Europeiska kommissionen har lagt fram ett förslag om att förbjuda produkter som tillverkats genom tvångsarbete på unionens marknad.

Sverige – som är ordförande för EU – får kritik för att inte föra lagstiftningen framåt tillräckligt snabbt.

Det är dags att sluta såsa, skriver Ilan De Basso (S).

Det är över 150 år sedan den transatlantiska slavhandeln avskaffades och frigjorde över 12 miljoner slavarbetare. Vi har sedan dess inbillat oss att all form av tvångsarbete därmed definitivt har upphört. Men tvångsarbete är fortfarande vanligt förekommande. Just nu arbetar EU för att förbjuda produkter som tillverkats genom tvångsarbete på unionens marknad. Tyvärr verkar det som att inte alla tar lagstiftningen på lika stort allvar.

Europa har fått en viktig möjlighet att bidra till att utrota tvångsarbete, en gång för alla. En chans att stå upp för mänskliga rättigheter och konkurrens på lika villkor. Därför blir jag och mina kolleger i Europaparlamentet djupt frustrerade att se den svenska regeringen sitta på händerna, till synes ovilliga att göra sin del för att utrota tvångsarbete.

Europeiska kommissionen har lagt fram ett förslag om att förbjuda produkter som tillverkats genom tvångsarbete på unionens marknad. Även om det finns förbättringsmöjligheter i förslaget, utgör det ett viktigt steg i arbetet mot att utrota tvångsarbete.

Vilken ursäkt Ulf Kristersson än kommer med är det uppseendeväckande att den svenska regeringen inte verkar villiga att göra sin del för att utrota tvångsarbete.

I Europaparlamentet pågår ett omfattande arbete för att driva lagstiftningsarbetet framåt och säkerställa att det ska kunna genomföras innan mandatperiodens slut 2024. För att det ska bli verklighet krävs beslutsamt agerande och politisk vilja från alla inblandade.

I en nyligen publicerad artikel ges uttryck för att den svenska regeringen inte gör tillräckligt för att driva arbetet med lagstiftningen framåt. Oron i Europaparlamentet är stor att det svenska ordförandeskapet inte matchar parlamentets ambitioner. Som svensk i Europaparlamentet har jag otaliga gånger fått frågan från mina internationella kolleger om varför Sverige inte agerar i lagstiftningen.

Den internationella arbetsorganisationen ILO uppskattar att nästan 30 miljoner människor är offer för tvångsarbete globalt. Av dessa bedöms närmare fyra miljoner människor arbeta på uppdrag av statliga myndigheter. Det är helt oacceptabelt att människor utnyttjas av företag och individer vars enda intresse är att maximera vinsten på andras bekostnad. Det är inte bara ett horribelt brott mot mänskliga rättigheter, det snedvrider också konkurrensen och missgynnar de många företag som tar ansvar för schysta villkor i sin leveranskedja.

Bör vara en prioritet

Man kan fundera på varför regeringen inte prioriterar frågan. Beror det på att regeringen helt enkelt inte tycker att tvångsarbete är ett problem? Eller beror det på att högern inte tycker att konkurrens ska ske på lika villkor? Kan det helt enkelt vara så att de inte orkar leda arbetet som krävs av ett ordförandeland?