Sekulära Judar & Gudagivet Land I SvD
2023-03-29
Nu så...
https://www.svd.se/a/mQVxX4/vi-tror-inte-pa-gud-men-han-gav-oss-detta-land?fbclid=IwAR2ctvdZsdeHEuurufWBPWJzCAHWnsDs1VI2Rhy6cPscJ7vtmoQ9Bo6Mf2k
" Kan staten Israel vara judisk och demokratisk? Under konflikten mellan Netanyahu och demonstranterna på landets gator pågår ett kulturkrig som splittrar befolkningen, skriver Lars Dencik, på plats i Jerusalem.
”Vi tror inte på Gud – men han gav oss detta land”
Jerusalem: en stad dränkt i historia, legender och myter. En stad med myllrande mångfald och manifesta motsättningar. En stad fylld av förväntningar och frustrationer, fanatism och fredsförhoppningar. En stad genomstungen av bön och beskyllningar, studier och soldater, Tora och terror.
Här vistas jag denna tidiga vår, inhyst i det underbart vackert belägna kulturcentret Mishkenot Sha’ananim i den idylliska stadsdelen Yemin Moshe, alldeles intill den gamla staden med dess indelning i ett kristet, ett judiskt, ett muslimskt och ett armeniskt kvarter. Från min altan ser jag ner i Hinnomdalen, där Gehenna med ingången till helvetet anses ha legat, och bort mot Getsemane, där Judas sägs ha förrått sin mästare Jeshua ben-Josef, senare kallad Jesus.
Här ställs allt på sin spets: politik, religioner, livsstilar, ståndpunkter. Här pågår kulturkrig, inte bara ett utan flera samtidigt. Hittills förda huvudsakligen med agitation, förebråelser och förtal. Men den senaste tiden även med våld.
Bakom de pågående kulturkrigen mullrar den strid som definierar nästan allt annat i landet – den mellan de israeliska anspråken på att etablera en judisk stat på området och de palestinska anspråken på egendoms- och hemortsrätt till samma område. En motsättning som gång på gång lett till en spiral av blodiga konfrontationer, hämndaktioner, ömsesidig terror, övervåld och dödande.
Men i dag är det en annan, mer statsintern fråga som tilldrar sig den största uppmärksamheten. Den gäller den sittande regeringens ambition att tillskriva sig oinskränkt makt över andra offentliga institutioners – som domstolarnas, och i synnerhet Högsta domstolens – självförvaltning. Och även om Israels premiärminister Netanyahu i går presenterade att han ”pausar” regeringens hårt kritiserade reform, så möts det med misstro av hans kritiker och den grundläggande konflikten kvarstår.
Många i demontrationerna är sekulära judar i medel- och pensionsåldern med europeiskt ursprung.
Bosättarrörelsen och förespråkare för en israelisk annektering av Västbanken har länge närt ett hat mot Högsta domstolen därför att den med hänvisning till lagstiftning och mänskliga rättigheter blockerat dessa gruppers försök att egenmäktigt ”skapa en ny verklighet på marken”. Nu sitter företrädare för dessa grupper på regeringsmakten i landet.
Samtidigt är uppskattningsvis en halv miljon av Israels drygt sex miljoner stora judiska befolkning för elfte veckan i rad ute på gatorna på cirka hundra olika platser i landet. De protesterar mot den nytillträdda ultra-nationalistiska och religiöst extrema regeringens försök att med revolutionär raketfart söka genomföra en ”statskupp uppifrån”.
Busha! Busha! Busha! Skam!, Skam!, Skam! har det skallat i demonstrationstågen mot regeringens försök att driva igenom sin ”översyn” av balansen mellan maktens institutioner. Allt fler från grupper man normalt inte ser bland demonstranter har anslutit sig till protesterna. Sju av landets Nobelpristagare har publicerat en skarp protest, före detta chefer för underrättelsetjänsten har rest varnande invändningar, reservofficerare i försvarsmakten liksom elitpiloter i flygvapnet har vägrat att inställa sig till tjänstgöring, den för landet ekonomiskt betydelsefulla high-techindustrin har hotat med att flytta utomlands – om regeringen inte annullerar eller åtminstone kraftigt modifierar planerna på att ta makten över rättssystemet.
”Jag älskar Högsta domstolen” – slagord under demonstrationerna.
Samtidigt har olika regeringsföreträdare beskrivit demonstranterna i alltmer pejorativa termer – som vänsterister, anarkister och demokratifiender.
Frågan om ockupationen av de palestinska områdena och allt vad den medför av våld, diskriminering och terror har tills nyligen inte berörts i demonstrationerna på annat sätt än att man inlett med en tyst minut för att minnas och hedra de israeler som i veckan fallit offer för palestinska terrorhandlingar i de ockuperade områdena.
Först efter att israeliska bosättare genomfört en pogrom i den palestinska byn Huwara – som hämnd för att två judiska bröder mördats av palestinska terrorister – och ömsesidiga vedergällningsaktioner därefter fortsatt med skjutningar mot israeliska bilar på huvudvägen från Jeriko längs Döda havet, har ockupationen av de palestinska områdena i någon mån fått uppmärksamhet i demonstrationerna. Dock utan att på djupet ta till sig det som Yehoshua Leibowitz, den sedan länge avlidne judisk-ortodoxe professorn i biokemi och neurofysiologi, har förutskickat: att en fortsatt ockupation av de områden den palestinska befolkningen bor i, utöver allt annat den innebär för dem som utsätts för den, kommer att utveckla sig till en social saltsyra som hotar fräta ner både demokratiförståelsen och den moraliska kompassen hos dem som ockuperar.
Jag observerar att vi som har deltagit i demonstrationerna till största delen är stöpta ungefär som jag själv – sekulära judar i medel- och pensionsåldern med europeiskt ursprung, till synes urbana och välutbildade. Även många från de kringliggande kibbutzerna har deltagit. Men bland demonstranterna ser jag få som bär kippa – trots att man annars ser många män med kippa på gatorna här.
Jag noterar också att människor med mizrachisk bakgrund (judar som har ursprung i ett arabiskt eller österländskt land och som utgör en stor del av Israels befolkning), inte i lika stor utsträckning tycks delta i demonstrationerna. På gatorna här hör man ofta människor tala ryska, men inte heller de judar som sedan kommunismens fall kommit till Israel från Ryssland och Ukraina (som också utgör ett betydande befolkningsinslag i landet) tycks i större mängder vara med i demonstrationerna.
Mer förvånande är den relativt låga andelen ungdomar. Visst är unga människor också med, men inte i den omfattning man skulle förvänta jämfört med hur det brukar vara i de demonstrationer som de senaste årtiondena förekommit i Sverige och andra västliga länder.
En stor andel unga israeler är inkallade till militärtjänst eller har nyss varit det. Där blir de fostrade i nationalistisk anda. Israel Democratic Institute konstaterar att många av de unga i landet tenderar att stödja högerorienterade partier – till dem hör i dag de extremnationalistiska och rent ut rasistiska partier som gick fram starkt i senaste valet och nu ingår i den sittande regeringen.
Enligt eftervalsanalyserna ska ungefär en tredjedel av de inkallade i det senaste valet ha röstat på de två mest extremt nationalchauvinistiska partierna. Som Otma Yehudit (Judisk makt), lett av den nuvarande ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, vars politik bygger på den ökände fascisten Rabbi Meir Kahanes idéer. Ben-Gvir är tidigare dömd för uppvigling till rasism och stöd till terrorverksamhet.
Eller som det religiöst-sionistiska och ultra-nationalistiska partiet Tkuma (Återupplivning), vars partiledare Bezalel Smotrich, nuvarande finansminister med säte i försvarsdepartementet, är öppen förespråkare av etnisk rensning. Han har senast gjort sig bemärkt genom att föreslå utradering av Huwara, det palestinska samhälle där israeliska bosättare nyligen genomförde en pogrom. Nyligen har Israels regering delegerat den exekutiva makten över Västbanken till denne Smotrich, som alltså i praktiken blir ett slags guvernör med mandat att utvidga de judiska bosättningarna och förhindra palestiniernas möjligheter att utveckla sina egna samhällen. Därmed cementeras enligt tidningen Ha’aretz också rent formellt apartheid i de ockuperade områdena.
På flera plan genomströmmas det israeliska samhället i dessa dagar av en mycket snabb radikalisering. En hittills undertryckt ambition om etnisk rensning och annektering av Västbanken har nu sina öppna företrädare i regeringen; likaledes ambitionen att låta halakha, judisk religiös lag, gälla brett och generellt i hela det annars både religiöst och kulturellt mycket mångfacetterade israeliska samhället.
Det politiska maktskiftet efter parlamentsvalet i november förra året – bara runt 30 000 röster skilde de två koalitionsblocken åt – har gett de extremistiska nationalister och religiösa fundamentalister som tidigare hållits utanför den exekutiva makten ett gyllene tillfälle att på kort tid genomföra såväl en territoriell utvidgning som en teokratisering av Israel.
Vägen till det går genom snabba och knappa majoritetsbeslut i Israels parlament Knesset, vilket eroderar självständiga – men inte grundlagsskyddade, Israel saknar en skriven grundlag – institutioner som domstolsväsendet, uppbyggda under landets 75-åriga historia.
Parallellt med de politiska förskjutningarna sker också en invertering av det politiska språket. Ett slags orwellskt nyspråk bryter igenom. Nyligen jämställde till exempel premiärminister Netanyahu i ett tal dem som deltar i demonstrationerna med dem som medverkade i pogromen mot den palestinska byn Huwara.
Det blir alltmer tydligt hur två helt olika demokratiuppfattningar stöter emot varandra. Å ena sidan demonstranternas önskan om ett balanserat system som innebär maktdelning olika samhällsinstitutioner emellan. Ett sådant system lägger begränsningar på en (tillfällig) parlamentsmajoritets möjligheter att i ett slag lagstifta bort minoritetsskydd och mänskliga rättigheter. Å andra sidan ett system som innebär vad man kunde benämna ”parlamentarisk direktdemokrati”. Ett sådant system innebär att en majoritet i parlamentet inte bara tillsätter regeringen i landet, utan också tillerkänner sig makten att råda närmast oinskränkt över alla andra institutioner i samhället.
På plakaten i demonstrationerna dyker förslag på vad man ska kalla det system som nu håller på att införas i landet: demokratur och demokarikatyr. Det förvånar inte att Ungerns premiärminister Viktor Orbán, med sin idé om en illiberal demokrati, är en av de närmaste internationella politiska vännerna till den nu regerande israeliske premiärministern. Bland kommentarerna till den process som pågår här hörs allt oftare ord som ”orbanisering”, ”erdoganisering” och till och med ”putinisering”. I det lägger man att de nu påbörjade ingreppen mot de självständiga rättsinstanserna kommer att öppna för långt vidare angrepp på och ingrepp mot mänskliga rättigheter och demokratiska processer i landet.
Vad får en demokratiskt vald regering i ett land som brukar kalla sig Mellanösterns enda demokrati att på detta sätt utsätta sig för sådant politiskt självskadebeteende?
För att förstå vad som sker behöver man tydliggöra några av de många sammanvävda och stora motsättningar som – utöver konflikten mellan judiska israeler och palestinierna i de ockuperade områdena – genomsyrar och har förstärkts i det israeliska samhället. Primärt är det ett sedan länge slumrande uppror mot den tidigare hegemoniska ashkenaziska (judar med ursprung i Europa) samhällseliten. Dessa ofta socialdemokratiskt, liberalt och sekulärt orienterade samhällsskikt har från statens grundande med viss arrogans mot de utomeuropeiska gruppernas ”lägre utvecklingsnivå” styrt landet.
Rent demografiska processer bidrar till revoltens framgång – de ortodoxa och i synnerhet de ultra-ortodoxa grupperna får mångdubbelt fler barn per familj än de sekulära. Till det kan läggas ett uppdämt ressentiment gentemot den europeisk-ashkenaziska elitens självbelåtna sekularism hos de ofta mindre välbeställda och traditionalistiskt orienterade mizrachiska grupperna. Stora delar av de grupper som känner sig mest marginaliserade av den moderna samhällsutvecklingen stöder (liksom i flera andra länder) de mest nationalistiska och högerorienterade krafterna i samhället. Den israeliska extremhögerns framgångar har på så vis delvis samma grund som Trumps i USA, brexit-anhängarnas i Storbritanniens och Sverigedemokraternas i Sverige.
Situationen i Israel förstärks av att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna numer är ännu större här än i de flesta västerländska länder. I dagens Israel har detta lett till att ”upproret från periferin” mot den liberala och sekulära elitens kulturella och sociala dominans nu har nått framgång i parlamentet. Trots rekryteringen från samhällets mindre bemedlade periferi är det inte social utjämning, utan snarare kulturkrig som står på dagordningen. Med det följer tilltagande anspråk bland dem som nu vunnit makten i landet att den judiska religionens regler i högre grad ska genomsyra i samhället.
Till det kan läggas en annan tendens, också den en antites mot den gamla elitens universalistiska värdegrund: den växande nationalchauvinismen. Resultatet är expansiv religiös sionism – hela det ”förlovade landet” hör egentligen till ”oss”, det vill säga det judiska folket. Bosättningarna inklusive allt det medför av våld är steg på vägen. FN och alla andra kan fördöma det så mycket de vill – för växande grupper av israeler är den nationella expansionen ett religiöst betingat mål.
Men även sekulära judar finns med bland bosättarna. Som israeler även i flera andra avseenden gör lever de i en paradox. Som skulle de säga till sig själva: Jag tror inte på Gud – men han gav oss detta land.
Sällan har jag sett människor här så avspänt livsnjutande som nu.
Många av dem som deltar i demonstrationerna är ”i princip” emot ockupationen, de trakasserande kontrollerna, diskrimineringen och förödmjukelserna av den palestinska befolkningen. Samtidigt uppfattar de flesta israeler i dag frågan om bosättningar och den hårda kontrollen av palestinierna på Västbanken främst som en fråga om nationell säkerhet. Och de njuter av den befrielse det är för dem att leva i vad man numer – till skillnad från tidigare – faktiskt upplever som relativt trygga omständigheter, trygga just på grund av dessa av omvärlden så hårt kritiserade åtgärder. De tidigare vanliga säkerhetskontrollerna vid kaféer, biografer, bussar, och butiksingångar är stort sett borta. Jag har många gånger tidigare vistats i Israel, men sällan sett människor här så avspänt livsnjutande som nu.
För israeler är frågan om nationell säkerhet helt avgörande. Premiärminister Netanyahu månar därför särskilt om att framstå som landets ”Mister Security” – och har också haft påtaglig framgång med det.
Under ytan av det kulturkrig som utspelar sig på gatorna går djupare kulturella strömmar – skilda förståelser av judendom och vad det innebär att vara jude.
”I judendomens namn försvarar vi demokratin” lyder en av de paroller som har dykt upp i demonstrationerna mot regeringens ambitioner att ta makten över rättssystemet i landet. För dem som bär fram det budskapet är det väsentliga i judendomen dess värdegrund, dess etik, dess rättspatos, dess syn på människan som ”helig”, vilket innebär att hon inte får kränkas och att alla människor är likvärdiga (inför Gud). En hållning som anknyter till den hebreiska bibelns profeter och deras utsagor och som utvecklats i den 2 000-åriga diaspora man levt i sedan judarna i och med romarnas förstörelse av templet i Jerusalem år 70 drevs ut ur Judeen.
För dagens politiska ledare ”är demokrati och mänskliga rättigheter en dum uppfinning av icke-judar”.
Mot det står i dag en hållning som likaledes, men mycket snabbare, har utvecklats efter staten Israels grundande 1948. Här är det snarare den hebreiska bibelns konungaböcker och den relativt korta tid av judiskt herravälde över landet Judeen som aktualiseras – det handlar om att utöva makt, att bekämpa fiender, att behärska och erövra territorium.
De två hållningarna har funnits parallellt inom den judiska världen alltsedan sionismens framväxt för ungefär 125 år sedan. Till en början har motsättningarna mellan dem främst utspelat sig på det intellektuella planet, men i och med den senaste utvecklingen i Israel manifesteras de nu även på gatorna och griper om sig i hela den judiska världen.
När staten Israel grundades hette det att man ville upprätta en ”judisk och demokratisk stat”. Nu är frågan snarare om staten ska vara judisk eller demokratisk. Och om ”judisk” – av vilket slag? För de politiska ledare som i dag anför utvecklingen i den riktningen, skriver sociologen Eva Illouz i Ha’aretz, ”är demokrati och mänskliga rättigheter en dum uppfinning av icke-judar”.
Lars Dencik
Lars Dencik är senior professor i socialpsykologi och medgrundare av J! –Judisk Kultur i Sverige. Han har i två omgångar varit gästprofessor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.