Återtagande Av Statlig Kontroll Från Höger
2023-05-19
Tänka sig...
"Arvid Hallén heter en man som en gång var ordförande i studentföreningen Heimdal. Han är alltså höger.
I valet 2018 ville han se Kristersson som statsminister, i valet 2022 hoppades han att Kristersson skulle bilda regering utan liberaler.
Nu arbetar Hallén på Oikos, den lilla och enligt egen utsago konservativa tankesmedja som Sverigedemokraterna finansierar.
I veckan twittrade han en kort rad om Ilija Batljan.
Alltså, entreprenören, grundaren av Samhällsbyggnadsbolaget, SBB, mannen med affärsidén att från kommuner köpa skolhus och polisstationer och andra lokaler för att med pålitlig profit låta kommunerna hyra det de just har ägt, han som skapar rubriker nu, när stigande räntor och förlorat förtroende hotar hans hastigt uppkomna imperium av hus runtom i Sverige.
Så här skrev Hallén:
”Tror nog att det är bättre att köpa fastigheter från SBB än att köpa hela bolaget.”
Man kunde tro att det var frågan om ett affärsupplägg.
Att Hallén, 37, såg att Batljan hade stora fasta tillgångar men desperat behövde bättra kassaflödet, alltså sälja saker till underpris. Ett klipp, helt enkelt. Ett råd. Fast Hallén pratade inte om avans, han pratade om politik.
För före Hallén hade en annan högerman yttrat sig.
Edvard Hollertz, 30, med bakgrund på Timbro. En tyckare som skriver ledare i ATL, Lantbrukets affärstidning, och snart ska tillträda som chef över ledarsidan för klassiskt mörkblå Östgöta Correspondenten.
Hollertz hade föreslagit:
”Staten bör köpa krisande SBB. Börsvärdet har rasat till omkring tio miljarder kronor. Sedan kan alla ålderdomshem, skolor, kommunhus och polishus delas ut till myndigheter och kommuner. Det skulle stärka krisande kommuners ekonomi och staten återtar kontrollen över viktiga hus.”
Ett förstatligande.
Och på detta svarade alltså Hallén att frågan bara var om regeringen skulle ta hela klabbet i ett svep eller välja och vraka i reautbudet.
Två högermän som önskade mer statligt ägande, socialism rentav.
Det tillhör ändå inte vanligheterna.
Eller?
Ilija Batljan förtjänar en egen vers egentligen. Socialdemokraten som för bara ett drygt decennium sedan kunde omtalas som ett starkare framtidsnamn än Mikael Damberg. En högersosse som förstod tjänstesektor och gasellföretag och villaväljare och allt som ansågs väsentligt då.
Nu är han skurken.
Ilija Batljan är knappast ensam bland fastighetsmagnater att ha lånat mycket när priset för det låg nära noll. En hel bransch skälldes efter finanskrisen ut för att ha finansiera sig för tungt i banker, nu skälls den ut för att ligga för tungt i obligationer. Financial Times skakar på huvudet åt det svenska exemplet. Stefan Ingves har försvunnit. Den historien är kanske vad den är.
Men det brännande i detta drama är något annat.
Det strukturella spörsmålet om staten.
Vad ska den göra?
Politikens första fråga.
Vad Ilija Batljans affärer gått ut på är massiva, inte särskilt uppmärksammade, privatiseringar. I den händelse att ett borgerligt regeringsalternativ presenterar listor över bolag de anser att staten bör avyttra blir det åtminstone ett politisk samtal. När en välsmord före detta kommunpolitiker åker riket runt för att erbjuda snabba miljoner till kommunalråd eller rentav fritidspolitiker, då blir det ett och annat reportage och bok, men därefter tystnad. Acceptans kanske.
Det är för stort för att riktigt rucka.
Lars Heikensten och Hans Lindblad, två tjänstemän från finansdepartementets förgångna – de kan inte kallas vänsterradikaler – konstaterar frankt att det är en usel affär att sälja när Ilija och andra knackar på. För skattebetalarna.
De blir lurade helt enkelt.
Kommunpolitikerna sitter där med budgetar som inte går ihop och ambitioner de inte har pengar till och en gammal skola med begynnande mögelskador och så dyker det in en gammal kollega från SKR som erbjuder 60 miljoner och en renovering mot att man släpper det formella ägandet över huset.
Få säger nej till det upplägget.
Även om det kostar mer i längden. Även om det offentliga kan låna till lägre ränta än det privata. Även om den som äger är friare än den som hyr.
Man säger till sig själv att man ägnar sig åt verksamhetens innehåll och så säljer man och får budgeten att gå ihop och kanske dessutom några kronor över till de där lekparkerna och visuella lyftet av centrum man pratade om i valrörelsen.
Här går det inflika att Sverige är en demokrati där det inte nödvändigtvis råder konkurrens om uppdragen i de till storleken små politiska församlingarna, att den hårt plågade kommunpolitiker som Ilija övertalar i sin tur är övertalad att hålla ut en mandatperiod till, för att inte finns någon ny på tur, som i en BRF-förening.
Kommunpolitiker avhänder sig kort sagt gärna ansvaret.
Man kan ringa en van privatiseringsentreprenör och få anekdoter om hur bra detta är, eftersom kommuner är usla på att hålla nere kostnader när det renoveras eller byggs nytt. Man kan läsa rapporter från tankesmedjor som heter Balans eller Katalys, vilka med stadig statistik beskriver svagheterna i en offentlig sektor som snart inte råder över annat än personalkostnader och pensionsavtal.
Ofta beskrivs 1990-talet som det stora privatiseringsdecenniet, fast på vilket sätt skiljer sig 2000-talet eller 2010-talet?
Annat än att det inte längre finns ett verkligt brännande politiskt samtal om frågorna?
Socialdemokratins största misslyckande – från den ideologiska ståndpunkten att politiken, alltså staten, det gemensamma, vi, har potentialen att göra världen bättre – måste vara oförmågan att politisera privatiseringarna. Man har på tre decennier inte vågat, verkligen velat vända utvecklingen.
Detta måste då – logiskt – vara högerns största framgång.
Fast vilken höger?
Hallén och Hollertz är en udda duo, men hur udda? En heimdalit som tagit sig in i det nya maktpartiet för att tänka stora tankar och en timbroit som vill att hela Sverige ska leva.
Var det inte just de idétraditionerna som förhandlade på Tidö slott?
Sverigedemokraternas har förändrats, ja. Det är flera år sedan nu som partiet slipade ner sina kanter mot Svenskt Näringsliv, grundorganisationen för det parti Ulf Kristersson leder. När Jimmie Åkesson ska få uppmärksamhet säger han inget om välfärden eller värdet av nationella tillgångar, han vevar om Bryssel och folkomröstningslås. Inte ens Oscar Sjöstedt muttrar om Ilija, att en gammal sosse riskerar att dra ner Sverige i finansiellt moras.
Partierna tiger.
Men rör det sig inte ändå?
Hallén och Hollertz borde inte uttrycka de åsikter de gör, men de gör det.
Den konservativa idén om att det offentliga bör äga central infrastruktur, att det har ett värde i sig, lever starkare än vad tre decennier av privatiseringar kan ge intryck av. Till och med Dagens Nyheters ledarsida är sur. En inställd utdelning kan i näringslivets värld leda till börsras, i politikens kan den bli en spik bland många i den fria marknadsliberalismens kista.
Staten ska återta kontrollen, skriver Timbro-Hollertz, och Oikos-Hallén håller med.
Var inte det Magdalena Anderssons slogan i valrörelsen?
Är det inte det som kallas socialdemokrati?"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.