Ville Vessla I SvD
2023-07-04
På temat uppmärksammade metaforiskt beskrivna Vesslor genom historien...
"Ett par ställen i Koranen antyder att kung Salomo hade makt över vindarna och kunde flyga (21:81 och 34:11). På sin yllematta – för att citera koranexegeten Safiur Rahman al-Mubarakpuri – kunde han frakta hästar, kameler, tält och trupper, allt som hade med kungamakten att göra. Salomo framträder här som en schamanistisk profet, och han har flygkunniga sufiska efterföljare in i vår tid som till exempel Schaykh Rocket i Kenya.
I dessa koranverser finns fröet till berättelserna om flygande mattor som via ”Tusen och en natt” vuxit in i västerländska föreställningsvärldar. Det är tänkvärt att just Salomo, denne vise man och klipske domare, försett en mycket skicklig privatdetektiv vid namn Ture Sventon med en flygande matta. Mattan gör bådas fysiska rörlighet lika stor som deras intellektuella.
Ture Sventons matta liknar en nött hallmatta, och fröknarna Fredriksson i Lingonboda gör också en ödesdiger förväxling vilket medför ett bakslag för intrigen i ”Ture Sventon, privatdetektiv” från 1948, Åke Holmbergs första bok i serien. Den riktiga mattan har dock en mycket tilldragande doft av kamel, av cirkus och äventyr. Mer inskränkta personer, som fru Hjortron i nästa bok, vill av den anledningen inte gärna ha mattan inomhus. Herr Omar visste vad han gjorde när han sålde den till en rationell men fantasifull figur som den lite marginaliserade och läspande Sture Svensson, privatdetektiv med tomt väntrum.
På sin matta kan Sventon frakta allt som har med hans kungavärdighet bland detektiver att göra: primusköket, kaffepannan, temmelburken, säcken med alla lösskäggen. Han liknar ofta en hök - om man nu kan tänka sig en hök med helskägg - som från himlen spanar efter sitt byte Ville Vessla. Ständigt denna Vessla!
Konventioner och schabloner är oundgängliga i vårt umgänge med världen. Utan dem skulle vi tvingas tänka alldeles för mycket, och ingenting skulle bli gjort. Å andra sidan måste vi reflektera kring och ständigt revidera dem så att de inte styr oss fel. Populärkulturen myllrar av stillastående kulissvärldar och skissade figurer, men i lyckliga fall öppnar de för hisnande äventyr och intressanta komplikationer. Åke Holmbergs romanvärld är till brädden fylld av ständigt upprepade klichéer, men det är dem vi minns och älskar. Det är av dem författaren skapar sina intriger. Tecknaren Sven Hemmel är med på noterna när han låter Sventons kostym alltid vara rutig i samma vinklar utan hänsyn till rörelser och veck. Sventon blir en skapelse av både det strikta ritbordet och det fria skissblocket. Holmbergs och Hemmels figurer är tvådimensionella men på väg att erövra en tredje och kanske en fjärde dimension.
Jag ska peka på ett par av Åke Holmbergs schabloner och visa hur de är byggda. Den viktigaste, eftersom den har med drömmar och längtan att göra, är den arabiska öknen och dess främste representant herr Omar. Är det ”orientalism” vi har att göra med? Men vi börjar i den moderna västerländska världen så som den skildras i de tre första böckerna om Ture Sventon.
I lord Hubbards London råder självfallet en mycket tät fog. Sventon måste till och med läsa på i handboken hur spaningsarbete bedrivs under sådana omständigheter. När fallet är löst drar nordvästen in över staden och lägger den i det vackraste novembersolljus. Ture Sventon kan fara hem till Stockholm på sin matta i klart väder.
Åke Holmberg har ett gott och ironiskt öga till småstäder och köpingar. Flen - det är inte enda gången staden nämns – är den perfekta platsen för en jättelik kalsongstöld – den finns i förhistorien till ”Ture Sventon i London” från 1950. Lingonboda – inte långt från Mjölby – är urtypen för det sömniga stationssamhället. Där utspelar sig Sventons första fall då Ville Vessla vill stjäla en hisklig jublileumspokal från fröknarna Fredriksson. När intrigen rört om lite i den heta sommarstiltjen kan köpingen återgå till sin idealtypiska tråkighet och fröknarna Fredriksson återuppta sin favoritsyssla: ”I synnerhet tittade de på resedan.” Språkglädjen, här versfotad, är ett framträdande drag i Åke Holmbergs stil.
I Lingonboda ger författaren också en av de blinkningar till bildad vuxenpublik som ofta finns i god barnlitteratur. När tjuvarna ska fångas vid den ihåliga eken klär Sventon och fröknarnas sommarbarn ut sig till träd. Vi bevittnar i en skrattspegel den dramatiska slutscenen i ”Macbeth” där Birnams skog är på marsch.
Sventons hemstad Stockholm är inte så utförligt skildrad i de första böckerna. Där finns en vardaglig modernitet med telefoner, stadsbud och spårvagnar. Där finns en hattaffär där detektiven inhandlar en solhjälm inför sin resa till öknen. Konditorier är viktigare, och viktigast är förstås Rotas konditori som saluför temlor året runt.
I ”Ture Sventon i öknen” från 1949 blir dock den svenska moderniteten ett tydligare tema, och den ställs mot Arabiska öknen. Ingenjör Hjalmar Hjortron - med klang från myr och vildmark i namnet – har uppfunnit en rad anordningar för att underlätta husmoderns arbete. Vi befinner oss i en epok som är fixerad vid hushållsarbetet men samtidigt skickar ut kvinnorna i arbetslivet. Hjortrons specialitet är kylskåp, och i centrum för handlingen står ett portabelt sådant av märket Nordpolen. Det krymper och bevarar de maträtter som placeras i det, och när man tar ut dem igen sväller de och återtar sina ursprungliga kvaliteter. När dörren öppnas spelar en inbyggd radio tidens hurtiga populärmusik, sådant som kunde höras i Radiotjänsts ”Musik under arbetet”.
Boken exemplifierar Nordpolens förträfflighet med korvkaka och delikat lingonsylt. Sventon tänker naturligtvis på temlor och anar en slutgiltig lösning på sitt eviga problem att få med sig tillräckligt många temlor på sina resor. Ingenjör Hjortron tar fram sin räknesticka för att utröna hur många som kan rymmas i Nordpolen. Antalet är förstås lika förbluffande som tillfredsställande.
Denne ingenjör är det moderna Sveriges hjälte och främsta symbol. En version av kylskåpet är ju en svensk uppfinning som också gett material till Sven Fagerbergs debutroman ”Höknatt”. Hjortron är ett profant helgon med räknestickan som attribut. På Sven Hemmels teckning finns också vinkelhaken och vinkellinjalen. Den senare liknar ett Tomas-kors, och det är väl därför Tomas tvivlaren blivit arkitekternas skyddshelgon.
Barnen får en ganska stor frihet i Sventons äventyr även om de, med förlov sagt, ofta är ganska trista figurer. I ren tankspriddhet blir ingenjör Hjortron också den fria uppfostrans hjälte. Han tillåter sina barn, utan att tänka så mycket på saken, att följa med på äventyr till Arabiska öknen. Sventon ringer honom från Flen. Berättelsens båge kan bara leda uppåt från denna vintriga nollpunkt mellan en mjölkskjuts och en lastbil bakom stationen. Några sidor längre fram blir den verkliga staden synlig, det vill säga den drömda staden, i form av Djof i Arabiska öknen, en myllrande medina med gränder och minareter. ”Djof var ingen stor stad, men den var tillräckligt stor för att vimla.”
Ville Vessla har förstås stulit Nordpolen - allt värdefullt stjäls förr eller senare i Ture Sventons värld - och fört skåpet till Arabiska öknen. Därmed konfronteras kyla med hetta. Norden med Orienten, det moderna med det exotiska. Kylskåpets lilla namnskylt hamnar till och med i en klassisk arabisk pastej. Äventyret är väl iscensatt, och det slutar lyckligt med många koppar arabiskt kaffe i oasen Kaf. Under dess palmer gör detektiven sin slutgenomgång av fallet, den som i den klassiska engelska pusseldeckaren bör ske vid brasan i biblioteket.
Bakom dessa böcker finns naturligtvis kriminallitteraturen för vuxna. Omar och Sventon har sina förebilder i dr Watson och Sherlock Holmes. Deckare för barn, mer eller mindre parodiska, var inte heller ovanliga i den tid då böckerna skrevs. Man kan tänka på Enid Blyton, Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-böcker och Nils-Olof Franzéns nästan bortglömda serie om Agaton Sax. Men för Åke Holmberg tycks deckarintrigen inte vara det viktiga även om den stundom är nöjsamt konstruerad. Han är mer fascinerad av sina klichéer och hur de möter varandra.
När moskén i Uppsala skulle byggas förekom de vanliga negativa opinionsyttringarna. Bland annat hävdade en företagare i grannskapet att klockklangen skulle bli störande. Man kan säga att hans schablonvärld inte var så välskött. Detsamma händer Åke Holmberg när hans minareter får bära upp klockor. Men i motsats till samtidens islamofober bygger författaren en mycket förälskad bild av den orientaliska världen. Den är eftersträvansvärd och mycket trevlig. Karavanerna avtecknar sig mot horisonten, och hela flottor av flygande mattor far genom luften. Man kan föra intressanta resonemang om de båda färdsättens för- och nackdelar. Man vill flytta dit och dricka kopp efter kopp av det starka arabiska kaffet med herr Omar under palmerna i oasen Kaf medan kamelerna står och doftar gott i sitt hägn.
Den intressantaste streckgubben i böckerna är förstås denne herr Omar. Första gången vi möter honom är när han av dunkla skäl erbjuder Ture Sventon den flygande mattan för 500 dinarer. Han är klädd i mjuka tofflor och engelsk förmiddagsdress med kubb, och när han lyfter på hatten har han ytterligare en huvudbonad under den - en fez.
Det första samtalet mellan herr Omar och Ture Sventon är ett utmärkt exempel på mötet med det absolut främmande och obegripliga. Sventon förstår inte hur en försäljare hela tiden kan vidgå fel och brister hos sin vara. Inte heller begriper han herr Omars sirliga artighet. En sagovärld materialiseras i Sventons vardag, och ”dinar” från hans ordfläta blir till reda pengar (som han förstås inte har). Men efter en provtur på mattan till Humlegården slår han ändå till. Affären är uppgjord, och två främlingar finner varandra över en temla.
Sventon ser på kort sikt en möjlighet att med mattans hjälp utföra det uppdrag han nyss fått av fröknarna Fredriksson. På längre sikt öppnas vägen till äventyrens värld. Herr Omar bugar sig in i berättelsen, blir genast en självklar del av den men bevarar sin gåta. Vänner är ofta mycket olika varandra; Åke Hombergs romaner handlar om en sådan vänskap. Man kan också se herr Omar som Ture Sventons låtsaskamrat, en kompensatorisk fantasi som har allt det han själv saknar.
Herr Omar ”orientaliserar” Sventons och vår verklighet. Hans närvaro ger lyster åt vardagen, och fantasin om den arabiska öknen kastar komiska skuggor över det präktigt moderna Västerlandet.
Herr Omar tycker om att spela olika sociala och kulturella roller, något som blir ovärderligt för Ture Sventon i deras framtida samarbete. I de första böckerna agerar han både pastejbagarspringpojke i staden Djof och butler i London. Hans ögon är svarta och outgrundliga som den orientaliska natten, men han hittar också på Drottninggatan i Stockholm. Han är kanske en av de muslimska engelska lorder som det fanns åtskilliga av för hundra år sedan. Själsligen liknar han sin älsklingskamel Juvel som har ett blått och ett brunt öga, ett nordiskt och ett sydländskt. Han vistas med glädje och påhittighet i båda världarna, och han lär sin vän Ture Sventon att göra detsamma. Den skepsis som rådde gentemot ”orientalen” vid deras första möte blåser bort med vindarna kring den flygande mattan även om herr Omar alla böckerna igenom behåller sin envetna sirlighet och sin sammetssvarta blick."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.