om den egna verksamheten. IB är en efterhandskonstruktion med en massa tolkningar, säger Jan Leijonhielm.

Det formella namnet – för dem som behövde veta – var Försvarsstabens Särskilda verksamhet. Inte IB.

– Det var ju därför Försvarsutskottet 1973 sade att de aldrig hade hört talas om IB, förklarar Jan Leijonhielm.

Verksamheten på Grevgatan 24 kallades internt G24. Där började Jan Leijonhielm arbeta bakom en dörr på bottenvåningen med en skylt för kosmetikaföretaget Oriflame. Men det var endast en täckmantel, Leijonhielm handlade inte med några parfymer.

Leijonhielms arbetsuppgift på Firman var också dess huvuduppgift: att värva källor i utlandet och framför allt i Sovjet-imperiet. Firmans inrikes aktiviteter, som att registrera vänsteraktivister, fanns på andra adresser. De hade Leijonhielm ingen beröring med. Och inte heller med den infiltration som en annan anställd, Gunnar Ekberg, bedrev i Palestinarörelserna i Sverige och Mellanöstern.

– Jag tillhörde den operativa avdelningens utlandsinhämtning. Det var inhämtning från Warszawapakten och värvning av källor. De man själv värvar är källor. Men om den andra sidan gör det blir de agenter, spioner eller mullvadar, förklarar Jan Leijonhielm.

Det är en viktig språklig skillnad, betonar han, mellan de egna som benämns källor och de andras som kallas agenter och spioner.

I januari 1970 klev han in i den topphemliga verksamheten på Grevgatan.

– Att börja på G24 var som en annan värld, minns Jan Leijonhielm.

På den nya adressen var han en akademiker bland sjökaptener och officerare. Leijonhielms täcknamn var ”Hjalmar Engström” med täckanställning vid Försvarets forskningsanstalt, FOA.

Även om Sverige bedrev neutralitetspolitik fanns det bara ett militärt hot som försvaret planerade att möta. Det kom från öster och utgjordes av Warszawapakten som leddes av Sovjetunionen. På svenska universitet förmedlade sovjetologer ofta en positiv bild av stormakten i öster. Men Jan Leijonhielm hade egna intryck från en skolresa till Leningrad 1962:

– Fjällen föll från mina ögon vid konfrontationen med verkligheten: en nedgången stad, utbredd alkoholism, specialaffärer för utlänningar och ett starkt segregerat och fattigt samhälle, minns han.

3. Möten med källor över halva Europa. 1970–1981

Under det kalla kriget sträckte sig Warszawapakten med Sovjet, Polen och Östtyskland långt västerut. I ett storkrig var hotbilden att Sovjet anföll i norr genom Finland och över Östersjön. Jan Leijonhielms viktigaste uppgift var att ta reda på östsidans avsikter. Enda sättet var att få människor, nyckelpersoner, i Warszawapakten att berätta om dess krigsförberedelser.

– Vi är så renhåriga i Sverige att vi inte använder våra ambassader till sådant – vilket försvårade mitt arbete avsevärt, säger Jan Leijonhielm.

I en spionthriller på engelska hade han varit ”case officer”, på svenska källansvarig eller handledare. Och precis som i den franska tv-serien ”Falsk identitet” åkte han på resor i Europa med växlande identitet – olika svenska pass som han tillfälligt lånade av dess rätta ägare.

Även Leijonhielm använde ibland trick för att förvirra förföljare. Till exempel en utprovad peruk och en vändbar rock för att snabbt ändra utseende på en varuhustoalett i Polen. Och som i ”Falsk identitet” var det ett helt team som deltog i värvningen, utfrågningen och utvärderingen av källorna.

Jan Leijonhielm hade tre slags källor som han värvade och mötte i olika länder.

● Resenärer. Det var personer som arbetade på svenska företag med affärer eller byggprojekt i Öst.

Mitt emot Leijonhielm i trapphuset på G24 hade två sjökaptener hand om resenärer anställda i handelsflottan. De lämnade uppgifter om förändringar i hamnar och sjötrafik som kunde visa om Öst förberedde en invasion.

● Emigranter och avhoppare. De hade värdefulla kunskaper och nätverk i hemlandet. Men det gällde att upptäcka provokatörer eller dubbelagenter.

● Värvade källor – vilket var det svåraste. Det var personer på nyckelpositioner med insyn eller kunskaper i militära planer.

Att etablera och upprätthålla säkra kontakter över järnridån var mödosamt (detta var ju före mobiler och internet). Att resa in i Sovjet var dessutom riskfyllt och därför gällde det att få till stånd personliga möten i andra östländer, som Ungern och Rumänien. Därefter gällde det att mötas personligen – utan att den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB eller dess motsvarigheter i Öst upptäckte kontakten.

En mycket viktig svensk källa i Sovjet har skildrats av Wilhelm Agrell i boken ”Sprickor i järnridån”. Källan ingick i en sovjetisk styrka på hundratalet man som dolt skulle ta sig in i Sverige före ett krigsutbrott. De skulle resa hit via Finland, med färja eller landsättas av ubåt. Här skulle de i civila kläder eller falska uniformer bedriva spaning, rapportera och likvidera svenska nyckelpersoner som Flygvapnets stridspiloter.

Nu visar det sig att denna källa värvades av Jan Leijonhielm, som i sin bok kallar honom ”Källa E”. På flera sidor skildrar han en intrikat operation i Venedig där han och två andra från Firman lyckas få till ett säkert möte med ”Källa E” och spela in hans vittnesmål utan att det upptäcktes av ryssarna.

– ”Källa E” visade sig vara extremt värdefull, han var ju en levande varningssignal. Om han fick uppgiften att rycka in och förbereda sig – då visste man att det var på allvar och ett angrepp var på gång inom några veckor, säger Jan Leijonhielm.

4. Omstart. Grå Huset Östermalmsgatan 87 Stockholm,1973

I spionromanernas värld förekommer ofta olyckliga agenter, mullvadar i den egna organisationen, fatala missbedömningar, revirstrider mellan olika säkerhetstjänster och politisk dimbildning. En av Leijonhielms favoriter i den genren är John Le Carrés böcker. Men i IB-affären överträffade verkligheten dikten i form av flera sådana likartade, smått osannolika, sammanträffanden.

Det hade nog inte blivit någon IB-affär om det inte varit för Håkan Isacson. Han var kompis med Jan Leijonhielm sedan universitetstiden, bägge kunde ryska. Håkan arbetade på Firman och föreslog att även Jan skulle börja där. Håkans arbetsplats på G24 låg ovanför Jans – på första våningen där personalen brukade samlas för att dricka kaffe.

Men operationschefen Bo Anstrin upptäckte att Isacson fabricerat utgifter för källor som inte existerade för att dryga ut sin lön. Anstrin gav Isacson sparken.

– Plötsligt bara försvann Håkan och man fick ingen förklaring. Och han hörde inte av sig, minns Jan Leijonhielm.

Isacson som var nervöst lagd och förtjust i starköl anförtrodde sig i stället åt en annan jämnårig kamrat. Det var en lumparkompis från värnplikten på FRA som han råkade träffa på en krog. Kompisen var journalisten Peter Bratt. Denne tog först inte Isacsons spionhistorier på allvar, men kontaktade Jan Guillou.

Vi fick en mycket allvarlig nedgång i vår inhämtningsförmåga i flera år

Bratt bjöd hem Isacson varpå Guillou kom med åtta flaskor vitt vin. Guillou har skildrat hur han förutseende nog kylt vinet i förväg och hur Bratts hustru kom hem på slutet och skällde ut dem för tilltaget. Vinet lossade tungans band på Isacson. Han var en visselblåsare som reagerade mot att Firman registrerade vänstersympatisörer i Sverige. Men berättade också om allt annat.

Isacson ångrade sig när han insåg riskerna. Han varnade Bratt och Guillou men sökte också upp Bo Anstrin och sade att de två journalisterna kartlade verksamheten. På G24 manades personalen att vara försiktiga, men varningen togs inte på tillräckligt allvar. Därför kunde bildbyrån Saftra som anlitats av FiBK ta porträttbilder på Firmans personal när de spelade badminton ihop.

Kände du bitterhet mot Håkan Isacson?

– Ja, det går inte att komma ifrån att man kände besvikelse, förvåning och viss bitterhet. Håkan visste ju att detta skulle få väldigt allvarliga konsekvenser. Vi fick en mycket allvarlig nedgång i vår inhämtningsförmåga i flera år, svarar Jan Leijonhielm.

FiBK:s ledning hade på sin höjd förväntat sig att avslöjandet skulle leda till en tryckfrihetsprocess där tidningens ansvarige utgivare skulle frias. I stället åtalades de tre gripna för spioneri (enligt en lagparagraf som senare ändrades). Fängelsedomarna grundades på att de avslöjat spaningsverksamhet i Finland och att FRA knäckt flera namngivna länders koder.

– Det som förvånade mig var att narrativet ofelbart blev att de häktades på grund av att de avslöjat socialdemokratiskt spionage på kommunister och andra. Den stora skadan för oss blev ju att vi som hade kontakter och nätverk omedelbart fick lägga ned all verksamhet, säger Jan Leijonhielm och förklarar:

– Det fanns procedurer för hur källorna i omvärlden skulle hålla sig dolda och inte ta kontakt med oss. Det blev under lång tid näst intill omöjligt att rekrytera nya källor – vi kunde ju inte garantera säkerheten.

Enligt Leijonhielm råkade dock inga källor illa ut på grund av avslöjandena.

Säpo låg under rikspolischefen Carl Persson som hade krävt att regeringen skulle stoppa Firmans registrering av kommunister eftersom den var olaglig. Så skedde också efter IB-affären. Säpo visste i förväg om IB-avslöjandet – de hade en källa på tryckeriet som fotograferat manusen till FiBK:s artiklar.

– Men i stället för att varna oss så tyckte de att ”det här kunde Elmér gott ha” och sa ingenting. Det var ganska illa. De måste ju ha insett att publiceringen kunde riskera källor och ställa till väldigt stor skada. Men det illustrerar tydligt hur relationerna var, säger Jan Leijonhielm.

Palme hade ju kunskap om att mycket i artiklarna var sant. Hans reaktion var obegriplig

Han är också kritisk mot statsminister Olof Palmes agerande 1973. Vad som då inte var allmänt känt var att Olof Palme och Birger Elmér var kamrater från kadettskolan och hade arbetat ihop på Försvarsstabens underrättelseavdelning 1953–1954. Elmér och Palme möttes och spelade tennis ihop – fram till IB-affären.

Jan Leijonhielm minns att han inför en känslig operation utomlands lugnades av Elmér med orden ”Palme har godkänt det här”. När IB-affären exploderade reagerade Palme känslomässigt och uttalade sig nedsättande om Bratt och Guillou.

– Palme hade ju kunskap om att mycket i artiklarna var sant. Hans reaktion var obegriplig. Den föreföll väldigt ogenomtänkt. Det hade varit klokare om han sagt: ”Det är klart att vi har en underrättelsetjänst. Vi diskuterar inte den”, anser Jan Leijonhielm.

IB-affären ledde till att Grevgatan 24 och och andra fastigheter som FiBK pekat ut snabbt tömdes. Verksamheten samlades i Grå Huset, Försvarsstabens stora byggnad på Östermalmsgatan 87. Den inhystes på två våningsplan i västra flygeln.

Särskilda verksamheten döptes om till Gemensamma byrån för underrättelser (GBU) och fick översten Gösta Lundström som chef. I Grå Huset arbetade hundratals människor. Tanken var att de av GBU:s personal som inte röjts skulle försvinna i mängden.

Den första statliga utredningen efter IB-affären konstaterade brister i kompetens och styrning av den Särskilda verksamheten. Det ledde till att all fast anställd personal vid GBU sändes utomlands för utbildning. Själv utbildades Jan Leijonhielm i USA av CIA i att träffa källor och överlämna saker på ett obemärkt sätt.

– Det var ett bevis på att vi uppskattades och betraktades som pålitliga. Det var de stora tjänsterna som ställde upp. Västtyskland, Storbritannien Frankrike, USA – och Israel – vilket ju bekräftade Guillous värsta mardröm, säger Jan Leijonhielm och småskrattar.

Så verksamheten gynnades av IB-avslöjandet, det blev en uppryckning?

– Ja, det fanns positiva effekter. Dels utbildningen och dels en bättre översyn och kontroll.

Topphemligt bakom skiftande förkortningar

Sverige har i dag en topphemlig militär underrättelsetjänst, KSI, som arbetar självständigt men formellt är underställd Försvarsstabens reguljära Militära underrättelse och säkerhetstjänst (Must).

Arbetet inriktas av regeringen och överbefälhavaren.

Verksamheten sker utomlands med särskilda metoder som inte får användas av andra myndigheter. Den bygger främst på mänskliga källor (resenärer och värvade agenter) på engelska Humint.

Anställda kan ha falska namn och falska id-handlingar (kvalificerad skyddsidentitet). Verksamheten har genom åren haft skiftande namn:

C-byrån 1940–46, chef officeren Carl Petersén

T-kontoret 1946–64, chef akademikern Thede Palm.

Försvarsstabens inrikesavdelning 1957–65 kallat B-kontoret chef Birger Elmér. Bedrev inrikes säkerhetstjänst i samarbete med Socialdemokraterna, främst mot kommunister.

Särskilda verksamheten 1965–1973, chef Birger Elmér som tog över också T-kontorets uppgifter. Även kallat IB, uttolkat som Informationsbyrån, Inhämtning Birger eller Intelligence Bureau.

GBU (Gemensamma byrån för underrättelser) 1973–1982

SSI (Sektionen för särskild inhämtning) 1982–1994

KSI (Kontoret för särskild inhämtning) 1994–