Det röd-gröna styret - En vink åt de med en trög gyro?
Att det kan vara problem att skilja höger från vänster kan tyckas vara lite banalt, men jag blev bekant med detta redan som barn. I samband med omläggningen till högertrafik så fick jag en ny cykel med ett styre som var utrustat med ett grönt och ett rött handtag. Det gröna handtaget var påsatt på den högra sidan för att visa mig på vilken sida av vägen jag skulle hålla mig på – Färgkodningen på styret var kanske en tidig politiskt om än kontradiktorisk hänvisning som även fortsatt har drabbat mig och andra i en tid där exempelvis skuld har framställts som rikedom och inskränkt rätt att uttrycka sig har stavats ökad ”tolerans”.
Många frågar sig varför det ser ut som det gör och varför allt tycks gå på tok i samhället. Vissa beslut där befolkningen anas tycka si och politikerna tycker så ska bestämmas kvickt som attan. I övrigt maler de politiska idékvarnarna sakta på med oberoende utredningar, utkast och remisser hit och dit, och färgerna rött, blått, brunt eller grönt tumlar om i en för väljarna stängd tombola, och ur idélotteriet dras det fram röda förslag som lika gärna skulle kunna vara något som vi trodde var blå politik och vice versa. Inget är längre vad vi en gång förväntade oss att det skulle vara eller bli. Ibland har den negativa förändringen verkligen skett, men i andra fall är den påstådda förändringen en ren fantasiprodukt som har trumpetas ut av korrumperad media tillsammans med ett allvetande barn i flätor.
Så varför fattar då inte fler personer läget, liksom, vad beror det på, och finns det kanske en medicinsk koppling?
En specifik region i vänsterhjärnan som kallas för ”gyrus angularis” tycks vara central för vår förmåga att kunna skilja höger från vänster och det gäller nog även när det gäller förmågan att förstå andra lägesplaceringar som upp eller ner, bakåt kontra framåt, eller ”fjamåt” som en viss centerledare utryckte saken. Som många kanske vet så använder jag mig av en rullstol när jag tar mig fram, detta beror på svagare ben snarare än ett svagt intellekt. En snäll och god vän till mig brukar följa med mig till affären för att handla. Han är lång och når mycket bättre än mig i hyllorna, men han kan dessvärre ibland uppvisa en närmast obefintlig rumskontroll. Att plocka ner önskade varor från högt placerade varuhyllor åt mig kan vara en verklig prövning för bådas tålamod. När jag först vägleder med rösten och gör en menande blick, och sedan med ett stadigt pekfinger tar riktning uppåt till höger mot en önskad konservburk kan min vän lika gärna sträcka sig nedåt till vänster och med en förhoppningsfull ansiktsmin börja tumma på dessa burkar.
– Nej, nej,, uppåt!; där uppe till höger står den, ser du den inte, försöker jag igen och pekar nu med hela armen. Men inga lägesangivelser och ingen pedagogisk stämma i världen tycks få honom åt rätt håll när det väl har låst sig. I stället fortsätter han att gissa sig fram och han för sin hand än hit än dit över hyllornas varor som om handen vore en metalldetektor som sveptes över marken i jakt på en nergrävd guldpeng. Men den imaginära metalldetektorn piper aldrig till och mina instruktioner om höger och vänster, upp eller ner snurrar förmodligen runt i hans skalle som om de var inkastade i den tidigare nämnda politiska tombolan där endast den sällsynta vinstlotten skulle kunna skicka honom i rätt riktning. Så där kan vi med stigande röstläge och inre bubblande vrede vela på en bra stund inne i affären till de andra kundernas förnöjsamma blickar innan vi slutligen får ner rätt sorts vara i korgen.
Arvid Guterstam, läkare och forskare i neurovetenskap hävdar att ungefär 1 av 3 av vuxna har svårt med rumsuppfattningen och att detta leder till olägenheter i deras vardag. Vi är nog många som har erfarenhet av hur svårt eller rent av omöjligt det kan vara att förklara vissa typer av lägen, händelser och orsaken till dessa för personer som i andra hänseenden är intelligenta och fullt fungerande medmänniskor. Framlagda bevis om att det finns en trovärdig motsats till deras egen känslostyrda sanning orsakar dem snabbt kognitiv dissonans, och i deras vilsna envishet stöter de bort allt som stör deras egen världsbild. Denna ovilja eller oförmåga till att bruka ett öppet reflekterande sinnelag beror nog snarare på den där kärvande gyron uppe i knoppen som Arvid Gutenstam hänvisar till än att de skulle sakna tillgång till adekvat information, tror jag. De kan med andra ord inte hjälpa att de inte hajar hur läget förhåller sig i vissa frågor, och för många personer förblir detta ett permanent tillstånd av naiv obalanserad vilsenhet. Vissa kallar det lite elakt för ”The Swedish syndrom” och mot det hjälper inga sprutor.
Ha därför tålamod och försök vara snälla mot de som inte har möjlighet att hitta rätt på en gång.