Tid För Undén I SvD
2023-06-02
Ja tänk vilken jävla timing, kanske Undén visste mycket om de Washingtonförhandlingar som knäckte Per Albin och nära nog hans bridgepartner Marcus Laurentius...
https://www.svd.se/a/WRdw2a/osten-unden-gav-naiviteten-ett-ansikte?fbclid=IwAR05qFb3jQ-OL2wFkpKgbL7dK9a6scMHgqrS7iKqsnZwdLfDWXfTDnASiw8
"Östen Undén var Sveriges utrikesminister i sammanlagt 19 år. Han satt i regeringen som fattade det katastrofala nedrustningsbeslutet 1925. Men när han under andra världskriget kritiserade samlingsregeringens undfallenhet mot Tyskland förefaller han inte ha kopplat bristerna i försvaret till begränsningarna i vår handlingsfrihet.
Tillbaka som utrikesminister efter kriget förordade han nämligen den giftigaste av alla kombinationer; en svensk nedrustning, neutralitet i fred som krig, med tydlig distans mot väst och ett samtidigt närmande till Stalins Sovjetunionen. Hur kunde det bli så? Hur tänkte egentligen Socialdemokraterna?
En bit i pusslet läggs i en bok som kom ut i dagarna: ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” av Mats Bergquist. En av våra mest erfarna diplomater, med tunga poster som ambassadör i Helsingfors och London. Han upplevde som ung diplomat de sista åren av det kalla krigets utrikespolitiska paradigm, som etablerades efter Per Albin Hanssons död.
En politik som inte utmanades på allvar förrän i slutet av 1960-talet och som har kastat sin skugga över svensk utrikes- och säkerhetspolitik ända fram till våra dagar och beslutet att gå med i Nato.
Framförallt är det perspektivet som skiljer Bergquists bok från andra framställningar av utrikes- och säkerhetspolitiken under perioden. Han kartlägger samspelet mellan Undén och Erlander och även om mycket redan är känt, blir inblicken i beslutsprocesserna och de politiska prioriteringarna intressanta och upplysande.
Det är ingen i alla delar vacker bild som presenteras av den svenska politiken och dess tillkomst.
Det är ingen i alla delar vacker bild som presenteras av den svenska politiken och dess tillkomst. Ett isolerat litet land i utkanten av det mesta, och med en tämligen uppblåst självbild.
Bergquists beskrivning är annars avmätt. Han anstränger sig för att inte moralisera genom anakronismer i ljuset av hur det sedan blev. Det får läsaren göra själv. Och det är inte svårt.
Undéns politik framstår som märkligt felkalibrerad. Han intresserade sig inte för Västeuropas återuppbyggnad och de fredsinstitutioner som byggdes på kontinenten. Det nordiska samarbetet togs successivt över av Erlander och Undéns mandat blev med tiden allt smalare. Till slut återstod bara FN, Sovjetrelationen och nedrustningsfrågorna på hans agenda.
Undén var sedan lundaåren nära vän och förtrogen med Ernst Wigforss, som fortsatte att romantisera den ryska revolutionen och ansåg att den viktigaste uppgiften för svensk utrikespolitik var att skapa en god relation till Sovjetunionen. En åsikt som Undén uppenbarligen delade, anmärker Bergquist torrt.
När Undén själv tog avstånd från romantiserande var det i ett annat sammanhang. Bergquist refererar hans uttalande i riksdagen, att balterna borde upphöra med sina romantiska föreställningar om självständighet och anpassa sig i positionen som Sovjetrepubliker. Det var i linje med den svenska politiken från 1940, som levde kvar i utrikesminister Sten Anderssons förnekelse 1989 av den sovjetiska ockupationen och Pierre Schoris uttalande samma år, att länderna ofrånkomligen var en del av Sovjetunionen.
Undén låg bakom beslutet 1951 att Sverige, tillsammans med Sovjetunionen, öststaterna och Jugoslavien i FN, röstade emot ett amerikanskt förslag om en kommission för fria val i hela Tyskland, alltså även i DDR.
Bilden av Undéns roll i baltutlämningen är sammansatt, men hans långvariga likgiltighet inför Raoul Wallenbergs öde och benägenhet att tro sovjetledarna om gott är dessvärre väl belagd.
I skildringen av Hjalmarsonaffären levererar Bergquist en ny pusselbit som är symbolisk för relationen mellan de båda excellenserna. Beslutet att utesluta den dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson från FN-delegationen som en följd av hans kritik mot Sovjetunionen fattades nämligen av regeringen i allmän beredning, på förslag av Undén. Detta i statsministerns frånvaro och utan att Erlander hade informerats i förväg.
Erlander stördes tydligen varken av beröringsångesten gentemot väst eller de frekventa mötena med Sovjetunionens utsända.
Men Bergquist noterar Erlanders stora fördragsamhet med sin utrikesministers solospel som stundtals irriterade både amerikanarna och Dag Hammarskjöld i FN. Erlander stördes tydligen varken av beröringsångesten gentemot väst eller de frekventa mötena med Sovjetunionens utsända. Mera irriterad var han över Undéns fraterniserande med de socialdemokratiska kvinnorna och striden mot partiledningen som inte ville stänga dörren helt för utvecklingen av svenska kärnvapen.
Men Erlander lät honom hållas och när revolutionsromantikerna tog över 1968 blev det Palmes ansvar att fullfölja dubbelspelet om neutraliteten. Ödet ironiserar, när Bergquists bok släpps samma dag som USA:s utrikesminister Antony Blinken och Ulf Kristersson efter hjärtliga samtal möter pressen på F 21 i Luleå, och ländernas flygstridskrafter övar gemensamt under ledning av Natolandet Finland.
Snart är också Sverige en allierad och Undénlinjen slutgiltigt lagd till handlingarna."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.