Man måste vara gravt obildad eller svensk för att inte kunna följa mönstret i den utveckling som kantas av kolonialväldesambitioner och inhemsk uppvigling.
Fick förresten inte Jacob ett litet pris av Makaronen på det temat vid något som såg ut som en tack och avskedsföreställning........

Mordet på Gustav III skedde den 16 mars 1792 då kapten Jacob Johan Anckarström sköt Sveriges kung Gustav III under en maskerad på operahuset i Stockholm. Ankarström var en del av en sammansvärjning av flera adelsmän som främst var upprörda över Ryska kriget samt att kungen genom Riksdagen 1789, och den där införda Förenings- och säkerhetsakten, hade utökat sin makt och stärkt de ofrälse stånden på adelns bekostnad. Sammansvärjningen kunde efter mordet snart avslöjas, och flera av dess deltagare dömdes till döden, även om samtliga, förutom Anckarström som fick bli historisk scapegoat och ensam galning, fick sina straff mildrade
Som en följd av den franska revolutionen och det därpå följande avskaffandet av monarkin, utropades den första republiken av det franska folket 22 september 1792. Det var den första större europeiska nationen på många sekler som övergick från monarki till republik och innebar det första steget i utvecklingen mot ett Europa dominerat av liberala demokratier.
Den första republiken varade till 1804, då republikens förste konsul Napoleon Bonaparte utropade sig till kejsare.
Konstitutionellt kan republiken uppdelas i:
Nationalkonventet 1792–1795
Direktoriet 1795–1799
Konsulatet 1799–1804
Emellertid har många enskilda händelser – septembermorden, slaget vid Valmy, skräckväldet – och viktiga grupperingar – jakobinerna, hébertisterna, haft en sådan betydelse under perioden att dessa offentliga institutioner periodvis haft en underordnad roll.
Den andra republiken (franska: Deuxième République) var den republikanska författning som rådde i Frankrike mellan 25 januari 1848 och 2 december 1852. Denna tid i Frankrikes historia kallas så eftersom Frankrike redan tidigare hade varit republik. Första gången den franska nationen blev republik var efter att kung Ludvig XVI avsattes och avrättades 1793, mitt under den process som den franska revolutionen utgjorde och som varade mellan 1789 och 1799. Under den andra franska republiken hade landet en relativt stark presidentmakt, som dock var begränsad till en period om fyra år. Dess förste och ende president var Charles Louis Napoléon Bonaparte, brorson till kejsar Napoleon I.
Andra republiken föddes under det s.k. revolutionsåret 1848, då allmänt missnöje spreds bland befolkningar i många europeiska nationer, med start i Frankrike och Februarirevolutionen (men även t.ex. i Sverige under Oskar I:s tid). Kungen ersattes av en vald president. Blott fyra år senare tog dock republiken slut, då presidenten som enligt republikens konstitution inte fick ställa upp för omval, helt sonika gjorde en statskupp. Louis Bonaparte följde i sin farbrors fotspår och utropade sig själv till kejsare, Napoleon III. Därmed föddes istället Andra Kejsardömet i Frankrike.
Tredje republiken (franska: Troisième République) kallas den period i Frankrikes historia som sträcker sig mellan Andra franska kejsardömets kollaps (1870) och Nazitysklands invasion (1940). Tredje republiken hade ett parlamentariskt system och var en enhetsstat.
Republiken kom att upprättas som en följd av nederlaget i det fransk-tyska kriget, varvid kejsar Napoleon III tvingades bort från tronen och en tillfällig regering, Nationella försvarsregeringen, tog över makten. Efter att först ha övervägt en konstitutionell monarki, etablerades slutligen en republik och ämbetet republikens president inrättades.
Under loppet av året 1875 antogs de konstitutionella lagarna om rikets styre. Presidenten förklarades för den verkställande maktens ansvarige chef men skulle endast få utöva sina regeringsrättigheter genom ministrar, som var ansvariga inför kamrarna i parlamentet. Rättigheten att upplösa andra kammaren medgavs presidenten endast om första kammaren (senaten) gav sitt bifall. Deputeradekammaren, som räknade 738 medlemmar, skulle för en tid av fyra år väljas efter allmän och lika (manlig) rösträtt genom direkta och slutna val. Av senatens 300 medlemmar skulle tre fjärdedelar för nio år utses av departementens general- och arrondissementsråd under deltagande av inom desamma röstberättigade senatorer och deputerade samt av en vald representant för varje kommun; den återstående fjärdedelen skulle utses genom kooptation. Deputeradekammaren och senaten bildade tillsammans kongressen och hade att i gemensamt sammanträde välja presidenten och besluta om författningsändringar.
Presidentämbetet kom dock snart att bli svårt försvagat och hela perioden kom för övrigt att karaktäriseras av svaga regeringar med ständiga regeringsombildningar som följd. Regeringarna leddes av en konseljpresident (Président du Conseil).
Tidsperioden utmärktes av en mycket snabb expansion av det franska kolonialväldet, vilket blev det näst största i världen efter det brittiska. Detta ledde bland annat till den så kallade Fashodakonflikten 1898, då franska och brittiska intressen kolliderade i Sudan och krig hotade. Efter att ha undvikit ett kolonialkrig mot Storbritannien, skedde ett närmande länderna emellan vilket slutligen resulterade i en allians, L’Entente Cordiale (”den hjärtliga alliansen”). Således kom Frankrike och Storbritannien att stå på samma sida när det första världskriget bröt ut (1914).
Den fjärde republiken (franska: Quatrième République) existerade i Frankrike mellan 13 oktober 1946 och 1958. Under denna period hade Frankrike sin fjärde republikanska konstitution. Den var på många sätt ett återupplivande av tredje republikens konstitution och led till stor del av samma problem, såsom många korta regeringstider, vilket gjorde den politiska planeringen svår.
Några försök gjordes att stärka regeringsmakten för att förhindra den instabilitet som hade funnits före kriget, men instabilteten fortsatte och den fjärde republiken upplevde många maktskiften. Trots att den fjärde franska republiken upplevde en period av ekonomisk tillväxt och industrialisering är den mest ihågkommen för sin instabilitet och för sin oförmåga att fatta djärva och kontroversiella beslut – särskilt i frågan om avkolonisering.
Under upproret i Algeriet var de franska styrkorna inledningsvis framgångsrika med att kontrollera situationen. Men då den franska militärens och säkerhetstjänstens tortyrmetoder blev kända för allmänheten blev det stor skandal och många fransmän började ifrågasätta det moraliska i att behålla kolonier med våld.
Femte republiken (franska: Cinquième République) i Frankrike är landets nuvarande statsform. Den bildades 4 oktober 1958 med Charles de Gaulle i ledningen och en ny konstitution som framarbetades av de Gaulle själv och antogs av en folkomröstning 28 september 1958. Femte republiken är en semipresidentiell republik.
Frankrike behövde en stark ledare och de Gaulle ställde som villkor för att anta ledarskapet efter Pierre Pflimlin att konstitutionen ändrades så att Frankrikes president fick större makt. Exempelvis säger den sextonde paragrafen i konstitutionen att presidenten vid situationer som vederbörande bedömer vara av yttersta kris har rätt att ta all makt i Frankrike och inrätta en provisorisk diktatur, där presidenten i så fall kontrollerar även fransk press och television. Den paragrafen har emellertid endast utnyttjats en gång, 1961. Det franska statsskicket är idag urtypen för ett så kallat semi-presidentiellt system vilket kombinerar en folkvald president med avsevärda befogenheter och en regering som svarar inför och kan avsättas av parlamentet, enligt parlamentarismens princip. Det innebär att presidenten och regeringen kan ha olika politisk färg, vilket också ofta varit fallet under den Femte republiken alltsedan François Mitterrands presidentskap på 1980-talet.
Charles de Gaulle förblev Frankrikes president ända fram till 1969. Under denna tid skedde en rask avveckling av det Franska imperiet, bland annat uppnådde Algeriet självständighet år 1962. De Gaulle drev också igenom Frankrikes utträde ur NATO:s direkta militära samarbete 1966 och en uppbyggnad av en självständig kärnvapenstyrka, Force de frappe. Mot slutet av 1960-talet ökade det folkliga missnöjet med regimen de Gaulle och under 1968-69 ägde omfattande kravaller rum i bland annat Paris; se Majrevolten.
Sju år efter bildandet av den femte republiken genomfördes det första franska presidentvalet genom direkt val under 1900-talet, ett val som de Gaulle vann med 55 % av rösterna mot vänsterns kandidat François Mitterrand.
Under den efterföljande tiden växte missnöjet med de Gaulles utrikespolitik och den gaullistiska patriarkala samhällssynen vilket ledde till studentrevolten i maj 1968 med dess krav på större sexuell frigörelse och ett slut på Vietnamkriget. Samtidigt utbröt en storstrejk och de Gaulle förlorade temporärt kontrollen över landet och tvingades vid ett tillfälle bege sig till Baden-Baden för att försäkra sig om arméns stöd om det skulle bli nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Valen i juni 1968 innebar en gaullistisk majoritet i parlamentet men händelser under 1968 innebar ändå en viktig omorientering av det franska samhället med större frihet för individen och mindre social kontroll, både på arbetsplatserna och i privatlivet.
de Gaulle avgick i april 1969 efter att ha lidit nederlag i en folkomröstning om ökat regionalt självstyre. de Gaulle efterträddes av
Georges Pompidou 1969–1974
Valéry Giscard d'Estaing, 1974–1981
François Mitterrand, 1981–1995
Jacques Chirac, 1995–2007
Nicolas Sarkozy, 2007–2012
François Hollande, 2012–2017
Emmanuel Macron, 2017–