Ja det är ett folkbildningsprojekt, men det tror jag att jag har nämnt...

"Tysklands försvarsminister blev chockad när han insåg att Europa har 120 olika sorters 155 mm-ammunition. Nu väntar en dragkamp mellan allierade när Ukrainakriget gjort det uppenbart att Natos vapensystem behöver standardiseras.

Tysk minister chockad: ”Det är rätt otroligt”

VILNIUS Det är tre rätt eniga försvarsministrar som sitter framme på podiet på Natotoppmötets första dag. Sveriges Pål Jonson, Tysklands Boris Pistorius och så Finlands Antti Häkkänen.

I ett stort vitt partyält pågår den del av mötet som kallas Nato Public Forum. Här hålls paneldiskussioner och utfrågningar och det hela sänds på internet.

Men särskilt publikt känns forumet inte. Trots namnet.

Runt tältet står kravallstaket och beväpnad militär. Och det inne på ett redan avspärrat mötesområde, med ett säkerhetspådrag som fått stora delar av den litauiska lokalbefolkningen att lämna sin huvudstad.

Men ministrarna på podiet är som sagt överens. Åtminstone än så länge.

Tillsammans med Natos högsta chef för försvarsinvesteringar, Wendy Gilmour, diskuterar de hur alla tusentals miljarder kronor som nu ska pumpas in i ländernas upprustning gör bäst nytta. Inte minst sedan toppmötets stats- och regeringschefer kommit överens om att länderna framöver ska lägga minst två procent av BNP på sitt försvar och att det ska ses som ”ett golv”, alltså en lägstanivå. Inte att två procent ska vara ”ett mål” som det hette tidigare.

Ett mål som bara en tredjedel av alla Nato-länder lever upp till.

Och det blir mycket pengar.

– I Tyskland innebär två procent just nu över 75 miljarder euro. I år ligger min budget på 52 miljarder, säger Boris Pistorius.

Översatt till dagens svaga svenska krona blir det en ökning från 600 miljarder kronor till nästan 870 miljarder årligen.

Dessutom har Pistorius tillgång till en särskild engångsfond för försvarsinvesteringar som skapades tre dagar efter krigsstarten i fjol. 1 150 miljarder kronor som ska användas de kommande åren.

Pål Jonson förklarar att Sverige ska öka sina försvarsinvesteringar med ”två miljarder euro till nästa år” och nå 2,1 procent av BNP. Sedan finns det en plan för att nå 2,2 och 2,3 procent, säger försvarsministern utan att specificera årtal.

Men så kommer problemet:

Pengarna används långt ifrån optimalt.

2017 kom en rapport från MSC – Münchens säkerhetskonferens, som fick enorm uppmärksamhet i försvarskretsar. I den konstaterades att Europa halkat efter USA i försvarsförmåga. Till stor del beror det på att kontinenten spenderar mindre pengar på sin säkerhet – vilket i sig inte är någon nyhet.

Det anmärkningsvärda med genomgången var att den påvisade att eftersom en stor andel europeiska länder har sina egna försvarsindustrier, så har nationella intressen skapat en helhet som inte bara blir splittrad utan ineffektiv. Inte minst eftersom många av vapensystemen tillverkas i relativt få exemplar när länder vill ha sin egen variant. System som dessutom kan bygga på helt olika teknik, och använda olika typer av ammunition eller bränsle.

Som att det i Europa finns tolv olika slags stridsvagnar – även om tyska Leopard 2 dominerar – medan USA bara använder sin Abrams.

Och det är bara ett av en lång rad exempel.

Trots larmrapporten från München konstaterar Boris Pistorius att han blev chockad när han tillträdde som Tysklands försvarsminister den 19 februari i år.

– Det som nu kommer fram är rätt otroligt. Åtminstone för mig som bara varit minister i några månader. Jag har förstått att vi har åtminstone runt 120 olika sorters 155 mm-ammunition. Det är löjligt, säger Boris Pistorius och syftar på den kaliber som är standard i Natos artilleripjäser.

Alltför många sorter blir inte bara rörigt i logistiken, det gör att länderna förlorar möjligheten till storskalighet och att pressa priserna, om de hade beställt en större mängd av färre sorter.

Men det Pistorius menar när han säger ”det som nu kommer fram” förklaras bäst med ett enda ord: Ukraina.

Sedan Rysslands anfall och med det stora antal vapensystem som ukrainarna har fått från Natoländerna, har fragmentiseringen gått från att märkas på övningar, till att bli ett i högsta grad verkligt problem.

Pål Jonson berättar att när han besökte Ukraina nyligen så hade de 600 olika slags vapensystem.

– Det vi i Europa nu gör är att exportera vår fragmenterade industri till Ukraina. Det är oerhört svårt att underhålla, använda och träna på 600 olika vapensystem, konstaterar Jonson från scen.

Anna Wieslander håller helt med. Hon är Nordeuropachef för den amerikanska tankesmedjan Atlantic council.

Vi träffas på innergården mellan diskussionsforumets vita tält, den konferensbyggnad premiärministrarna och presidenterna träffas i, och mediecentret där över 1 000 journalister är i full färd med att rapportera om Natomötet.

Bakom oss står tv-kamerorna uppställda på en lång rad. Fyrkantiga små podier framför varje kamera vittnar om att det är här välsminkade reportrar gör sina direktrapporter till nyhetssändningar världen över.

– Det här är jätteintressant, för Nato har ju jobbat med att få till gemensamma standards i många år just för samverkansförmågan och interoperabiliteten, säger Anna Wieslander.

Wieslander förklarar att hon arbetade med Nato-standardisering redan på 1990-talet på det svenska försvarsdepartementet. Där ansvarade hon för arbetet med det partnerskap Sverige då slöt med försvarsalliansen.

– Ändå har länderna av olika skäl valt att göra nationella lösningar och varianter på massa olika saker, och det visar sig nu i Ukraina när de får vapen från alla möjliga håll som ska samverka i skarpt läge.

Anna Wieslander berättar – och det här är något många experter konstaterat på sistone – att felet till stor del ligger hos Europas stora länder.

Bjässar som Tyskland, Storbritannien, Italien och framför allt Frankrike, som dominerar den europiska försvarsindustrin, har fortsatt att gå i sina egna fotspår och odla sin nationella särart.

Det har i och för sig USA också gjort, men där handlar det om ett land på 300 miljoner människor, på en helt egen kontinent. Inte närmare 30 europeiska länder av varierande storlek och befolkningsmängd.

Därmed inte sagt att det inte redan gjorts försök till olika europeiska samarbeten, tvärtom. Både vad gäller utveckling och inköp. I maj enades exempelvis EU-länderna om gemensamma inköp av artilleriammunition, alltså exakt det den tyske försvarsminister tyckte det fanns för många sorter av.

Men alltför ofta har projekten präglats av problem, svårigheter med finansiering och nationell prestige.

Dessutom har samarbetet mellan de olika europeiska länderna minskat de senaste åren, trots att såväl Nato som EU har dragit igång flera projekt för att få det att öka.

I en rapport från i höstas från den Europeiska försvarsbyrån, EDA, det EU-organ som har till uppgift att stärka den europeiska försvarsförmågan, konstaterades det att samarbetet var på sin lägsta nivå sedan EDA började mäta 2005.

År 2020 gick bara elva procent av försvarsutgifterna till gemensam utrustning, långt under den nivå på 35 procent som EU satt som mål. Samma nedgång syns på gemensam forskning och utveckling av nya system.

EDA kunde inte vara tydligare när de beskriver situationen:

”Trots ökningen av de totala försvarsutgifterna, försvarsinvesteringarna och införskaffningen av utrustning, verkar gemensamma projekt inte vara en prioritet för majoriteten av [EU:s] medlemsländer.”

Den amerikanska tankesmedjan CSIS beskriver situationen ännu mer drastiskt:

”Europeiskt försvarssamarbete befinner sig i ett sorgligt skick” stod att läsa i en genomgång från i våras.

Anna Wieslander med sin bakgrund från såväl tankesmedjevärlden som försvarsdepartementet säger att diskussionen om ökat samarbete ”precis har börjat” – vilket också märktes inne i det vita partytältet på Natotoppmötet med den svenske, tyske och finske försvarsministern.

Men hon tror samtidigt att det kommer att bli en dragkamp mellan Europas länder när samarbetet ska gå från teori till verklighet.

– Ja, det tror jag. De större länderna är inte vana vid att anpassa sig till någon annan, vilket vi i Sverige till stor del gjorde redan på 1990-talet när vi började anpassa oss till Nato i vår försvarsindustri, säger Anna Wieslander.

Hon förklarar att det också är ett problem att vissa länder, som Tyskland och Frankrike, har ”marknader som nästan är helt stängda för externa aktörer”.

– Det handlar om intäkter och att säkra jobb för den egna industrin, men det finns också en stormaktskänsla för vissa länder i att ha egna autonoma system. Det här är ju inte en business som någon annan, det är en suverän fråga och det är nog därför det hänt så lite, säger Anna Wieslander.

Eller som en kontakt på ett EU-lands försvarsdepartement uttrycker det: ”Frankrike vill gärna se att alla länder har en gemensam standard och samma system, så länge det är en fransk standard som gäller.”

Men det handlar inte bara om att enas om vilket lands standard som är bäst. För när många vapensystem och ammunitionssorter ska bli färre, är det enormt stora belopp som står på spel.

Försvarskontrakt omsätter miljarder och de vapensystem som byggs innebär, precis som Anna Wieslander är inne på, arbetstillfällen i många år. Då spelar det stor roll om det är en fransk, tysk eller för den delen svensk vapentillverkare som får en jätteorder från länder som gått samman.

Dagen efter paneldiskussionen i partytältet, på Natotoppmötets sista dag, ger Sveriges försvarsminister intervjuer på löpande band.

Klockan har inte ens slagit frukost när SvD träffar honom på hans hotell.

Pål Jonson påpekar att det stora problemet inte är att man har många olika leverantörer av exempelvis stridsfordon. Utmaningen ligger enligt honom i harmoniseringen och förmågan till samverkan och att man inte har en standardisering kring till exempel ammunition.

– Det här är ett område där Nato har arbetat med oss, men jag bedömer att man kommer att behöva arbeta ännu mer med det i framtiden, säger Pål Jonson.

– Ytterst är det här en fråga om vad jag brukar kalla för konsumentbeteende. Min bedömning är att försvarsindustrin kommer att anpassa sig när vi blir tillräckligt duktiga själva på att standardisera och kravharmonisera.

Så problemet är politiskt?

– Till viss del är det så. Det är en del frågor som ligger på politisk nivå och andra frågor som ligger på myndighetsnivå. Jag vet att Försvarsmakten i Sverige arbetar väldigt hårt med de här frågorna. Men det handlar också om att kunna få tidiga politiska dialoger mellan länder som står inför försvarsbeslut, säger Pål Jonson.

Två länder som han ser tydliga möjligheter att samarbeta mer med framöver är Danmark och Norge, som precis som Sverige ska fatta nya försvarsbeslut nästa år.

Jonson säger att han har uppmanat försvarsberedningen att ”titta på hur vi kan ha olika typer av förband och förmågor som kan matcha upp med varandra”.

Men är det här verkligen en process som kommer att gå smidigt framöver när det är nationella intressen som står på spel?

– Min bedömning är att kriget i Ukraina har påvisat en hel del av de utmaningar som finns på det här området. Det som på engelska heter ”the sense of urgency” har skapat en vilja att åtgärda dem, som är högre nu än tidigare.

– Jag tror att vi kommer att pröva mer internationellt materielsamarbete och att de här frågorna kommer att lyftas högre upp på dagordningen än tidigare."