På 1930-talet blev egnahemsrörelsen en politisk angelägenhet och egnahemsområden tillkom i allt större skala över hela landet, delvis finansierade av statliga och kommunala medel. Det var också nu som en allt större standardisering av egnahemmen skedde, före 1930-talet var det som ett exempel ovanligt med eget badrum och ibland även elektricitet.

År 1940 hade rörelsen vuxit i omfattning och många kunde åtnjuta det egna boendets frihet. Efter andra världskriget kunde alltfler inom medelklassen få tillgång till buss och bil, vilket medförde att även områden långt bortom järnvägen kunde exploateras för ny bebyggelse.

Egnahem är som begrepp starkt förknippat med statsminister Per Albin Hansson och socialdemokraterna, som manifestation av folkhemstanken. Socialdemokraterna såg i egnahemmen en frigörelse från hyreshusen, som vuxit upp under 1800-talets industrialisering och inte sällan kännetecknades av dåliga sociala förhållanden och höga hyror.

Många av egnahemsområdena kallades nu enbart för villaområden. Ordet egnahem var från början avsett för mer blygsamma bosättningar, till skillnad från större villor. Tanken var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att äga sina bostäder och en bit mark. Socialdemokraterna rörde sig senare bort från denna politik och förespråkade vid kommunala byggnadsplaneringar under 1900-talets andra hälft, ett ökat skapande av hyresbostäder. Egnahemsepoken kan sägas ha tagit slut då miljonprogrammet lanserades 1965–1975.

Det var när konsumtionskrediterna infördes......